På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

En I Mängden (del 4-5)

Del 4
- Well, here we are… Dave såg leende på henne när limon bromsade in utanför Ylvas hus.
- Yes… Thanks for the ride, it’s really cold to travel with the subway and the bus here in Alaska.
Hon reste sig upp, öppnade bildörren och klev ur.
Hon vände sig om för att stänga efter sig också, och säga adjö, men hon stoppades av att Dave Simon också var på väg ut.
Ylva kände sig aningen ställd mot väggen men hon backade snällt två steg bakåt och väntade på att han klivit ur limon.
Han stängde dörren efter sig.
- So… This is goodbye then? helt plötsligt var han inte lika flamsig och stojig längre, istället var han allvarlig men samtidigt lite bortkommen.
- Yeah, I guess so. There can be some difficulties to meet again, it’s not like I can follow you down to Gothenburg.
- Can you?
- What?
- Follow me down to Gothenburg.
Han släppte henne inte med blicken.
Ylva försökte smälta hans ord. Vad var det han hade sagt egentligen. Följa med honom till Göteborg?
Han måste skämta. Vilken sekund som helst skulle kamerorna och den hurtiga programvärden dyka upp och säga: ”Smile, you’re on candid camera!”.
Hon försökte se ifall han hade svårt att hålla masken eller något. Men Dave bara stod där. Det var bara hans ögon som intensivt följde alla hennes rörelser bakom den svarta luggen.
Det var han som bröt tystnaden.
- So you don’t want to go. I understand you, of course you don’t want to travel with a stranger down to Gothenburg, I mean there’s like 500 kilometres and…
- But why, Dave? Det kändes ovant att säga hans namn.
Han tittade på henne efter att hon avbrutit honom så tvärt. Iakttog henne med de där hasselbruna ögonen.
- Why?
- Yes. Why? We have known each other for like 2 hours, and I’m like any other 17-year old around!
- I don’t think that you’re like any 17-year old around… Dave tog en paus. Han log lite försiktigt för sig själv och blev genast lite blygare innan han fortsatte: I don’t know what it is, but I like you Ylva, han smekte henne över kinden, lätt som en fjäder. Do you want to go to Gothenburg with me?
Ylva var alldeles stum, utan att ha en aning om vad hon skulle göra. Hon tog sig lite tid att fundera på hans förslag, trots att hon innerst inne redan visste vad hon skulle svara.
- Yes. I want to go with you to Gothenburg.

Porten in till huset öppnades högljutt och utspringandes kom Sandra.
- Vad gör limon här? Vad fick du för skjuts hem egentligen? sa Sandra glatt och försökte få ordning på situationen. Har du fixat hit Frustrating Sounds eller?
Det var precis när hon avslutat meningen som hon såg hur Dave Simon från Frustrating Sounds stod mittemot Ylva framför den svarta limon.
- Vad fan?! Utbrast hon och stod mest och gapade.
Dave vände återigen blicken mot Ylva.
- Do you have a lipstick or eyeliner… Or something, maybe a pen?
- What?
- Oh wait, I’ve got one myself… han slog med händerna på de slitna jeansen som att känna efter något och tillslut nappade det. Ur ena bakfickan drog han ut en svart kajal.
Hastigt slet han åt sig Ylvas arm, drog upp tröjärmen och klottrade ner ett nummer med eyelinern på hennes underarm.
Hela tiden stod Sandra och såg tyst på. För en gång skull höll hon tyst.
Dave höll försiktigt kvar ett tag runt Ylvas handled och drog henne försiktigt till sig.
- See you in Gothenburg. Call me…
Snabbt strök han henne över kinden en andra gång innan han snabbt klev in i limon. Efter en stund svängde limousinen runt hörnet.
Kvar stod Ylva och Sandra.
- Hur fan gick det där till? Sandras blick var fylld av förvåning när hon gapande vände sig om mot Ylva.
- Jag tror jag måste gå in och dricka något. Något starkt.

