En I Mängden (del 2-3) |
Det förekommer som sagt en del engelska i den här novellen.. det är bara fråga om ni undrar vad nåt betyder :P
Del 2
Ylva stod som i dvala och bara tittade på dörren. Frustrating Sounds befann sig kanske bara några meter ifrån henne. Det enda som hindrade henne var en stor fet betongdörr.
Vad skulle hon göra? Det var ju inte direkt värt att knacka på, hon skulle ju skämma ut sig totalt, eller bli nedslagen av någon gorilla till livvakt.
Men egentligen, vad fan! Hon hade faktiskt gjort sig ganska mycket besvär för att ta sig hit, så varför inte gå hela vägen? Det var ju inte direkt så att hela världen skulle bry sig om ifall Ylva gjorde bort sig totalt.
Långsamt drog hon den knutna näven bakåt och dunkade sedan på dörren tre gånger.
Inga ljud hördes där inifrån.
Ylva kände hur lättad hon faktiskt blev, vad skulle hon ha gjort egentligen om någon öppnat?
Hon rättade till tjocktröjan lite och vände sig om för att gå när dörren öppnades.
- Hello? Excuse me, what do you want?
Ylva vände sig om ännu en gång och tittade rakt på en lång, kraftig kille på säkert två meter.
Han var klädd i en svart, antagligen skräddarsydd kostym i en svart färg och ett par matrix-liknande solglasögon satt på näsan, och han såg inte alldeles för glad ut.
Engelska! Han snackade engelska! Det var ju självklart egentligen men det hade hon fan inte tänkt på.
- Eh… Jag… Jag menar… I was about to ask for autografs from the band… hon vågade inte möta hans blick så hon tittade ner i golvet. Fan, hon som hade gått ut nian med ett knappt G i engelska.
Jätten framför henne bara garvade och såg sedan ner på henne.
- Do you really think I’m going to let you in? There’s like 10 mad teens telling me that every day. Sorry girl.
Han stängde dörren och så var det över.
Skönt egentligen, fast det hade ju varit kul att i alla fall få se någon ur bandet…
Ylva skrattade tyst för sig själv och började gå tillbaka samma väg som hon kom. Nu var det verkligen dödstyst i byggnaden och Conversens platta sulor lät lika mycket som ett par klackskor skulle ha gjort i vanliga fall, för hennes fotsteg var det enda som hördes.
Ylva började fundera på vad hon skulle säga till Sandra. Antagligen skulle bästisen tro att hon ballat ur, så Ylva skulle antagligen få slå in i skallen på henne att det var muskelberget som stoppat hennes plan.
Ylva öppnade dörren ut mot den stora välkomsthallen, där hon varit med Sandra för 20 minuter sedan.
Den enda människa hon hann se var någon städare som precis rundade hörnet och försvann utom synhåll. Vart fan var Sandra nu då?
Sextonåringen ägnade ett tag åt att leta efter sin kompis, men det var verkligen helt dött på stället, Sanda var uppenbarligen inte där.
- Sandra ska fan få höra när jag kommer hem, mumlade hon för sig själv och började stega bort mot dörren som ledde ut mot den tomma gatan.
Nonchalant tog hon tag om dörrhandtaget och drog emot sig. Inget hände.
Ylva svor till lite och tryckte bort från sig. Inget hände.
- Säg inte att dörrjäveln är låst… mumlade hon irriterat för sig själv. Hon ryckte lite i handtaget men det var fortfarande ingenting som hände.
Gick det verkligen inte att låsa upp från insidan? Ylva granskade den stora glasdörren noggrant och fann att man var tvungen att använda nyckel för att låsa upp dörren, även fast det var inifrån! Ylva suckade, det måste vara någon sån där ”stoppa galna fans”-grej…
Så där stod hon nu, inlåst inuti en gigantisk musikarena och kunde inte komma ut. Och hon skulle ha varit hemma för en halvtimme sedan. Morsan skulle flyga i taket.
Ett tag hade Ylva funderat på att springa efter städaren, eller gå tillbaka in i personalkorridorerna, men tillslut kom hon fram till att det var nog störst chans att hon blev utsläppt om hon höll sig på samma ställe tills någon hittade henne, som när man gick vilse i skogen, då skulle man ju krama samma träd tills någon hittade en.
Så Ylva satt där vid glasdörren och väntade. Utanför var det inte en själ ute på gatan, och därinne var det bara hon själv.
Fan.
Plötsligt öppnades en dörr bakom henne och hon ryckte till av ljudet, men orkade inte riktigt reagera helt och hållet. Hon måste ha slumrat till.
Hon hörde någon snacka engelska, och sedan en annan som snackade svenska, sen lite knackig engelska.
Någon rörde vid hennes axel.
- Hallå? Sover du eller? Vad gör du här egentligen? Det var en ung kille, på kanske tjugo år som knackat henne på axeln.
Ylva kunde inte låta bli att gäspa och gnugga ögonen som om hon sovit i flera timmar, det var så det kändes i alla fall.
- Dörren var låst, jag kommer inte ut…
- Låst här också? Han svor lite tyst för sig själv. Ja, då verkar det som att dörrarna har gått sönder, ingen kommer ut, eller in för den delen. Det är likadant överallt… Nåja, det är väl lika bra att fixa hit grabbarna från Securitas, de lär väl ha någon specialnyckel eller nått.
Killen vände sig om och snackade på knackig engelska med dem han kommit med. Det var en grupp på kanske sex stycken och alla såg helt slutkörda ut.
- Hörru tjejen, såg du några journalister där ute?
Ylva såg förvirrat på honom men skakade försiktigt på huvudet.
Det var nu hon såg att det var livvakten från förut som stod bakom killen som snackade svenska, och bakom livvakten stod fyra stycken utmattade medlemmar ur Frustrating Sounds. Inga groupies, inga sminköser, inga galna fans. Bara bandmedlemmarna och två livvakter.
Det kunde inte vara sant, eller, det måste ju vara sant, för där stod Dave Simon med det kolsvarta håret hängande framför ögonen. Han hade fortfarande på sig den där snygga T-shirten han haft under konserten, och eyelinern var visserligen något utsmetad, men hans ögon var fortfarande vackert inramade av sminket.
Red Black stod utpumpad lutad mot Oliver O’Brien. Det röda håret var som vanligt i en enda stor röra, Ylva hann snabbt tänka att han kanske var samma person utanför all kändisskap också. Oliver O’Brien var kortast av de fyra och såg ut att behöva kämpa lite för att hålla emot Red Blacks tyngd, men han lyckades fortfarande se lika orört perfekt ut, med det svarta håret och de isblå ögonen.
Längst ut till höger stod Marcus Priest. Det blonderade håret, skäggstubben och hela han överlag gjorde honom slående lik Kurt Cobain, kanske en av anledningarna till att han var den i bandet som avgudades mest av fansen.
Den svenske killen började ana att Ylva förstått vilka det var hon stod öga mot öga med för han skyndade sig att säga:
- Okej, tack för hjälpen. Du får hänga med här och hjälpa mig leta efter någon som kan fixa ut oss härifrån.
- Va? Varför då?
- Tror du verkligen att jag tänker lämna dig ensam med de här killarna va? Killen småskrattade lite för sig själv innan han drog med henne in mot byggnadens mitt.
Det gick en halvtimme, och killen (som tydligen hette Martin) blev lite smått frustrerad efter ett tag, inte en själ syntes till. Tillslut ringde hans mobil. Tydligen hade någon kommit och släppt ut bandet precis, och han skulle ta med sig ”Lilltjejen” dit så hon kunde komma ut.
Ylva var så inne i sina tankar att hon ignorerade att han pratade med någon i mobilen och kallade henne ”Lilltjejen”. Hon kunde inte släppa det som hänt en halvtimme tidigare, hon hade stått inte mer än några meter ifrån Frustrating Sounds! Om hon hade velat, hade hon faktiskt kunnat hoppa fram mot Red och rört vid honom, fast det hade kanske inte varit så smart.
Även fast hon fortfarande var inomhus så började den gröna ylletröjan kännas lite kylig. Hon tänkte att tunnelbanan fick ta och gå direkt när hon kom ner på stationen så att hon kom hem ganska omgående. Hon tittade på klockan. Morsan skulle mörda henne.
- Så där, Ylva hette du va? Martin som var ganska lång såg ner på henne och log ett inte allt för värmande leende samtidigt som han höll upp glasdörren åt henne.
Det blåste kallt på Ylva och hon la armarna omkring sig.
- Ja, Ylva heter jag. Kan jag gå nu?
Martin började plötsligt skratta. Han såg inte alls ut att frysa. Men han behövde inte förbereda sig på att gå ut i kylan heller.
- Ja, du kan gå nu. Jag är ledsen att du fastnade här inne… Vill du att jag fixar en taxi eller något åt dig? Eller så kan jag skjutsa dig…
Martin rodnade lite och Ylva bara garvade lite kallt åt honom.
Patetiska jävel. Som att hon skulle vilja bli hemskjutsad av en typ 20 år gammal kille. Även om det skulle vara ganska härligt att slippa gå och… Nä! Nu var hon trött som fan. Klart hon skulle gå, hon hade faktiskt inte lust att bli våldtagen och dumpad i någon gränd så här tidigt i sitt liv.
Ylva svarade inte utan bara skakade lite lätt på huvudet, och Martin blev lite rödare i ansiktet. Hon klev ut i kylan. Bandet verkade redan ha åkt iväg. Och hon som hade velat ta bilder med mobilen, eller möjligtvis skrika lite som ett galet fan och försöka kasta sig i famnen på Oliver O’Brien
Del 3
Det var riktigt kallt ute. Den korta, prickiga kjolen värmde inte direkt, och tröjan var inte särskilt varm den heller.
Ylva sparkade på ett tomt ciggpaket som låg på marken. Paketet landade några meter längre fram och hon sparkade på det en gång till. Och så höll hon på.
Det var säkert minusgrader, och flera hundra meter till tunnelbanan.
Plötsligt blev Ylva lite arg där hon gick. Sandra hade inte ringt henne en enda gång sedan de skilts åt. Här hade hon vandrat ensam genom övergivna korridorer, skämt ut sig inför en gorilla, blivit inlåst i en gigantisk byggnad och dessutom stått och sett dum ut inför Frustrating Sounds.
Det sista var visserligen inte så pjåkigt, men det andra skulle Ylva behöva tröstas för ganska omgående. Hon kände sig väldigt nere.
Plötsligt körde en bil upp bredvid henne. Ylva såg det bara i ögonvrån och började gå på lite snabbare, men bilen bara körde lite fortare bredvid henne.
- 50 spänn på att det är Martin, som antagligen är en galen styckmördare… mumlade hon tyst för sig självt och ökade farten ännu lite till. Det gjorde bilen i ögonvrån också.
Ylva var lite smått skrämd vid det här laget och ville bara stanna och skrika.
Så det gjorde hon, fast utan att skrika.
När hon väl stannade hann hon även ta sig en titt på bilen. Fast det var ingen bil, det var en limousin.
Långsamt öppnades ett fönster i baksätet och hon kunde skymta människor där inne. Tillslut var hela rutan nere och Dave Simon tittade på henne inifrån bilen.
- Hi, sa han. Ylva kom inte på något bra att säga, så hon höll tyst. Även om hon hade försökt säga något så hade det inte kommit ut ett ljud.
Bakom Dave syntes en av livvakterna, den som nobbat henne när hon frågat efter autografer. Nu hade han tagit av sig solglasögonen och såg nästintill avslappnad ut, men knappast glad.
Bandmedlemmen verkade ganska förvirrad över att Ylva inte svarade, men la till sist till:
- Wasn’t you that Swedish girl who was locked inside like half an hour ago?
Ylva stirrade förvånansvärt lugnt på honom ett tag och samlade ihop alla sina engelskkunskaper och allt sitt mod innan hon svarade:
- Yes, that was me…
Daves perfekta ansikte sprack upp i ett lite snett leende och de bruna ögonen lös av värme.
- I thought so. Are you really going to walk here by yourself? You’re going to get raped any minute.
