En I Mängden (del 12) |
Tycker ni det är för mycket att läsa i varje post? Lägger ju ut två delar/post, så ja, vad tycker ni?
Lägger bara in en del här nu, så får ni svara sen ^^ Det är bara tre delar kvar nu ;D
Del 12
Efter två timmar visste Ylva att Hampus bodde i någon värdelös förort ute i skogen. Inte för att han såg ut som någon lam hästkille, men han hade faktiskt en häst. Och han hade ingen flickvän, varför hon nu skulle bry sig om det.
Hampus gjorde att tiden gick väldigt snabbt, han var så jävla rolig! Ylva skrattade lika mycket som om hon satt och pratade med medlemmarna i Frustrating Sounds, kanske mer, Hampus var ju en vanlig Svensson, precis som hon, och de hade lite mer gemensamt, för att inte tala om språket, det var skönt att prata något annat än engelska för en gångs skull.
- This is fucking amazing! Sa Trevor på sin breda sydstatsdialekt samtidigt som han stormade in i rummet.
Hampus gav inte sken av att aldrig ha sett Trevor förut, och Trevor verkade inte ens märka att Hampus var där.
- Do you know something little groupie? Sa han och fäste de små knappögonen på Ylva. Do
you know why I’m going to earn like one million fucking dollar because you Swedes are fucking stupid! Do you?!
- No…? Sa hon försiktigt utan att förstå någonting.
- You stupid bastards sold like 8000 more tickets than the arena can take because of some serverproblem on some fucking website I don’t give a shit about, and guess what?! Now, we have to stay here in this fucking country and do one more concert, tomorrow! Trevors röst steg allt högre ju längre han kom i meningen och skrek nästan i falsett på slutet. But hey, what’s the problem,?! I’m going to be richer than the president, han brast ut i ett stort leende och omfamnade både Ylva och Hampus med sin svettiga, feta kropp.
Ylva satt i ena änden av soffan och kollade på TV. Hampus satt i andra.
Applåderna som hördes in i logen tycktes aldrig vilja ta slut, och flera gånger nickade Ylva till, klockan var hur mycket som helst.
Hampus verkade inte bry sig om programmet på TV:n alls, han verkade mest oavbrutet stirra på dörren som Frustrating Sounds snart skulle komma in genom. Stackarn, han var säkert skitnervös, och själv satt hon här och hoppades att David skulle vara lika underbar som han varit första gången de träffades, inte lika påträngande som han varit innan konserten började.
Hampus flög säkert en meter upp i luften när dörren öppnades och John klev in, tätt följd av Oliver, Red, Dave och Marcus. Sist in var livvakten som Ylva fortfarande inte visste namnet på, men skit samma, om några dagar skulle hon vara hemma igen, om inte…
- Hi! Sa Dave snabbt och nickade bort mot Hampus som om han var någon han känt hur länge som helst innan han gick fram till Ylva och gav henne en lätt puss på kinden. Den röda T-shirten skymde sikten en aning när Dave avslutade med ännu en mjuk kyss på den andra kinden, men hon kunde se att Oliver hade gått fram till Hampus och skakade hand med honom. Hampus såg plötsligt mycket lycklig ut och hans ögon lös av iver.
Aningen förvirrade blickar utbyttes mellan alla i bandet och livvakterna, ibland kollade de på Ylva, som om hon inte passade in där, som om hon inte var medlem i deras hemliga klubb. Hon förstod rakt ingenting, men tänkte att det var säkert strul med säkerheten där ute eller nått, som det brukade vara.
Alla i rummet förutom hon själv verkade plötsligt röra sig förvirrat i rummet som för att omplacera sig och reda upp allting. Tillslut stod Oliver, Marcus och Red och hälsade på Hampus medan Dave satte sig ner bredvid Ylva i soffan. De båda livvakterna stod uppställda vid utgången och såg ut att vara lite ur balans.
Ingen sa någonting.
Tillslut vände sig Marcus med sitt blonderade hår i en praktfull oordning mot John och bröt tystnaden med sin sträva röst.
- Does she know?
- No, sa John kort.
Marcus nickade snabbt med axlarna innan han vände sig tillbaka mot Hampus.
