* leka glad och hålla käften |
Vi gamla kollegor sitter här och lovebombar dig och pratar om hur mycket vi saknar dig, skriver L. och jag svarar var är ni?
En stund senare dräller jag in på den där sunkbaren och omger mig av kramar och lyckliga återseendeblickar. När någon frågar om hur kvällen varit och vad som händer i mitt liv är jag överärlig och totalt icke-analyserande, dräpande och bitchig sådär så de skrattar och nickar åt att Elin är sig lik. Sedan köper A. öl till mig och frågar mig varför jag försvann från jobbet. Jag svarar att jag behövde paus för att kunna gå vidare, göra nystart, behövde någonting annat och nämner stipendiet som just tilldelats mig som en orsak till att jag inte extrajobbar alls just nu. Han säger, de säger; jag är saknad. Han säger att jag var en sån jävla skön brud. Att alla tyckte det. Att jag var en sån människa som ingen vågade tissla eller tassla om, åtminstone inte öppet, för jag var så rak, ärlig och bara körde mitt race. Jag kom in, var mig själv till hundra procent och gjorde jobbet. Varken mer eller mindre. Jag påminns om den gången då jag skrek goodmorning bitches and hoes när jag kom till jobbet på morgonen, den gången då jag reste mig upp i kontorslandskapet av lika delar koncentration och tristess och skrek jag vill inte jobba, jag vill supa och knulla! eller den gången då jag satt i ett fullsatt fikarum och knarkpropagerade för såklart knark är kul, annars skulle väl inte folk hålla på med det sådär så tanterna satte eftermiddagskaffet i halsen. Eller alla gånger då jag bara kom in på jobbet, uppgav tre timmars nattsömn, la fram snusdosan på bordet, suckade men gjorde mitt jobb.
- Du är en sån jävla skön brud, säger de. Alltid rak, alltid dig själv. Inte konstigt att du är omtyckt.
Också minns jag en tid som var förra hösten. Då jag varken var författare, genusvetare, blivande forskare, flickvän eller medelklass. Då jag bodde i en sunkig, liten lägenhet, jobbade för en skitlön på ett tråkjobb, festade hela helgerna och bara var en skön brud och ingenting annat. Jag trodde att det var den värsta tillvaron på jorden, jag drömde om en tillvaro som jag har nu. Men nu saknar jag den.
Några timmar tidigare har jag stått vid spårvagnshållplatsen och jag får upprepade gånger frågan om jag är sur. Jag svarar nej och han säger att jag ljuger för det kan han se. Jag leker glad och håller käft. Dristar mig till att säga att det handlar faktiskt inte om honom, så då behöver han inte bry sig på det där arga, distanserade sättet som jag haft mot många den senaste tiden. Hela kvällen har varit en orgie i den där sortens dräpande ilska som inte är charmig utan bara vass. Han vägrar ge sig. Spårvagnsjäveln kommer inte förrän om fem minuter. Så tillslut kommer det;
- Jag mår bara skit just nu, okej?
Jag överrumplar mig själv med svaret. Är det så? Varför sa jag så? Och jag inser att precis så är det.
Jag har världens bästa liv den här hösten. Jag har bästa förstahandsettan i ett av stans finaste områden. Jag har ekonomisk trygghet ett tag, på ett annat sätt än jag någonsin haft. Jag läser exakt det jag vill läsa, ägnar alla mina dagar åt att analysera och diskutera samhället; både i skolan och med vänner där alltifrån definitionen av begreppet konst till övervakningssamhället avhandlas. Jag skriver och tar lån för att skriva och det är fantastiskt. Jag bestämmer själv över mina dagar. Jag är lyckligt nykär.
Jag mår skit just nu. Kanske har jag gjort det i flera veckor. Men det finns så många sätt att undvika just det konstaterandet, alla känslorna som borde leda fram till den slutsatsen. Den där odefinierbara ångestilskan kan man ju omtolka som en total ilska över samhället och låta den gå ut i diskussioner, analyser, grubblanden, hemtentor i blogginlägg istället. Det där skavandet under huden kan omtolkas till faktumet att man med nöd och näppe kan knäppa några av sina jeans numera också kan man tänka att det är för att man är tjock och ful som man mår sämpigt och hålla sig fast vid daglig träning och matnojor för om fem kilo är man snygg igen och snygga människor mår ju per definition bra så det ordnar sig då. Man kan tänka sig att det handlar om prestationsångest och ostruktur och enda sättet att komma runt det är att försöka strukturera lite mera, prestera lite bättre och när man faktiskt inte orkar så måste det vara därför man mår dåligt; för att man är så dålig som inte orkar.
Det finns så många sätt att undvika råfakta på. Världen är full av dem, jag likaså.
Jag har världens bästa liv. Det är nu jag ska vara lycklig. Jag är inte längre bara den sköna bruden, jag är allt annat jag också vill vara med. Ändå fladdrar det bara inuti mig, oroliga fågelhjärtat blandas med höstmeningslöshet (min vän har patent på ordet, fantastiskt) blandas med svarta hål jag inte kan förstå. Så istället vänder jag taggar utåt mot ett skitsamhälle, tar en runda till i skogen, lägger upp lite nya planeringsscheman. För skit kan jag faktiskt inte må, trots att jag innerst inne kanske gör det.
|
| Kommentarer | | bebe_ - 2 mar 08 - 18:52 | | detta är så jag känner liksom |
|
|
|
