På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Älskad eller hatad [Del 16]

Ursäkta stavfel :( [f/]...

Kära Dagbok!
I dag hittade jag ett skrivhäfte i matte salen som var slängt på golvet. Jag hade inget hjärta att slänga den, därför fick jag en konstig idé. Varför inte göra den till en dagbok? Så här sitter jag, med min lillasysters Barbie - penna i handen i mitt rum och har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag kanske han skriva hur bedårande Julia var idag? Jag känner mig dum att jag inte säger mitt namn, men jag gillar inte att vara med andra så mycket. De andra brukar säga att jag är en ensamvarg men det kanske jag är också. Jag vill inte ens skriva mitt namn i min dagbok? Hur lågt kan man sjunka? Till min nivå, antar jag. Jag har lämnat en massa gröna lappar till Julia så att hon har fått läsa dem. Jag vet inte om hon tycker att jag är en beroende framkallande kille som spionerar på henne eller något sådant. Men jag såg henne en gång. Det var för först gången jag hade sett henne. Hon vandrade i parken med ett leende på läpparna medan hon balanserade på några stenar bredvid bassängen. Jag gick bakom henne och lådsades som om jag bara skulle gå till kiosken och köpa glass. Då fick jag se henne tappa balansen och vingla åt sidan - mot bassängen! Jag sprang fram till henne medan jag tog henne i min famn så att hon inte skulle falla ner i vattnet. Hon vände sig om och stirrade rakt i mina ögon. Hon glänste från solen. Jag vet inte om hon kommer ihåg mig - men det tror jag inte. Visst, det var inte för så länge sedan för att jag aldrig hade sett henne förr. Jag tror att hon då var nyinflyttad. Hennes hår var uppsat i två hästsvansar längst sidorna och hon såg ut som en kärleksguddina. Det jag minns var att det blåste lite så att hennes hår fladdrade överallt och hon log så kärt. Hela jag skakade men hon såg så självsäker ut. Hon letade då efter i sin ficka och gav mig en tia medan hon sa: " Gå och köp en liten glass från mig som tack ". Hon tackade för min hjälpsamhet ännu en gång medan hon fortsätte att gå. Hon vinkade mot mig och försvann sedan. Men jag köpte ingen glass, för att göra det mer klart, tian är i mitt rum. Jag sparade den. Varför vågar jag bara inte säga vem jag är? Det skulle ha underlättat det för oss båda. Bara om jag hade mod till det...

Kapitel 16...
- Hej, hälsade den rödhåriga tjejen som var medlem i Fontänerna nästa dag i skolan där jag befann mig i biblioteket på vår första rast.
- Nämen, hej, besvarade jag henne.
Hon vinkade och gick ut ur biblioteket. Jag tog ett djupt andetag. Vi skulle ha ett stort prov i historian idag. Jag hade suttit uppe nästan hela natten för att plugga till detta men som jag känner det, tror jag inte att det har gett resultat. Varje gång jag skulle förhöra mig själv på det kapitlet i historieboken jag hade läst lät det så här: " Ehm... Öh... nja... hmm... ehh... emm..." Sedan när jag hade kollat på svaret sa jag: " Ja, just det, ja!" Jag ville så gärna på MVG i historia, i alla fall ett VG. Jag slog upp min historiebok på sidan 53 och började läsa. Jag läste i 2 minuter innan jag fick nog. Jag var tungen att vila. Min hjärna orkade inte ens läsa! Jag satte mig vid en av datorerna och loggade in på min Msn Messenger. Någon hade lagt in mig i sin lista. " Mysterio "? Jag accepterade honom, och han var inne.

Chat mellan Julia och Mysterio:
Juliaa8: Vem är du, Mysterio?:/
Mysterio: Den killen som lade lappar på bänken och i ditt skåp och som dessutom gett dig en kaka! Hehe.
Juliaa8: Är du min hemliga beundrare?
Mysterio: Javisst, ja. Kalla det vad du vill!
Juliaa8: Så... Är du i biblioteket nu?
Mysterio: Japp.

Jag slutade skriva. Jag blev stel i kroppen medan jag flämtade till. Han var här... nu! Jag kollade runt och såg på alla som skrev på datorerna. Inga av människorna kollade åt mitt håll. Det fanns minst 17 datorer och alla var upptagna av elever som chattade eller pluggade, men jag kunde inte se någon misstänksam. Vid 10 datorer satt det killar. Men jag visste inte vem av dom det var. Jag kunde inte bara gå fram och se vem som chattade med mig, eller hur?

Juliaa8: Vad har du på dig?
Mysterio: Det skulle du gärna vilja veta, va?
Juliaa8: Jaa. Snälla, visa dig. Jag vill veta vem du är!
Yi 765: Ursäkta, men Mysterio har redan gått. Jag är på den datan han var på och vill gärna logga in på min Msn. Så, hejdå!

Hur kunde han försvinna? Jag är på nästan bredvid dörren och håller koll på alla. Hur kunde han smita? Han måste ha tagit en annan väg. Jag kollade på det enda rummet som fanns i biblioteket. Toaletten! Jag loggade ut från min Msn och gick mot toalleten. Problemet var att det var killtoaletten. Och efter killtoalleten kan man komma ut ur andra sidan, och in till cafeterian. Jag sprang snabbt mot cafeterian. Det fanns massor av elever, hur skulle jag kunna veta vem det var? Jag lade ner projektet - för idag. Klockan ringde in. Jag sprang in till Mr. Toliotti till historian. Jag satte mig på en bänk längst fram. Inga i min klass eller några jag kände var där.
- Hejsan, allihopa, hälsade Mr. Toliotti.
Han var rätt så mullig och hade inget hår på huvudet, bara där bak. Han hade på sig en vit skjorta med en röd slips.
Alla nickade åt honom.
- Jag hoppas att ni har pluggat inför provet, för att det blir ett svårt sådant, påpekade han. Men eftersom det är så svårt, ska jag ge er 3 minuters pluggande. Så ta fram era historieböcker och läs så många kapitlar nu hinner.
Jag vände mig om och stirrade sedan på bänken och sedan ut med sidorna. Jag hade lämnat kvar min historiebok i biblioteket! Nu kommer jag aldrig att få plugga extra!
- Ehm... Julia, sa han efter att ha läst mitt namn på ett papper. Var snäll och ta upp din historiebok.
Jag kunde inte säga att jaghade glömt den, då skulle jag bli utskrattad. Jag fick ljuga.
- Jag kan redan allt, ljög jag.
Mr. Toliotti sken upp. Jag hade nog varit lite för självsäker.
- Jaha! Då ska vi se hur det går på provet. Kanske kommer du vara i topp, hoppades han medan han skrev någonting på ett papper.
- Mm, mumlade jag.
Där rök mitt MVG. Jag skulle nog få underkänt i historia. Men det finns väl andra ämne jag är bra på... väl?
- Börja skriv när ni får pappret, rapporterade han medan han delade ut ett 5 sidigt prov med 20 frågor på varje blad.
Jag kollade ner på pappret. Alla bokstäverna såg ut som dimma. Jag kunde inte en enda fråga! Vad ska jag ta mig till?

