På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

En I Mängden (del 8-9)

Del 8
Nu hade hon suttit på den där jävla stationen i 4 timmar. Det var såklart inte Dave som skulle möta henne men han hade sagt att någon skulle komma och möta upp henne runt klockan tolv, nu var den fyra.
Hon sparkade lite halvhjärtat med benen där hon satt på den äckliga träbänken som säkert hundra olika fyllon övernattat på. Hon kanske skulle testa detsamma, hon hade bara pengar så det räckte med en biljett hem till Stockholm igen.
Hon tog fram en bläckpenna hon hade i väskan och började rita lite på de slitna gamla jeansen. En solnedgång, lite stjärnor, fredsmärket… Hon tröttnade ganska snart och slängde iväg pennan mot närmsta papperskorg. Hon missade.
- Excuse me, you’re Ylva, right? Det var Johns mörka röst, som faktiskt började bli ganska välbekant.
- Yes, I’m Ylva. And you’re late.
Ylva kunde ana att hennes blick inte var alltför varm och inbjudande för om möjligt så blev John ännu kyligare och rättade nonchalant till den svarta kavajen.
- Well, you should be glad that I came to pick you up at all, do you know how much problems I had getting here? The fans and the press are as fanatical as always, sa John och fortsatte att muttra lite för sig själv. Ylva kunde inte låta bli att skratta lite. Stackarn, och allt bara för hennes skull. Hon, ett av de där galna fansen. Eller, galen var hon ju inte, och knappt ett fan heller. Fan vad glad hon var att syrrans polare blivit sjuk så att hon fått de där biljetterna.
- Shall we go? Sa livvakten och tog hennes väska i handen som om den vägde lika mycket som en fjäder.

Ylva började starkt misstänka att även den här limousinen var ny, lädrets doft dränkte nästan doften från Johns rakvatten, som han inte direkt sparade på.
Tydligen så skulle de ha varit framme för någon halvtimme sen om de kört raka vägen, men ”av säkerhetsskäl” som John uttryckte det så hade de fått köra runt i staden i nästan en halvtimme till.
Ylva hade precis slutit ögonen för att vila lite när det febrilt började knackas på den svarta bilrutan.
- Vad fan?… sa hon slött och såg förvirrat mot bilrutan.
- It’s just the press trying to get a picture of someone in the band. We have to circle the block one more time. Or maybe it would be best to drop you of like a kilometer away, and then you walk in to the hotel as you want to use the bathroom or something… spekulerade John för sig själv, utan att försöka få någon direkt respons från tonåringen som satt mittemot honom.
Ylva drog i den redan sönderslitna tröjärmen utan att tänka på det. Fans? Pressen? Där ute?
Det här var helt sjukt.
- I can take your bag, just walk three blocks down and walk in to the hotel as you where no one special. Take the stairs to the twelfth floor and wait for me there.
- This is just so surreal…
- Yeah yeah, remember, twelfth floor.
Ylva klev ur limousinen och väntade tills hon inte kunde se den längre. Sen började hon gå mot hotellet i sakta mak, dragandes i den svarta gamla tjocktröjan.
Det gick verkligen inte fort, nästan för varje steg tog hon en paus och funderade över situationen hon var försatt i. Det var ju faktiskt en ganska behaglig sådan om man tänkte efter ännu lite till.
Långt borta såg hon en stor folkmassa utanför hotellet som bandet bodde på. Hur tråkigt måste det inte vara att jobba som paparazzi egentligen, bara sitta och vänta hela dagarna, kanske sova lite, käka lite pizza? När hon tänkte närmare på saken kanske hon skulle bli en paparazzi i alla fall.
När hon kom fram till folkgruppen så fick hon med mycket möda armbåga sig igenom folkhopen. Ingen tog någon större notis om henne utan när hon väl tagit sig förbi alla människor så kunde hon lugnt gå in genom de gigantiska dörrarna. De fick tydligen inte komma in på hotellet.
Det kändes som att kliva in i en annan värld. Marmorgolv, marmorväggar, marmortak. Det var nästan att golvet glänste så mycket att hon kunde spegla sig i det. Ylva kände sig aningen desorienterad men försökte ge skenet av att hon klev in på lyxhotell varje dag.
Hon kände hur hon fick misstänksamma blickar från några av hotellets gäster och personalen, i jämförelse med de andra gästerna på hotellet så måste hon se ut som en luffare.
Hon hade fan lust att brista ut i sång och dansa runt någon gammal kärring så de fick något att titta på.
Med bestämda steg gick hon rakt mot hissdörrarna och tryckte på knappen. Det var tydligen inte omtyckt av hotellets personal för genast kom en ganska ung tjej och knackade henne på axeln.
- Ursäkta mig, du får faktiskt inte åka upp till rummen om du inte är gäst hos oss, sa hon allt annat än artigt och hon gav inte ens en antydan till ett leende, snarare en morrning.
- Men ursäkta mig, jag känner faktiskt någon som bor här.
Ylva snörpte surt på de rödmålade läpparna och fick lust att sjunga och dansa runt bitchen framför henne istället. Bitchen själv bara garvade rått och sa:
- Vem är det du känner då, Marcus Priest kanske? Hörru tjejen, jag ber dig att gå snällt nu, men om du inte gör som jag säger så får jag kalla hit vakterna, vi har ganska många här för tillfället vet du.
Ylva såg att skosnöret till conversen gått upp. Fan.
- Hörrudu… hon tog sig en titt på bitchens namnskylt som satt på den strykta uniformen. Julia hette hon. Bitchen hette Julia, det kanske var något nationellt bitchnamn eller något? Hon skrattade lite åt sina egna tankegångar innan hon fortsatte. Hörrudu, Julia… Jag råkar faktiskt känna Bruno Foscarelli på nionde våningen och ska besöka honom, om du går och kollar upp det lite snabbt så kanske du kan ge mig en lite bättre attityd i framtiden, sa hon med en lismande röst som lätt kunde mäta sig med de bästa rövslickarna i hennes klass.
Julia såg ut att ha blivit aningen ställd mot väggen för hon spärrade upp de klarblå ögonen för några sekunder innan hon fnös ljudligt och gick bort mot receptionen för att kolla i datorn efter Bruno Foscarelli på nionde våningen. Bruno Foscarelli som inte existerade.
När Julia släppt ögonen ifrån henne så sprang sjuttonåringen mot trapphuset för allt hon var värd och började ta sig upp våning för våning. Hon skulle till den tolfte, som John sagt.
Hon hade bara kommit till tredje våningen när hon hörde hur det ropades efter henne i trapphuset. Shit. Hon sprang lite snabbare och tackade gudarna för att John tagit hennes väska, hade hon haft den med sig hade hon avlidit.
Det lät inte som att de som jagade henne kom närmare men hon var ändå så nervös att det snart skulle hända en olycka.
Och hennes skosnöre hade ju gått upp också.
Fan.
tionde våningen, hade hon redan kommit så långt? Det kändes som att hennes ben skulle vika sig under henne. Mjölksyrenivån var rekordhög och hon andades som en blåsbälg.

Tolfte våningen, tack och lov! Hon slet upp dörren. Där stod Julia.
Fan.
Hon måste ha sagt det högt för Julia höjde irriterat på ena ögonbrynet och satte händerna i sidorna.
- Trodde du verkligen att du skulle lyckas med det där?
- Ja, annars hade jag inte försökt, erkänn att det var en ganska smart plan i alla fall?
Julia garvade rått innan hon skakade på huvudet.
- Om du bara gör som jag säger nu så behöver inte farbror blå komma och störa, det här är faktiskt ett respekterat hotell med ett gott rykte så…
- Excuse me, but what are you doing? Ylva was about to meet me here and I thought that that wouldn’t be a problem? Johns röst hade aldrig varit så välkomnande som den var nu.
Julia spärrade upp ögonen precis som de andra som jagat Ylva tolv våningar.
- We… Well… Ehm… She’s all yours, I’m so sorry Mr. Duncan.
Hotellpersonalen började skingra sig och Ylva ställde sig bredvid John.
- And Mr. Duncan, could you say hello to the band from me? Sa Julia blygt.
Ylva skrattade så högt hon kunde och gav bitchen fingret innan hon drog John lite försiktigt i kavajen och började gå bort längs med korridoren med hopp om att det var dit de skulle.
Ylva såg i ögonvrån hur Julia öppnade hissdörren och klev in tillsammans med den resterande hotellpersonalen på övervåningen och åkte ner.
- You really messed that up, you know that? If it weren’t for Dave I really don’t know what I would have done, Johns röst var plötsligt kylig och sträng.
- I’m sorry…
John gick före Ylva mot en diskret dörr målad i samma färg som väggarna. Han tog fram en nyckel och låste upp dörren. Innanför dörren fanns bara en trappa, som ledde till ännu en dörr, och när John låst upp den dörren så stod de i en lite mindre korridor. Korridoren hade väggar klädda i trä och marmorgolv. En kristallkrona prydde taket och tre dörrar på var sida prydde gången.
Ylva insåg att det måste vara någon form av VIP-korridor, som bara användes när kändisar som ville slippa ifrån alla paparazzis var i stan.
Fan vad avis Sandra skulle bli när hon fick höra det här.
John började mumla om vart han lagt hennes väska någonstans och han pekade på en av dörrarna. Plötsligt kom Red Black ut från sitt rum med en tandbortse i munnen och bara en handduk virad runt höften.
Det röda håret stod som vanligt åt alla håll och han såg sliten ut.
- Hey John, did you buy me my cigarettes?
John nickade kort och kastade iväg ett rödvitt paket till gitarristen framför honom.
- Are they swedish? You know that I only smoke Marlboro.
Ylva kunde ana hur Red då och då gav henne en snabb blick. Han verkade inte bry sig särskilt mycket om att Ylva fick se honom iförd endast en handduk.
- If you take another look at those cigarettes you’ll see that it’s Marlboro, sa John. Come with me Ylva, I think Dave is in his room.
Red gick tillbaka in till det rum som tydligen var hans, det första rummet till vänster, samtidigt som han stoppade en cigg i munnen.
John lotsade henne bort till rummet längst ner till höger och knackade tre gånger på dörren. Ylva hörde hur Daves röst svarade där inne och kunde inte hjälpa att hon blev alldeles varm i kroppen, äntligen!
Dörren öppnades och där stod han, lika underbart perfekt som vanligt. Det svarta håret låg framför de nötbruna ögonen precis som vanligt och det hela blev inte sämre av att han kladdat lite kajal under ögat.
Ylva hoppades att det var för att hon stod där som hans mun drogs ut i ett brett leende.
- You came, sa han mjukt och visade henne in i rummet.