Ylva kunde inte låta bli att skratta åt att hon och en av de största rockstjärnorna för tillfället tänkte likadant. Dave skrattade med henne.
- Yes, the… Hon var tvungen att tänka efter vad det hette på engelska. Subway isn’t far from here, it’s not that far to walk.
Dave försvann in i limousinen och det hördes lite halvt upprörda röster därinifrån. Hon hörde bland annat hur den andra livvakten, en blek, tunnhårig biff, snackade om att något inte gick för sig. Sen hörde hon hur vem hon trodde var Oliver O’Brien snacka om något som hade med galna fans att göra.
Dave Simons huvud stack ut från limon igen.
- The other guys doesn’t like this but, do you want to have a ride home to your place? It’s way too cold outside. Sweden is like Alaska or something.
Några inne i bilen garvade.
- Of course it’s cold. And it’s way colder here than in Alaska, trust me.
Ylva började känna sig allt mer självsäker, och hon kunde dessutom inte göra bort sig mer än vad hon redan hade gjort.
- But I think I’m going to walk. What’s your reason not to rape me by the way, maybe this is just a trick?
Dave såg väldigt förvånad och ställd ut några sekunder, och några inne i bilen gav honom diverse gliringar. Men tillslut kom han med ett svar:
- Well, I don’t want the press to have that much to talk about… Unless we kill you of course, then you can’t sneak on us, but I don’t think the other guys have the guts to kill you.
Ylva fick när han svarade henne ett allvarligt skrattanfall och fick vissa svårigheter att stå upp. Det Dave Simon sagt var kanske inte allt för roligt, men hela situationen (att hon stod där mitt i natten och skämtade med Dave Simon) fick henne att tappa självbehärskningen.
- Are you alright? sa Dave som antagligen trodde att hon höll på att svimma eller något.
Ylva stod fortfarande och skrattade samtidigt som hon försökte få tid till att andas, men när hans ord gick in i huvudet på henne så blev hon någorlunda sansad igen och tittade på honom.
- I think so… Could you really drive me home? I live in a suburb outside town you know…
- Yeah, whatever, everybody’s is already sleeping in here, and we’ve paid the chauffeur way too much.
Ylva funderade en sista gång över hur hon skulle göra.
Sen klev hon in i limousinen.
Läderklädseln inne i limousinen doftade starkt. Bilen var säkert ny.
Ylva åkte baklänges, med en av livvakterna bredvid sig, och längst bort på raden en sovande Red Black. Mittemot henne satt Dave Simon, och bredvid honom satt de resterande medlemmarna ur bandet. Marcus Priest sov även han sött.
Ylva hade inte ljugit när hon sagt att det var ganska långt hem till henne, så nu satt de där, på motorvägen bort från stan.
Det var inte alls pinsamt, som hon hade trott. De hade riktigt roligt.
De båda vakna bandmedlemmarna och den ena livvakten var hur trevliga som helst, och snackade en massa om hur det var att leva mitt i all kändisskap. De tyckte nog att det var skönt att slippa en massa galna fans, för en gångs skull. Ylva fick ju bara skjuts hem.
Oliver satt där med Marcus Priest vilande på hans axel. Det svarta håret skimrade i blått i limousinens ganska dunkla ljus, och de ljust blå ögonen var som fastnaglade i hennes när han pratade.
- When we where first discovered I had blonde hair and brown eyes, but our manager thought that it would be better if I looked the opposite, with black hair and blue eyes. But I look like Dave now!
Alla fyra skrattade högt.
- What’s wrong with that?! And I have brown eyes! sa Dave och gav Oliver en smäll med handflatan i bakhuvudet.
- Hey guys, stop doing that! utbrast livvakten genast och hötte med pekfingret.
- Oh my God! You’re so lame John!
- Don’t be stupid Dave, he can’t help it… sa Oliver sarkastiskt mellan skrattanfallen.
Ylva bara skrattade, de var ju precis som killarna i klassen! Enda skillnaderna var väl att de satt i en limousin, var ofattbart snygga och några år äldre.
- Hey… Ylva… That was your name, right? sa Marcus Priest (som tydligen vaknat av allt oväsen) samtidigt som han lite förstrött kliade sig i skäggstubben.
- Yes… Why are you asking? Ylvas osäkerhet började verkligen att släppa nu, hon snackade med dem allesammans som om de faktiskt vore några killar i klassen.
- Hey, don’t get cocky, I’m fucking famous, sa han och skrattade snabbt för sig själv innan han fortsatte. Well, I’m just asking, weren’t you that chick trying to get our autographs before? han iakttog henne med de där mörkblå ögonen.
- Well, maybe that where me, but I only tried to get your autographs as a birthday present for my friend. And I where a little bit drunk too… hon försökte ta allvaret ur situationen genom att skratta så sött hon kunde, och de andra garvade med henne.
- Yeah, I bet you where drunk as hell, if I where you I’d never dared to do that. And you Oliver, you would have peed in your pants when John opened the door! Dave klappade Oliver hårt i ryggen och hela gänget brast ut i ännu en skrattattack.
- What! Give us away as a birthday present! I’m shocked! sa Oliver som för att få de andra att glömma vad Dave precis sagt om honom.
- HEY! Can you guys shut up for like five minutes? Red Blacks röst dånade i bilen. Alla blev tysta.
Ylva flackade runt lite med blicken och fastnade till sist i Daves ögon. Han log med hela ansiktet och började sedan garva så högt han kunde för att reta Red, och de andra i bandet (förutom Red som tog sin skinnjacka och la den över huvudet) var inte sena med att hänga på. Livvakten John satt tyst och iakttog allihopa.
Ylva hade inte haft såhär roligt sen… Hon visste inte ens hur länge. Hon hoppades att hon skulle sitta här i bilen för evigt, men precis då åkte rutan fram till framsätet ner och den andra livvakten som satt där sa att de snart var framme hemma hos Ylva.
Sandra satt vid köksbordet hemma hos Ylva.
Fan vad sär hon hade uppfört sig. Ylva alltså.
Hon hade stått och väntat hur länge som helst på att Ylva skulle komma tillbaka, med eller utan bandet. När det var nästan tomt på folk hade hon tagit sitt pick och pack och åkt hem till Ylva, det var ju där de skulle sova under natten.
Anette, Ylvas morsa, höll på att flippa ut totalt, och hon skyllde allting på Sandra! Shit, det var så att hon kunde spy. Hennes fel? Det var väl ganska uppenbart att det var Ylvas fel…
Hon tittade ut genom fönstret. Utsikten var ganska fin här, åtta våningar upp. Ylvas lägenhet var faktiskt ganska fin… Synd bara att Ylva själv inte var i närheten.
Sandra tittade ner mot gatan. Det var helt folktomt där nere, det enda som fanns där nere var en stor, lång limousin som Ylva nu klev ut ur.
Sandra flög iväg bort mot hallen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 14 dec 07 - 18:13- Betyg:  | | Skitbra! | | JennnyJ - 29 okt 07 - 10:47- Betyg: | | Ooooh, ruggigt bra!! :| ... seriöst, fortsätt :P fastnade direkt vid första meningen :P MEEEEER! :D | | edenel - 29 okt 07 - 10:04- Betyg: | | kul berättelse :D | | prickigthallon - 29 okt 07 - 09:44- Betyg: | Åh <33 Så himla bra :)
Påhittat eller IRL band? ;) | | Ewe_ - 29 okt 07 - 01:44- Betyg: | | åh duy äe så bra på att skriva : meer ? | | ciitronvatten__ - 29 okt 07 - 01:31- Betyg: | | skit br;) | | BlackEyeliner - 29 okt 07 - 01:04 | Osch, hade jag inte varit så trött hade jag verkligen satt ner mycket mera tid på denna kommenterane än vad jag gör nu. Men vi kan söäga såhr: imorron ska jag bort, därför skulle det underlätta om jag gick och lade mig i tid, ändå sitter jag här och läser xD
Med andra ord; jättebra skrivet.
Hm, tyvärr är inte engelska ett av mina favoritämnen, men vi får hoppas jag i alla fall har lite rätt gällande konveriationerna i denna novell.
Aja, du borde fixa en fortsättning snarast. |
|
|
|