- Hi! I’m glad that you won that stupid contest, you seem to be a nice kid, han räckte fram handen och med en aningen förvirrad blick tog Hampus den och de hälsade plikttroget.
Snart följde en stund av hälsningar, nästan fejkat kallprat och lite TV-tittande innan Trevor lika abrupt som alltid kom in i rummet och berättade om den extrainsatta konserten, vilket ledde till ett mindre upplopp.
Men konserten skulle bli av.
Ylva kunde inte hjälpa att hon blev glad åt tanken.
Ett dygn till med Dave.
Som hon hade misstänkt sa John efter ett tag att det var dags att gå, men att allting var lite rörigt med säkerheten och allt, så de skulle få ta en bit i taget. Ylva hoppades att hon i alla fall skulle få sova några timmar.
Hampus verkade komma bra överens med Oliver för de gick bredvid varandra och pratade som om de känt varandra hur länge som helst.
Hon kände hur Daves hand plötsligt sökte hennes och hon tog den snabbt, kramade den och såg upp mot hans vackra ögon. Han formade ordet ”sorry” med munnen och log sen mjukt mot henne. Hon förstod direkt att han sa förlåt för vad som hänt inne på toaletten innan, han hade insett precis som hon att de gått för fort fram. Daves blick som mötte henne gjorde att det kändes precis som den där gången utanför hennes port.
Karavanen stannade upp så plötsligt att Ylva dundrade rakt in i Red Black som gick framför henne. Han bara vände sig om och garvade lite innan han rufsade om henne ännu mer i det svarta, redan ostyriga håret, som om hon skulle vara någon femåring. Hon kunde inte låta bli att skratta hon
med, trots att hon hatade när folk behandlade henne som om hon var ett småbarn.
Alla verkade glada, och det var hon också, inget verkade kunna bringa dem ur balans.
Sen öppnade John den tjocka betongdörren.
Starka blixtar i vad som kändes som tusental mötte dem. Ropen blev allt högre, händer sträcktes mot dem, autografblock.
Ylva förstod varför John varit orolig.
Dave släppte snabbt hennes hand.
Den andre livvakten och John lyckades få sina röster hörda av folkmassan för de hundratals människor som stod utanför dörren skingrade sig något. Marcus som gick först av bandmedlemmarna började ta några trevande steg framåt. Längst där framme kunde de alla skymta den svarta limousinen.
Plötsligt tappade Ylva bort sig i folkmassan, allt för många ivriga händer kom i vägen och hon var tvungen att ta ett steg åt sidan, och plötsligt stod det två paparazzis och en gråtande tonårstjej runt henne.
Ingen i bandet syntes till, och hon blev bara knuffad allt längre bort. Hon hörde inget för alla skrik.
Hjärtat ökade takten och hon började andas snabbare, det här fick bara inte hända!
Hon hoppade några gånger upp i luften för att få syn på den andra. Plötsligt fick hon syn på Reds röda kalufs, gruppen verkade ha stannat upp.
Långsamt försökte Ylva armbåga sig förbi alla jobbiga människor. Ett steg i taget. Då och då fick hon stanna för att ställa sig på tå och ta reda på vart Reds hår befann sig för tillfället.
Nästan framme, några steg till så skulle hon vara hos dem igen.
Någon äcklig gammal gubbe knuffade sig förbi henne med kameran i högsta hugg.
Plötsligt grep något tag i hennes arm och ryckte hårt i den. Hon skrek och vände sig mot den som höll i hennes arm.
Det var Oliver.
Lugnt drog han henne till sig och plötsligt var hon bland de andra igen. Fortfarande med ett grep om hennes arm tog de sig in i limon och lugnet la sig åter över gruppen.
- That didn’t go as we predicted it, sa Red lätt och skrattade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 29 okt 07 - 20:41- Betyg:  | | GAAAH! FLER DELAR; FÖR KORT FÖR ATT JAG SKA KLARA AV DET! :| <3 | | AngelXMadd - 29 okt 07 - 20:40- Betyg: | Lägg upp fler delar! XD Mer läsning då ;)
Super bra! :D | | Selleberg - 29 okt 07 - 20:10- Betyg: | | Ta gärna en del i taget, och det är jättebra som vanligt |
|
|
|
