En I Mängden (del 6-7) |
Del 6
- Du säger inte ett jävla ord det här till någon, fattar du det? Sa Ylva och stirrade ilskt på Sandra med sina mossgröna ögon. Hon pillade lite irriterat med de sönderklippta, svarta jeansen som för att visa sitt missnöje.
- Äh, vem skulle tro på mig egentligen? Låt mig skvallra runt lite, det är ändå mig de kommer att skratta åt, sa den blonda sjuttonåringen och log brett med sina läppglansprydda läppar.
- Du är helt jävla otroligt Sandra, vet du det?
- Självklart! Hon smilade ännu bredare. Men du, jag ska till min lektion nu, vi ses snygging! Hon gav Ylva en puss på kinden och spatserade iväg bort mot sina kompisar som stod lite längre bort. Sandra visste mycket väl att Ylva hatade allt det där med pussar och kramar.
Hon stod ensam kvar framför den stora tegelbyggnaden och tog fram en av de fem papperslappar med Daves nummer hon skrivit, så att det skulle vara nästintill omöjligt att tappa bort det.
Hon hade inte vågat ringa, ännu.
Vad säger man egentligen när man ringer till alla unga tjejers absoluta favoritrockartist och påminner honom om gårdagen?
Dave skulle väl knappt komma ihåg henne.
Hon vågade fortfarande inte ringa.
Det fick vänta till efter franskan.
Det fick vänta till efter dramat också.
Så var den skoldagen slut, och hon hade inte ens vågat ta fram mobilen.
Ylva stod utanför sitt skåp och väntade på att Sandra skulle komma ut från klassrummet som låg i slutet av korridoren, så hon fick säga hejdå innan hon gick hem. Hon kom på sig själv med att stå och pilla med papperslappen igen.
Ljudnivån som plötsligt höjdes fick henne att vakna upp ur sina dagdrömmar och hon tittade upp och fick se hur Sandras klass kom strömmandes ut från klassrummet.
Ylva såg Sandras blonda hårsvall i folksamlingen och försökte vinka till sig henne. Sandra gick fram till henne med ett stort leende på läpparna och med några kopior av sig själv hack i häl.
- Hej sötnos! Och här står du och deppar? Har du inte ringt ännu? Sandra gav henne en vänskaplig puss på munnen och log.
- Men lägg ner det där nu Sandra, vi har fattat för länge sen att det inte är sant, sa en av Sandras följeslagare och höjde uppnosigt på det söndernoppade ögonbrynet. Förresten, varför skulle Dave Simon gilla henne? Hon betonade ordet ”henne” överdrivet mycket och synade Ylva uppifrån och ner.
- Va fan, håll käften! Dave Simon skulle föredra Hitler framför dig, Julia. Sandra försvarade ridderligt sin bästa vän, Ylva orkade inte ens bry sig.
- Men seriöst, det är liksom inte kul längre, vi trodde dig inte ens första gången du sa det, du fattar väl själv hur otroligt det låter? Sa en annan skugga. Och det där då? Hon blickade ner mot lappen Ylva höll i handen. Skulle det där vara det omtalade numret till Dave Simon?
Ylva spärrade upp ögonen och knöt näven kring lappen utan att tänka på det. Julia garvade rått.
- Det verkar ju nästan så, kolla in minen!
- Är det numret Ylva? Kan vi inte testa att ringa nu på en gång? Sandras ögon lös av iver. Sandras följeslagare hade fått en viss glans i ögonen, som att de kanske trodde att det verkligen var telefonnumret.
Och det var ju hans nummer.
Ylva funderade febrilt på hur hon skulle ta sig ur det här. De kunde väl ändå inte ha börjat tro att det var hans nummer? De fick inte tro det.
En av tjejerna bakom Julia log brett och såg på Sandra.
- Ska du inte ta det då? Numret alltså?
- Tror du att vi går på mellanstadiet eller? Det är klart vi inte ska ta numret om inte Ylva vill det.