- Ja, jag ska skärpa mig. Förlåt! ursäkade jag mig medan jag steg ut ur historiesalen.
Jag blev oehört generad när jag gick mellan korridorerna. Det hade visat sig att jag hade 1 rätt på provet! Nej, alltså han sa att jag fick 1 rätt för att ha kunnat komma ihåg mitt namn. Men det är bara ett skämt, va? Jag kunde inte tro att dte var sant. Jag som alltid skötte mig. Tänk så ringer han hem till mina föräldrar, för att detta var riktigt dåligt. Mina föräldrar skulle bokstavligen dödat mig. Åh, vad arg jag är på mig själv! Vad hade hänt? Allt det här tänkandet om min hemliga beundrare, Steven, strandpartyt, Adam, Amelia... Åh, herregud! Strandpartyt! Vem skulle jag gå med? Så många problem! Amelia är fortfarande arg på mig. Adam vill inte ens så mycket som kolla åt mitt håll och Steven håller på som om vi var bästa vänner, och jag har inte ens snackat med honom om hans rökning och om Fontänerna. Allt bara gör mig irriterad. Jag suckade. Jag ska ta ett problem åt taget. Vi börjar med... Stevens röking. Det var viktigast just nu, hans hälsa. Jag fick ta itu det på lunchen. Alltså... nu! Jag gick mot cafeterian för att ta mat. Han kanske skulle vara här någonstans. Jag kollade på maten. Det var någon äcklig, grå, smörja.
- Köttfärslimpa? sa mattanten med ett snällt leende medan hon grävde upp en bit med köttfärslimpa som hon höll i luften.
- Öh... nej, tack.
Jag gick vidare för att se vad mer det fanns att äta. Soppa? Det har var inte min dag. Jag lade ifrån mig tallriken medan jag gick och köpte mig en skinksmörgos och en jordgubbssmothie. Sedan gick jag rakt fram till de borde jag brukade sitta på. Jag slog mig ner där och tog av pappret ifrån skinksmörgåsen. När jag precis skulle ta en tugga satte sig Steven framför mig.
- Hej, sa han och log sitt charmiga leende.
- Hej, sa jag blygt.
Jag kände att mina kinder blossade och att det knöt sig en knut i magen på mig.
- Köttfärslimpa? Inte min favorit.
Han kollade ner på min tallrik.
- Inte din helle, antar jag, fnissade han och strök handen igenom håret.
Jag blev så fascinerad av hela han så jag fick inte fram ett ord. Jag kollade på hans perfekta vita tänder och hans perfekta gröna tröja so matchade ögonen. Undar hur dum jag måste ha sett ut.
- ... Så vad tycker du?
- Va?
Jag hoppade till. Jag hade inte hört ett tugg av vad Steven hade sagt.
Några av hans vänenr ropade på honom.
- Nä, det va inget. Måste gå. Hejdå, sa han och såg besviken ut.
Men... men... Åh, nej! Han skulle säga det han skulle säga på telefonen nu! Jag sumpade en av tre chanser igen! För att jag tror inte jag får fler chanser... Det har var helt otroligt. Var det verkligen min otursdag idag? Jag tog en tugga av min skinkmacka. Den smakade inte. Mina smaklökar kanske tog ledigt? Jag drack av min smoothie. Den smakade syra jordgubbar men det var den enda grej jag kunde smaka av. Plötsligt fick jag syn på Amelia. Hon satte sig mitt emot mig med en ledsen min.
- Du, Julia..., började hon. Förlåt.
- För vaddå? manade jag henne.
- För... för... för att jag faktiskt trodde att du skulle med Adam till strandpartyt...
Vad skönt det var att äntligen få tillbaka min kompis!
- Det är lugnt, medgav jag. Får jag tillbaka min bästa kompis, nu?
Hon log.
- Så klart!
Vi skakade bestämd händerna och log mot varandra. Jag bestämd mig för att berätta allt om min hemliga beundrare och " Mysterio ".
Hon spärrade upp ögonen när jag berättade allt.
- Va? var det ändä hon fick ut ur sig.
Hon såg lika chockad ut som jag.
- Men varför säger han inte bara vem han är? frågade Amelia som om det var den lättaste saken att göra i världen.
- Nja,.. det grubblar jag också på, sa jag som om det var den svåraste saken i världen.
Hon höjde ena ögonbrynet och brast sedan i skratt.
- Den här beundraren ger sig inte, va?
- Nepp.
Vi skrattade. Det kändes skönt att ha tillbaka Amelia. Att ha någon att vara med. Plötsligt ringde det in.
- Vi ses, sa hon och sprang iväg till hennes lektion.
Min lektion nu var musik. Jag snabbade mig iväg till musiksalen och satte mig på en stol. Plötsligt kom Sienna in genom dörren.
- Godeftermiddag. Jag heter Sienna och är dansslärare här på skolan men jag är även musiklärare. Så jag ska vara här idag, förklarade hon med ett strålande leende. Hur mår ni då?
Alla sa "bra" i mun på varandra.
- Vad bra, sa hon och gnuggade händerna av förtjusning. Idag ska ni få ett musikhäfte med några sånger i. Jag parar ihop er två och två och innan vi slutar ska paret välja ut en sång som de sjunger upp för klassen.
Hon delade ut sånghäfte. När hon gav ett till mig log hon eftersom hon kände mig från dansgruppen. När alla hade fått tog hon av sig sin kofta så att hon var i en svart T-shirt.
- Jag har redan delat upp er, meddelade hon medan hon ögnade igenom sin lista. Så här ska det vara...
Jag hörde inte på när Sienna berättade med vem dom andra skulle vara med. Jag lyssnar bara när mitt namn ropas ut...
- Julia!
... vill säga nu.
- Du ska vara med... Ebba.
Jag gapade stort och flämtade till. Jag med Ebba? Åh, nej, nej, nej. Det kommer aldrig funka. Men jag vågade inte säga emot och det vågade inte Ebba heller eftersom hon inte sa något annars får hon alltid som hon vill.
- Ja, då börjar vi då!
Alla gick med dem de skulle vara med. Ebba kom fram till mig.
- Kan vi få det överstökat! snäste hon och rynkade på näsan.
Jag blängde sarkastiskt på henne medan jag himlade med ögonen. Vi kollade igenom häftet.
- Jag tycker vi ska sjunga " Rock my soul ", föreslog Ebba bestämt.
- Åh, nej du, inflikade jag. Inte den låten. jag tycker att vi ska sjunga " Believe me ".
- Sen när började du bestämma?
- Sen första gången jag såg dig.
Hon puttade på munnen. Man såg en rynka i hennes panna.
- Du är lite fräck, sa hon dröjande.
- Vad du än vill kalla mig...
Med sura blickar och skrik kom vi äntligen fram till vad vi skulle sjunga, " You are my hero ". Vi tränade lite på den ( eller jag åtminstonde ) eftersom Ebba vare för upptagen att pilla på sitt smink som om det var hennes skatt.
- Okej då, sa Sienna efter en halvtimme. Har vi några frivlliga som vill börja.
Inga räckte upp handen eller sa något. Alla såg nervösa ut. Jag också. Tänk att få sjunga med Ebba! Det käns som om hon har något konstigt i backfickan. Det är bara en känsla...
- Då kan Julia och Ebba börja.
Jag kollade chokat ner på pappret. Sienna märkte av det.
- Ja, ni får ha papper, sa hon.
Jag gick fram, tätti hallarna med Ebba. Vi sa vad vår låt hette och vi började att sjunga. Ebba skule sjunga först. Plötsligt sjöng hon något annat som inte fanns med i texten.
- Åh, jag önskar att jag bara kunde finna ett svar. Jag bara vill att min föredetta bästis bara drar. Efter allt hon har gjort, vill jag att hon drar fort. Åh, jag vill bli av med min föreddetta bästis, snabbt. Ye, snabbt. Hon har gjort mitt liv som en äcklig svamp. Nu får jag nog kämpa med henne i en kamp. För det har hon gjort, kan hon dra nu så smort. Åh, jag vill bli av med min med min föreddetta bästis, snabbt. Ye, snabbt. Hon har sagt till en kille att jag är kär i honom, som jag egenligen var. Men det var en hemlighet, som hon sa att hon skulle bevara lätt. Men oj, nu är det fel. Jag kommer inte säga något till henne mer. För det hon har gjort, kan hon dra nu så smort. Åh, jag vill bli av med med min föreddetta bästis, snabbt. Ye, snabbt. Ye, snabbt. Ye, snabbt.
Hon klappade med händerna och skrek åt alla andra att följa med i refrängen och de gjorde dom.
- För det hon har gjort, kan hon dra nu så smort. Åh, jag vill bli av med med min föreddetta bästis, snabbt. Ye, snabbt. För det hon har gjort, kan hon dra nu så smort. Åh, jag vill bli av med med min föreddetta bästis, snabbt. Ye, snabbt. Ye, snabbt. Ye, snabbt. Och tjejen, hon heter inte mer än Julia. Julia!
Hon bugade och tackade. Alla klappade hysteriskt. Jag kollade chockat på henne. Hur kunde hon göra något sånt här?! Jag fick inte fram ett ord. Hon kollade ondskefullt mot mig och var jätte stolt för det hon gjort. Jag flämtade till.
- Hur kunde du! skrek jag.
- Hur kunde du! accentuerade hon.
- Kunde vad?!
- Säga till en viss person att jag var kär i honom. Hur kunde du!
- Jag har inte sagt något till någon. Och för det första har du inte sagt till mig att du var kär i honom, så du ska hålla din käft stängt!
Hennes ögon brann av ilska.
- Vad sa du till mig!?
- Att du ska vara tyst!
Hon blinkade kraftigt med ögonfransarna.
- Och att du ska förbli tyst, insköt en kille med ljust hår.
- Ja, tillade en tjej. Du är för mycket för oss alla. Du tror att du är bäst och behandlar oss alla som om vi vore små kryp i dina ögon. Så, ja. Jag håller med Julia, att du ska vara tyst. Och det var hemskt, det du gjorde mot Julia. De ända som sjöng var bara fyra killar eftersom de bara gillar att ställa till det. Inte för att de gillar låten - och absolut inte för att de gillar dig.
- Precis, sa en av killarna som sjöng med i Ebbas lilla oförskämda sång.
Man såg att Ebba blev tårögd och man såg att hela hon darrade. Hon rusade ut ur danssalen. Alla kollade på varandra.
- Jaha..., sa Sienna för att underlätta stämningen. Vi har ju inte hört dig sjunga Julia. Så du kan börja nu.
Va? Sjunga själv! Jag har alltid älskat att sjunga. Alltid. När jag var liten så sjöng jag alltid tyst i mitt rum för att jag var orolig att någon skulle höra på för att jag hatade om någon kom in mitt i min sjungning eller hörde på. Jag var jätte blyg. Och det har inte förändrats. Jag är fortfarande jätte blyg. Men jag gillar fortfarande att sjunga.
- Öh...
Jag kunde bara inte. Men jag ville visa Sienna att jag faktiskt hade talang. Och mod.
- Ehm...
Nä, inga tvekande tankar. Det gick inte! Det var min gyllene chans och jag tog i akt och utnyttjade den så jag började sjunga. Helt lätt, det bästa jag kunde. Låten var lugn, och jag sjöng för det mesta bara lugna låtar, så jag var nästan på en specialist på att hantera mörka toner med rösten. När jag var klar satt alla som förstenade och stirrade på mig. Sedan brast de alla i jubel och visslingar. Jag log för mig själv och mot dom.
- Julia... öh... det var... fantastisk, fick Sienna ur sig. Helt... underbart. Har du funderat på att komma in i skolans kör?
Hade skolan en kör! Jag ville inte verka dum, så jag svarade på ett normalt sätt.
- Nja...
Nja? Var det normalt?
- Men jag tycker att du ska, manade Sienna. Jag håller i det. Vi tränar bara på fredagar. Fundera i alla fall på det.
- Ja, okej, svarade jag. Jag ska fundera på det.
Hon log kärt.
– Bra...!

Stevens Dagbok. 9 Augusti.
Är jag dum i huvudet eller? Är jag en fegis? Vad är det med mig! Vi fick reda på att det skulle finnas ett starndparty på Fredagen och då var man tvungen att ta med sig någon tjej. När jag fick reda på det kunde jag inte tänka på någon annan än Julia. Det var henne jag ville ta med på Strandpartyt. Inte någon annan. Men jag vågar inte fråga. De tre gångerna jag har försökt har det alltid varit något som har förstört det. Jag får aldrig prata till punkt. Jag vill försöka igen men ibland käns det bara som om det inte är lönt. Julia är hur snygg som helst och hon har nog blivt tillfrågad av andra killar. Jag är rädd om hon sa ja till någon av dom. Jag menar, hur stor tönt skulle jag inte vara om jag bara gick fram till henne och sa " Hej, har du lust att gå på Strandpartyt med mig?" Och hon säger " Nej, förlåt. Jag kan inte. Någon annan hann fråga mig före". Då skulle jag vilja sjunka genom jorden. Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat av någon och jag vill inte att detta ska bli första gången heller. Ja, förr eller senare kommer nog allas hjärta bli krossat, men jag är inte redo för det ännu. Hur ska jag då kunna fråga Julia? Om jag håller på med att vänta så här så kanske hon tappar hoppet om att inte gå alls (om hon inte har någon att gå med, vill säga) och då kommer allting vara mitt fel eftersom jag vill gå med henne och inte har frågat. Om hon får reda på att jag vill gå med henne men vågar inte att fråga henne kommer hon nog skratta ut mig och jag blir en tönt i hennes ögon. En fegis. Men jag tror inte det om Julia. Hon är inte en sådan person, väl? Nej, nej. Nu ska jag inte tänka sådana tankar. Julia är en schysst tjej, och jag tror inte att hon är en av dom som kallar folk mesar på grund av deras utseende eller personlighet. Jag tror hon är lika djup som jag. Att det är det man har inombords som räknas. Jag måste våga fråga henne. Komigen, ge mig mod! Jag vet att jag klarar av det och jag har ju viljan. Men ibland tror jag kanske att hon bara är för fin för mig, och att jag tror att hon kanske inte gillar mig alls...

Kommentera gärna detta verk!

Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)