Odjuret... |
Jag var hemsk från början så jag behövde straffas!
Kunde inte släppa in någon och hade det så svårt! Alla andra bara förstörde för mig...eller hur?
Alla runt om mig led på grund av mig! Och själv var jag för svag för att kunna göra något åt det...visste ju vad som behövdes göras...men så svag.
Sen kom du, min älskade, du kom, och du fick mig att tro. Till en början kunde jag inte visa det, jag vet inte vad du trodde om mig. Sagan ger oss svar, varje väsen har, skönhet innuti. Men sen, jag fick dig att älska mig och jag kunde till slut släppa dig fri.
Smärtan kändes total men jag hade äntligen hittat någon! Någon som såg innanför det fula skalet, såg något som kanske var till nytta. För din skull kunde jag ändra allt!
När du lämnade mig, allt var svart igen. Jag slutade hoppas och när döden kom till min dörr så välkomnade jag nästan honom. Alla ni, ni stred för era och mitt eget liv. Jag orkade inte ens vrida på huvudet.
Han kom in till rummet, mitt rum, där jag ensam härskade och endast du hade fått träda in. Han skrek och jag bara kastade en blick på honom, en bedjande, sorgsen blick. Sen åter stirrade jag ut genom fönstret.
Han slog mig, knuffade och kastade mig ut genom glaset, ner mot alla pelare och jag landade tugnt. Han fortsatta hetsa mig till motstånd men allt jag gjorde var att ligga stilla och vänta på det dödande slaget.
Jag vet inte om han någonstans innom sig ville att jag skulle klara av honom, men han dödade ju mig inte. Inte då. Medans han gjorde större skada på mig så han du komma så nära att du till slut såg mig. Med honom.
Du skrek mitt namn och det var som om jag fylldes ett hopp. Jag lyfte huvudet och såg dig, nedanför, fylld av oro. Jag hade fått tillbaka min styrka, jag reste mig och slog tillbaka. Han bleck chockad över mitt plötsliga mod och efter en lång strid så höll mina händer runt hans hals.
Men hans lena tunga och hans rädda ögon borrade sig in i mitt hjärta. det som förut varit så hårt att jag snabbt kunnat slänga honom ut över klippan, du hade ju påverkat mig med din kärlek i flera månader nu och jag var för vek. Jag släppte honom med ett hot.
Vände mig upp mot dig, du hade nu hunnit nästan till oss. På balkongen stod du och log, du sträckte mig din hand och snabbt klättrade jag upp till dig. Jag gav din kind en smekning och du slöt dina ögon. Du fanns kvar hos mig!
Sen, mitt skrik ekade i flera decenier efter, han var inte död, inte heller försvunnen som mitt hjärta hoppades. Hans kniv i min midja. Han hann hugga mig precis innan han föll ner mot avgrunden. Du drog mig in så jag hamnade på golvet, du strök försiktigt över min kind och jag viskade tyst ditt namn. Du, du kom tillbaka. "klart jag kom tillbaka, jag kunde inte låta dig... åh, allt det här är mitt fel. Om jag bara hunnit hit tidigare." Nej, kanske det är bäst, bäst såhär. "Säg inte så, du ska bli bra. Det kommer ordna sig, du ska bli bra." Du försökte trösta mig med dina ord...men jag var nästan borta redan. "Vi är tillsammans nu, allt ska bli bra. Du ska få se." Jag fick åtminstaånde se dig, en sista gång Jag såg in i dina bruna ögon och med en suck var jag borta. "Snälla, lämna mig inte..Jag älskar dig." Du grät förtvivlat och föll över mig.
Medans sista bladet föll.
Men jag är för alltid borta. Men din kärlek har jag innom mig, och kommer alltid ha den kvar!
Den är skriven ur Odjurets perspektiv ur filmen "Skönheten och Odjuret". Den påverkar mig otroligt mycket och jag känner igen mitt liv ur hans. Skillnadena är inte många, men en av dom är att den jag kände innan hon gav sig av och hon som kommer tillbaka är två olika personer i mitt liv. En gick och en annan kom, enligt henne, för att stanna. Den största skillnaden är nog att han inte vaknar igen, han är föralltid död. Inget mirakel kan rädda mig. Men din kärlek finns för alltid kvar innom mig!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 8 feb 07 - 01:19- Betyg:  | | jättebra! | | Cilises - 26 jan 06 - 01:26 | Han ju inte fö alltid död...asså jag är han och han överlever ju genom något jävla mirakel...eller hur? utan det är jag som aldrig kommer vakna upp, inte när jag väl är död...vilket jag inte är en och inte vill vara på länge det är bara det att jag var as deppig när jag skrev den och den filmen påverkar mig så otroligt mcyket...men tack för kommentaren:)
kramar<3 | | Sandra91 - 23 jan 06 - 05:27 | Fint skrivet Cili.
Stor Talang att kunna se ur någon annans perspektiv, om du förstår vad jag menar.
Han är föralltid död, men det är inte du. Inte ens lite! Du är så levande man kan bli.
Tror på dig Tjejen
Kram <3 |
|
|
|