Samtidigt som Sandra babblade på om hur de skulle undvika barnsligt beteende och istället vara moraliskt korrekta så började hon vandra för att ställa sig bakom Ylva, som för att bevisa att det var på hennes sida hon stod.
Ylva hatade det här. Varför stod hon ens här och pratade med en massa människor hon inte ens gillade (förutom Sandra då, som visserligen var ganska odräglig hon också ibland)?
- Sandra kom, vi kan väl dra nu? Sa hon och la papperslappen i byxfickan.
I samma sekund som hon gjort det så flög Sandra på henne och slet upp lappen igen ur fickan. Triumferande stod hon där och visade upp den för de fyra följeslagarna hon hade.
- Wow… En lapp med ett nummer på… Jag är imponerad, sa Julia med illa dold sarkasm i rösten.
Ylva orkade inte göra något längre, hon fick väl se hur det hela utvecklades, det värsta som kunde hända var ju bara att Dave aldrig mer ville se henne.
Sandra log illmarigt och räckte fram lappen till Julia.
- Om du nu är så säker på att det inte är Dave Simons nummer, ring då.
Julia började tvinna en hårslinga mellan fingertopparna.
- Du är fan inte klok, aldrig att jag ringer till ett nummer bara sådär, det kan ju vara vem som helst.
- Vadå, vågar du inte eller? Tror du kanske innerst inne att det är hans nummer? Sandras leende blev aningen bredare. Erkänn nu, att du faktiskt tror att det kan vara hans nummer.
I gruppen så spred sig en knivskarp spänning. Det var så långt ifrån, men ändå så nära en drabbning mellan Sandra och Julia, som nu stod och iakttog varandra med största försiktighet, men samtidigt med trots i blickarna.
Allting stod bara stilla, människorna, luften, tiden.
Julia tog upp sin mobil ur den svindyra seglarjackan och vek upp locket. Med en knix slet hon lappen ur Sandras hand och började knappa in numret på mobilen.
Hon höll telefonen mot örat och lät signalerna gå fram.
Det kändes som en evighet.
- Det är ingen som svarar. Hon stängde ner samtalet och stoppade mobilen i fickan igen. Jag älskar dig gumman, fortsatte hon och gav Sandra en puss på munnen innan hon gick iväg till sitt skåp.
Del 7
Ylva stängde dörren om sig.
Långsamt så andades hon ut, och så drog hon in ny luft i lungorna.
Vad mer skulle hon göra? Allting hade kunnat gå rakt åt helvete. Men det hade det inte.
Vad var det som hade hänt, egentligen? En riktig struntsak. De hade inte trott att det var hans nummer, och de trodde inte det nu heller, men Ylva visste ju att det var det. Det var Dave Simons nummer.
Hon la försiktigt ner lappen på skrivbordet inne på sitt rum och hämtade sedan mobilen som låg i den rutiga kavajen ute i hallen.
Hon la mobilen bredvid lappen på skrivbordet.
Sen satt hon där. Framför henne låg lappen och mobilen. Och hon bara satt där.
- Fan vad löjlig jag är… sa Ylva tyst för sig själv och skrattade lite.
- Vad sa du gumman? Ylvas mamma tittade nyfiket in i rummet med en slev i högra handen.
- Inget mamma…
Den äldre av de båda klev in i rummet och gick fram till skrivbordet där hennes dotter satt.
Fan att morsor aldrig kunde låta något vara, nu trodde hon väl säkert att Ylva satt och läste läxorna eller något, och att hon behövde hjälp.
- Men titta… Vad har vi här då? Ett telefonnummer? Sa modern och blickade ner mot lappen. Är det kanske till någon pojke du gillar?
Pojke? Vem fan använder ordet pojke nu för tiden?
- Du vet, det lättaste är faktiskt att bara slå in numret och ringa, att vänta in honom är bara jobbigt, fortsatte hennes mamma och viftade lite med sleven i luften. Han är säkert lika orolig som du är för att han inte ska ringa som han är för att du inte ska ringa. Han är precis som alla andra tonåringar även fast du kanske anser att han är något extra…
Ylvas mamma fortsatte att pladdra på men Ylva slutade att lyssna.