Del 9
Med lätthet spelade Dave några ackord på gitarren, sjöng lite, skrev ner lite på ett slitet papper, spelade samma sak igen med någon liten ändring och ändrade lite på pappret.
Oliver satt med benen i kors i den stora sängen och lyssnade på när Dave spelade. Stack in en kommentar lite då och då, sjöng med ibland, trummade lite med fingrarna på knäna.
Ylva trodde nog inte att hon någonsin varit så här lycklig. Hon hade antagligen suttit här med Dave och Oliver i över en timme, och de hade inte sagt mycket alls, men det hade ändå sagts så mycket.
Gick det att bli lyckligare?

Daves fingrar började snabbt flyga över gitarren och han började spela någon sångs intro. Hon hade aldrig hört den förut, men det var väldigt vackert. Lättsamt, men samtidigt så djupt. Oliver klappade en rytm på knäna och nickade med huvudet i takt.
What'll you do when you get lonely,
and nobody's waiting by your side?
You've been running and hiding much too long.
You know it's just your foolish pride.

Allt var klockrent in i minsta detalj, sången, gitarrspelet, allt.
När refrängen kom stämde Oliver in i sången och deras röster passade jättebra tillsammans, stämmorna sjöngs perfekt.
Layla, you've got me on my knees.
Layla, I'm begging, darling please.
Layla, darling won't you ease my worried mind.
Efter refrängen fortsatte de sjunga sången ut. Det var vackert, så otroligt samspelat.
När sången var slut brast Dave ut i skratt och reste sig upp i sängen och gav ”publiken” sitt tack. Oliver höjde två ”trumpinnar” (dvs. hans händer) ovanför huvudet i kors och gav även han ett tack till ”publiken”.
Sen brast alla tre ut i skratt.
- Are you sure that you’re not bored? Sa Dave och såg på Ylva.
- I’m as bored as you can be while sitting with two rockstars, listening to them while they’re playing and singing. What song was that? I really liked it.
- It’s a song by Eric Clapton, “Layla”, sa Oliver i Daves ställe samtidigt som han trummade förstrött på knäna igen.
- Hey Oliver, can’t you go get your own guitar, so both of us can play?
- I didn’t now you could play the guitar? Sa Ylva förvånat.
- I’m a musical genius, I can play whatever you want me to play, svarade Oliver och flinade brett.
- My fucking ass! The drums and the guitar is the two instruments you can handle, you can’t even play a harmonica even if you wanted to! Sa Dave och kastade sig mot Oliver och slog honom i bakhuvudet innan han fortsatte. But go get that guitar now?
Oliver skrattade tyst och skakade på huvudet.
- I won’t leave you and Ylva alone this early, you’ve got to wait for a while, and besides, I don’t feel like playing the guitar right now, my beautiful drumset is all I need, sa han skrattandes och pekade mot kuddarna han lagt upp som ett trumset framför sig.
Ylva rodnade men glömde bort allt när Dave tog några nya ackord. Ylva kände igen introt till Nirvanas ”Polly” och la sig ner i sängen för att njuta av musiken.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Ifos95 - 14 dec 07 - 19:05- Betyg: