På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Fina Flickor (del fjorton)

Kapitel femton. I’m made to be broken

Frankrike, 1 månader tidigare (10 månader efter förra delen)

(Mauriel)
- Mari…
Har du någonsin tänkt på en sak? Vad vackert det är med höjder. Jag menar, jag brukar aldrig sitta på vår balkong, förutom när jag ska röka, och då kollar jag inte ens på utsikten.
Jag menar inte att det är själva utsikten som är vacker, utan höjden. Att det är så långt?
Vad vackert det skulle vara att bara att ramla.
- Mari, öppna dörren!
Vet du en till sak jag har märkt? Det är som om jag ser allting genom en slags hinna. Jag finns inte här på riktigt, så inget jag gör spelar någon roll.
Så varför skulle jag då bry mig?
Du säger att jag förstör mitt liv, men du förstår ju inte.
- Ambulansen har kommit, ska vi öppna dörren? Har du en kniv? Jason, lirka upp dörren.
Det gör så jävla ont hela tiden. Det känns som om det skaver. Ingenstans och överallt. Och jag har ingen aning om vad det är som gör ont.
Men jag vet hur jag får det att sluta.
- Har du fått upp dörren? Öppna! Men gud, vad har hon gjort? Fort, hämta ambulanskillarna, tryck på hennes handleder. Jason, försök få något liv i henne.
Du säger hela tiden att jag ska förklara för dig. Berätta hur det känns.
Du är i skyn, jag är på botten.
Du förstår ändå inte. Ingen förstår.
Det känns som ingenting.
Förstår du? Jag är ingenting.
- Lägg henne på båren, försiktigt. Är någon av er anhörig och vill följa med? Hoppa i bilen. Vet ni vad hon har tagit för något? Det ligger otroligt massa brukar och påsar här.
Ingenting.

Jag får åka från sjukhuset tre dagar efter.
Helst vill dom lägga in mig på psyk, men mamma övertalar dom. Om det är hennes kropp eller hennes pengar vet jag inte, men psyk slipper jag.
När mamma sagt nej till psyk föreslår dom rehabilitering, eftersom jag så tydligt har ”drogrelaterade störningar” som dom så fint kallar det.
Inte heller det går mamma med på.
I vanliga fall hade dom struntat i att någon mamma säger nej, dom hade kommit viftande med sina regler och lagar ” Er dotter behöver hjälp, tyvärr måste vi lägga in henne, vad ni än säger”
Men det är det som är så speciellt med oss.
Jag kan aldrig förlora.
För fina flickor åker aldrig fast.

- Mauriel, hans gröna ögon söker mina, vägrar låta mig slippa undan.
- Mmh? Jag kollar upp från tidningen, beredd på att stänga bort honom. Jag orkar inte med någon ”Mari vad har hänt med dig? Vad ska vi göra med dig?” just nu orkar jag inte med något sånt, tack så mycket.
- Har du lust att… jag vet inte. Typ. Äta glass?
Jag skrattar till.
- Äta glass? Jag äter inte glass, remember?
Han skrattar också till, och det låter precis lika hårt som mitt.
- Just det. Du äter ju inte längre, han drar med fingrarna över min mage, som har blivit mycket smalare den senaste tiden.
Det är inte det att jag inte vill äta för att jag tycker att jag är tjock eller så. Jag vet att jag är smal och att jag har snygg kropp.
Jag har bara ingen lust att äta. Vad spelar det för roll? Egentligen.
Han ler mot mig, leker lite med mitt hår och pussar mig sedan lätt på pannan, sedan går han ut i köket och fixar med något. Jag hör hur han slamrar med vispen och mixern och en massa skålar.
Efter en stund kommer han tillbaka med två skålar med glass, toppad med en massa bär på, och ger den ena skålen till mig.
- Jag sa ju att jag inte ville ha? Muttrar jag.
- Jag har gjort den själv, inte ens bett Gina. Så nu måste du smaka.
Jag skakar på huvudet, men smakar på den. För att inte såra hans känslor, inte för att jag vill.
- Är den god? Frågar han.
Istället för att svara kryper jag upp i hans famn, och tar en till tugga av glassen.
- Jag älskar dig, mumlar jag.

Jag hör rösterna när jag precis ska somna.
De pratar så lågt att man förstår att de inte vill bli hörda, men ändå så högt att man hör att de är upprörda. Jag tassar ut ur rummet och sätter mig i trappan. Dålig stil, jag vet. Men jag vill höra vad dom säger.
- Hur fan kunde du? Ge henne knark. Det är ditt fel, du vet det va? Det är ditt fel att hon nästan dog.
- Rob, ta det lugnt, va. Hon dog inte. Och om inte jag hade gjort det, hade någon annan gjort, och då kanske hon hade fått tag på farliga saker.
- Så det där var inte farligt då? Har du sett hur hon är eller? Har du sett hennes armar? Vet du alls vad du har gjort mot henne?
- Rob, ta det lugnt.
- Och den där killen då? När hon blev våldtagen av en kille, och du satt bredvid, i soffan bredvid och rökte på?
- Det var inte våldtäkt, okej? Hon var högst delaktig.
- Hon var full. Och hög.
- Rob…Fan.
- Du äcklar mig, hör du det. Du äcklar mig.
- Rob, jag älskar dig, du vet det.
Jag hör ljudet av en dörr som slås igen, sedan blir det tyst.

Morgonen därpå samlar mamma oss alla runt bordet för att ha ”allvarligt samtal”
Hon förklarar att dom tidigare planerna med att vi alla skulle flytta till Sverige, inte längre är aktuellt.
Istället ska hon och Robbie flytta dit, ensamma.
Bara tills vidare, säger hon. Sedan kan jag och Jason komma dit.
Men jag ser det i hennes ögon, hon vill inte ha med mig. Jag har blivit något jobbigt. Någonting man inte längre visar upp.
Robbies ögon visar ingenting, ingenting.
Egentligen undrar jag över varför mamma tar med sig Robbie och inte Jason. Jason är ju ändå hennes son, Robbie är…tja. Vad är Robbie? Han är inte mammas biologiska barn, utan mammas döda kompis barn, mammas bästa kompis. På det tiden mamma fortfarande hade kompisar
Och jag tror det är därför hon inte vågar kolla på honom, för varje gång hon ser in i hans gröna ögon, ser hon bara Hannahs ögon.
Men det vet inte medierna något om, det där om att Robbie inte är mammas biologiska son.
För det skulle ju inte se bra,
Vi är ju
Den perfekta familjen.

Tadadam. den sista delen i Frankrike, med Mauriel som jagperson. efter det här kommer Jen tillbaka. Om den här delen känns rörig, så är det meningen. man ska få en känsla av hur konstigt, rörigt och trasigt allt känns för Mauriel. förstår ni lite mer av Mauriel/Robbie/Jason nu? :)
och, kooooommentera, inga smygläsare *spänna ögonen i*

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 18 maj 08 - 08:17- Betyg: