Lång historia, det jag kommer skriva nu men iaf.
Såhär är det: Jag och min mamma har vart bästa vänner sen fem
år tillbaka.
Hon har vart alkoholist i alla år tills fem år tillbaka. Hon
klarade att hålla sig från spriten i fem år tills hon träffade
en ny kille. De förlovade sig och han flyttade in. Efter en
fattade jag att han hade alkoholproblem och innan jag visste
ordet av hade min mamma ramlat dit igen. Men jag bodde kvar
hos min mamma eftersom jag verkligen hatade min pappa. Månader
gick och efter ett år blev jag vittne till kvinnomisshandel.
Jag polisanmälde idioten och vittnade och hela baletten men
min mamma tog tillbaka honom. Jag sa välj mellan honom och dina
barn. Till svar fick jag "Jag har klarat mig själv förr!"
Så så blev det. Jag blev tvungen att flytta hem till min pappa
som jag förövrigt avskydde och min mamma fortsatte att dricka
och bli misshandlad. Hon ringer aldrig, hon hälsar inte på oss
när vi fyller år. Inte ens på sitt barnbarns födelsedag
ringer hon.
Jag blev medlem på den här sidan för att få lite inspiration
till att skriva av mig all ilska. Men jag hittar inga ord. Så
nu är min fråga, finns det någon här som kan tänka sig att
skriva några rader om min mamma? Ni vet ju att jag är så djupt
besviken på henne, att jag egentligen inte vill veta av henne
nå mer å allt sånt. Ni kan väl försöka så skulle det vara väldigt snällt?
Kram Kram / Sigge
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) |
| Emely_ - 31 okt 07 - 21:48 |
Jag tycker att detta är hemskt,
Har själv en alkoholiserad pappa som stack när ja var liten,
sen kom han tillbaka o va nykter några år men nu dricker han igen.
Förstår hur du känner det,
jag hade kunnat hjälpa dig med några rader..
Kram |
loveeliiee - 31 okt 07 - 19:31- Betyg:  |
Hejhej Sigge, fy hemsk historia "/ Ja kan skriva en dikt till dej
med din mamma "i". Vill du att dikten ska
vara sorlig/ilsk eller både oc?
Kram kram//Josse |
| Violina - 31 okt 07 - 15:01 |
| NEj man kan väl inte förstå om man inte varit i den sitsen själv. JAg försöker nog bara se det från ett missbrukarperspektiv, inte för att jag missbrukar själv men jobbar med det. Gör vad du själv tycker känns mest rätt. Det är klart att man förstår att du inte vill ta hänsyn till henne när hon inte tar hänsyn till dig men hon är nog så nerdrucken att hon kanske inte har så mycket förmåga att reflektera över det. Jag menar inte att på nåt sätt försvara henne. Du har min fulla omtanke! |
| EmmaSigurdsson - 31 okt 07 - 13:12 |
och en sak till, till handbollsfreak. Hon riskerade mig och
alla mina syskon. Hon drack som värst n'r hon hade oss i magen
Det är rena miraklet att vi är något normala iaf! Efter att
jag föddes, tog det 10 år! 10år! Innan hon fattade att hon
faktist HAR barn som behöver en mamma! åsen efter fem år,
tycker hon att vi är stora nog att klara oss själva!
Man kan aldrig bli för stor för att behöva en mamma! :( |
| EmmaSigurdsson - 31 okt 07 - 12:40 |
Tack men ni förstår inte. Hon visste ju att han hade alkoholproblem
å ändå lät hon honom stanna kvar. DÅ kan hon ju knappast bry
sig om sina barn, eller hur? Dte är alltid vi barn som kryper till
korset först men inte den här gången. Vi försaöker stå på oss.
Det är verkligen jätte svår för mig och min bror för det är alltid
vi som har haft bäst kontakt med mamma, men nu har hon svikit
oss.. Hon kommer inte sluta dricka, det var dags för henne
nu att leva sitt eget liv, försöka klara sig själv. För det
hgar hon aldrig gjort förut. Hon har levt som en parasit
på alla andra. Det låter hemskt men jag har äntligen
förstått att det är så det ligger till :( Tyvärr.. |
| Violina - 31 okt 07 - 10:39 |
Jag förstår din ilska, absolut.
Din mamma står maktlös inför sitt missbruk. Missbrukande kvinnor känner ofta eller alltid en enorm skam och skuld inför sina barn. Hon begraver i sin tur sedan den skulden i att dricka.En ond cirkel. Hon behöver dig, jag tror inte att du ska ge upp. MEn skriv till henne, jag tycker att du ska göra det själv och du måste ju inte göra det i form av ilska om man nu ska ta hänsyn till den skam och skuld hon säkert redan känner.Och det spelar nog ingen roll hur du uttrycker dig men bara rakt av skriv vad du känner. Jag tror din ilska bottnar i att du saknar henne och det ni hade när hon var nykter, varför inte formulera det så. KAnske också påpeka att du tror på henne och att hon kan ta sig ur det. Om man ser ett missbruk som en sjukdom så är ett återfall i missbruk både en del i sjukdomen och faktiskt också i återhämtningsprocessen, men då måste man få hjälp att bryta. Så glöm inte den enorma skuld och skam hon säkerligen redan bär på. |
| Nightclaw - 31 okt 07 - 10:25 |
Det här är ju hemskt!
Tyvärr finns det inget mer jag kan säga, försök att få ned lite rader bara om hur arg du är på henne, alltså, det måste inte resultera till en dikt, utan det kan vara skönt att bara få skriva rakt igenom.
Nu vet jag knappt vad jag själv skriver, öhm... Aja (;
Jag önskar dig lycka till iallafall! |
| HandBollsFreak - 31 okt 07 - 00:27 |
Först skulle jag viljaveta vad du menar några rader.. men aja.
Först och främst skulle jag vilja säga något som kanske känns helt fel, jag har själv aldrig vart i den situationen. Men om din mamma klarat sig ur den situationen förr, borde hon klara det igen. Faktiskt är det nu du borde finnas där för henne extra mycket. Faktiskt skulle det nog kännas bra om du kanske ringde henne be att ni ska träffas, klart ja vet inte riktigt. Men om ni har vart bästa vänner sen fem år tillbaka måste du ju visa att du faktisktär soppas mogen att faktiskt ta förstasteget för att få tillbaka din mamma. Hon är inte bara din bästa vän, hon är din mamma. Och hon kan nog inte neka att hon faktiskt älskar dig. För du är hennes dotter, och det finns ingenting här i världen som kan ändra på den saken. Själv tycker jag att det är nu du ska prata med henne och visa att du faktiskt finns där, hjälp henne upp igen, sparka inte på någon som redan ligger. :)
Jag kanske inte har en aning om vad jag pratar om, för jag har aldrig vart i den situationen själv? menmen hoppas att det hälpte.. Och lycka till! :) |