Precis som alla andra tonåringar? Right, dessutom var det ju knappt att han var en tonåring egentligen. Och hon ansåg inte att han var något extra, han var det redan och skulle alltid vara.
Plötsligt låg mobilen mot hennes öra.
- Så det här är vad jag tycker du ska göra… avslutade hennes mamma sin predikan.
Hon släppte telefonen så Ylva fick snabbt fånga den i luften samtidigt som signalerna gick fram, en efter en.
Hennes mamma log och gick ut ur rummet.
- Hello? Hördes det plötsligt. Det var en mörk, sträng röst. Johns, livvaktens.
- He… Hello John… I would like to talk to Dave…
Ylva hörde hur John grymtade till lite när hon sa hans namn, sen så hörde hon honom prata med någon en bit bort från luren.
- Ylva? Det var Daves röst. Den lät lite osäker, men lika mjuk som hon mindes den. Det kunde man inte tro om den Dave Simon som brukade stå på scenen och sjunga med en röst som var sträv och kraftig, och som gick rakt in i hjärtat.
- Ylva? Sa han en gång till, hon hade glömt att svara.
- Yeah, I’m here, sorry for being such a retard.
- What? Han skrattade åt hennes kommentar och hon kunde se honom framför sig, med de bruna ögonen aningen kisande.
- Why did John answer, I thought that it was your cellphone, not his?
- It's my cell, but there was a stupid fan or something who called me, but when I answered she hung up on me. Well, we’re going to take safety first… Dave lät lite trött och Ylva tyckte det lät som om han inte orkade förklara det hela en gång till.
En pinsam tystnad infann sig. Vad skulle hon säga egentligen till en av världens mest kända rockartister? Det var ganska mycket hon kunde utesluta i alla fall, ”hur var det skolan idag då” skulle nog inte funka så bra.
- Ylva… började han.
- Yes?
- You must think that this seems even more stupid now when there isn’t in the middle of the night but… Do you still want too come to Gothenburg?
Han hade inte ångrat sig! Han hade inte ångrat sig!
Hon samlade ihop sig, tog några djupa andetag.
Hon älskade sin mamma mer än någonsin.
- When can I come?
Ylva satt i den obekväma stolen och trummade med fingrarna på knäskålarna.
Det var väldigt trångt och det kändes som att luften höll på att ta slut. Hon andades snabbare. Bakom henne spydde någon äcklig unge i en liten vit plastpåse som det stod SJ på. Hon hade också lust att använda sin plastpåse, men hon avstod.
En diffus röst klargjorde att Göteborg var nästa station.
Jaha, då var det snart dags.
Morsan hade inte haft någonting alls emot att hon skulle åka ner till Göteborg och vara någon slags groupie. Hon visste inte ens om det.
Hon reste sig på stela ben och la den tunga väskans axelrem på plats. Hon hade känt redan i Stockholm att hon packat ned alldeles för mycket, fast det kunde visserligen vara alldeles för lite också, hon hade ingen aning om hur länge hon skulle stanna i Göteborg.
Fan vad dum hon var egentligen. Åka ner till Göteborg för att träffa någon hon snackat med i kanske 2 timmar sammanlagt. Hon var fan inte klok någonstans.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | tjoh - 29 okt 07 - 17:16 | aaaaaaaaaaaah shit jag älskar det här. SUPERBRA! :D :D :D
önksar det kunde hända på riktigt också ju ;) | anchii - 29 okt 07 - 13:43- Betyg:  | å herremingud jag tror jag dör,
fan vad bra du är. seriöst, du måste skriva mer fort! jag
dör, sjukt bra | | JennnyJ - 29 okt 07 - 13:22- Betyg: | | GAAAAAAAAAAAAAAAAHA! :| ... love it! :D ... grymt bra den här !! du skriver så underbart, man fastnar dirrekt... sorry ifall de inte blir så långa elr händelserika kommentarer, men jag hoppas att du fortsätter nu! :D Kraaam Jenny |
|
|
|
