Vid Fjäderns Ände. kap 2 |
Kapitel 2. Phillip Wellington
Mary lyckades lugna ner mannen efter att försäkrat honom att hon hade låst dörren. Han hade fått ett otäckt sår på handen efter en kniv och när Mary höll på att tvätta såret upptäckte hon plötsligt hur ung och vacker han egentligen var. Hans ansikte var vit sminkat medan de höga kindbenen hade en rödaktig färg. Under sminket kunde man se hur blek egentligen han var och små svettdroppar rann ner för pannan. Hans gröna hade ett uttryck av rädsla medan det korpsvarta håret följde huvudets oroliga rörelser.
Efter att Mary hade lindat in hans sårade hand med tygremsor började hon tveksamt prata.
“ Nå, Mr…?”
“ Andre”, sa mannen med en lätt bruten irländsk accent. ”Andre Mancini”.
“ Nå Mr Mancini, kan Ni berätta för mig vad som har hänt?”
Mannen tittade lite misstänksamt mot henne.
“ Jag är en trollkarl”, började han med en darrande röst. “ Jag turnerar mycket runt, både själv och med andra. För ett par dagar sen…” Han avbröt sig och svalde medan hade tittade oroligt runtomring sig. “ Det här låter kanske lite konstigt, med det är sant, men jag har en förmåga, en begåvning som andra inte har. Om jag får rör vid någons personliga sak så kan jag ibland
Få syner. Ibland kan jag se var personen är eller ibland ser jag bara var saken kommer ifrån.”
Mary höjde det ena ögonbrynet medan hon antecknade allt han sa.
“Men i alla fall så var jag hos ett par…”
“ Kommer Ni ihåg vilka de var?”, frågade Mary snabbt.
“ Dom har ingenting med saken att göra så jag tror det är bäst om vi inte nämner deras namn. Men jag skulle uppträda där och jag var i vardagsrummet för att förbereda några detaljer. Jag var tvungen att flytta ett par handskar som låg på ett bord och när jag nuddade vid så såg jag plötsligt två män. De gick i en skog och helt plötsligt vänder sig den första om och börjar skjuta den andra. Skott efter skott och helt plötsligt kommer det in en man in i vardagsrummet. Vi tittar på varandra och han måste ha förstått vad jag måstena sett. Vi har inte pratat med varandra efter det men han har hotat mig och sånt.”
Mary tittade misstroget på honom.
“ Vet Ni vad mannen hette Mr Mancini?”
“ Phillip Wellington”.
“ Phillip Wellington!”
Phillip Wellington var en mycket berömd och en högt uppsittande domare. Det var mer troligen att det började regna pengar än att han var mördare.
Mary gav honom ett osäkert leende och sa:
“ Tack så mycket för informationen Mr Mancini. Men vad vill ni att jag ska göra, ni får skaffa en livvakt om ni är rädd att han ska göra er något. Jag är en detektiv ingen livvakt.”
“ Ni måste hjälpa mig att sätta dit honom”, sa Mancini och tittade allvarigt på Mary.
“ Jag kan försöka, man skriv er adress här, tack.” Mary gav honom en penna och han började skriva.
“ Här har ni mitt kort om ni skulle behöva mig någon”, fortsatte Mary. “ Jag stannar en droska här utanför som får köra hem dig.”
Innan Mary somnade den kvällen kom hon och tänka på det brevet som hon hade fått från någon anonym person. Hade det inte stått; Om du vill tjäna stor pengar titta då på Phillip Wellingtons affärer?
Mary började rota i papperskorgen och fann till slut vad hon sökte efter. Hon började jämföra kortet Mancini hade skrivit sin adress på och brevet. Det fanns inga likheter, Mancinis handstil var slarvig medan den andra var fin och noggrant skrivet. Då var den inte han som hade skrivit brevet.
Mary gäspade en sista gång och tänkte inte på brevet en enda gång under den kvällen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | marzo - 29 okt 07 - 16:56 | | tack:) | JennnyJ - 29 okt 07 - 13:37- Betyg:  | | Gah, rolig ide, du skriver underbart och jag vill ha mer :) /JvJ |
|
|
|