Del 5
Det var morgonen efter konserten.
Ylva vaknade med huvudvärk och gigantiska påsar under ögonen. Hon var svart säkert två centimeter runt ögonen och håret stod (som vanligt) åt alla håll och kanter.
Hon suckade och släntrade in i köket.
Det var utan överflödig energi som hon började plocka fram allt till frukosten. Hon släntrade fram i det lilla köket och ute var det mörkt. Och det regnade.
Hon sträckte sig upp och tog ner flingorna ur köksskåpet. Hon förflyttade sig bort mot köksbordet och lämnade flingorna, gjorde en helomvändning och gick bort mot kylskåpet.
Plötsligt stormade Sandra in från vardagsrummet.
Som vanligt var hon oklanderligt sminkad och bar upp sina märkeskläder med stolthet. Hur Ylva och Sandra gick så bra ihop var väl egentligen en gåta för mänskligheten att reda ut, men tills vidare nöjde sig de flesta med att kassera uttrycket ”lika barn leka bäst”.
- Äntligen har du vaknat! Sandra sprang upp bakom Ylva och slog armarna om hennes axlar och gav henne en hård kram.
Ylva suckade tungt och kände sig smått spyfärdig.
- Jag skulle gärna ha sovit några timmar till… Vad är det för dag idag? Shit, jag är helt lost…
Ylva hällde upp mjölk i glaset framför henne och la sedan i fem skedar med O’Boy.
- Det är fredag, och vadå jag ska berätta för alla vad du gjorde igår! Alltså… Shit! Sandra formligen skrek ut det sista och kramade Ylva ännu en gång.
- Vad fan? Vad har jag gjort nu då?
- Vad du har gjort, VAD DU HAR GJORT?! Oh my God, du har typ strulat runt med Dave Simon?!
Ylva slöt ögonen och ruffsade om sitt hår med den ena handen samtidigt som hon drack lite O’Boy. Långsamt började gårdagen komma tillbaka till henne. Som att uppleva sitt liv i revy så for scener från kvällen innan runt i huvudet på henne som en myggsvärm.
Hon spärrade upp ögonen och tappade glaset med O’Boy i golvet.
- NUMRET! Helvete! Ylva började se sig om som för att undersöka om inte Dave Simon stod där med numret på en papperslapp i handen.
- Helvete, helvete, helvete! Fortsatte hon sin svordomskavalkad och flög runt i köket och vardagsnumret, hon måste ha skrivit upp det någonstans!
- Men Ylva? Han hade ju skrivit numret på din arm?
- Vad ser du på min arm egentligen?! Ylva drog undan pyjamasärmen så att underarmen blottades. En svart, kletig röra befann sig utsmetad på hennes arm.
Det var det som fanns kvar av Daves nummer.
- Men ser man inte en trea där, och en… Nolla där, fast det kanske är en åtta om man kollar noga, sa Sandra samtidigt som hon synade Ylvas arm genomgående.
- Gå och dö Sandra… Jag ska gå och ta livet av mig nu.
Hon slet ifrån sig armen från kompisens fasta grepp och släntrade iväg bort mot toan. Sandra stod kvar och blickade efter henne.
- Du menar inte allvar va? Sa hon som för att försäkra sig om saken.
- Nej, jag menar inte allvar din idiot, jag ska bara gå och pissa… Kan du plocka upp glasbitarna från golvet?

Hon stängde dörren om sig och låste noggrant, kollade tre gånger extra för att vara på den säkra sidan, som hon alltid gjorde.
Hon vände blicken bort mot spegeln för att få ta del av misären som Sandra tidigare fått beskåda.
Men hon såg inte så mycket av sig själv i spegeln. Det hon såg var ett nummer klottrat med rött läppstift över hela badrumsspegeln. Daves nummer.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Ifos95 - 14 dec 07 - 18:18- Betyg: