Älskad eller hatad [Del 13] |
Riiing! Jaa, klockan ringde in. Jag samlade ihopa mina böcker och var först ut. Jag sprang iväg till mitt skåp. Det var nu jag skulle få reda på vem som ville bjuda mig till strandpartyt. Efter min lilla protest, så berättade Isadora allt om strandpartyt. Vi skulle ha någon danstävling och sedan äta. Ett ljudteam skulle komma och spela jätte hög musik. Självklart fick dom som inte var bjudna komma. Alla fick komma i hela Boston High! Hur snygg måste man inte vara!? Sedan berättade hon att det skulle vara en liten tävling. Ljudteamet skulle utse de paret som passade bäst ihop. Av dem som kom in. Därav måste alla ha en partner. Jag hoppades... att... det verkligen skulle vara... Steven...
- Julia!
Jag kollade över min axel medan jag sneglade på Amelia som sprang mot mig.
- Hej, Amelia, hälsade jag artigt och stängde mitt skåp.
- Hej. Ska vi gå och se vem den efterlängtade personen är? frågade hon och stack vänligt armen under min.
- Jaa! sa jag otåligt medan vi liksom sprang ut till fontänen.
När vi hade kommit fram vid en buske stannade jag till för att hämta andan. Jag var helt rödflammig i ansiktet och håret stod lite över allt. Jag försökte platta till det med handflatorna men nu såg det bara ut som om jag hade spilt något kladdigt i håret som olja.
- Var lugn, rådde Amelia mig.
Vara lugn? Jag svettades i handflatorna och flämtade till varenda gång jag tog ett steg fram. Jag trodde verkligen inte att jag skulle klara detta. varför var jag så nervös? Ja, just det. Därför att jag var väldigt rädd också att det skulle vara någon som bara ville få sig ett gott skratt. Bara skämta med mig. Jag skulle ha blivit förkrossad om det var så. Men jag tror inte att någon är så dum och gör det, jag menar, jag hoppas att ingen är då som och gör det. Istället för att vara glad att någon ville bjuda ut mig var jag rädd. Tänk så skulle det vara någon jag avskydde eller någon jag inte ville bli sedd med eller någon jag inte kände. Det är ju kul att gå ut och lära känna andra människor, men det är bara en person som jag verkligen hoppades det skulle vara. Jag tror verkligen att det är Steven. Om det är han skulle jag skrika och vråla av glädje. Jag kanske skulle svimma. Bäst att lägga mobiltelefonen i byxfickan. Man vet ej vad som kan hända. Till slut tog jag mod och släntrade fram till fontänen. Amelia var gömd bakom en buske där hon kunde se allt.
- Hej, sa en röst.
Jag blundade. Jag kunde inte öppna ögonen. Hjärtat dunkade. Rösten lät inte som Stevens. Jag slöt sakta upp ögonen och...
- Adam!
Jag gapade. Vad ville han!? Det var det sista personen jag ville se. Efter Jessica och Ebba, så klart.
- Hej, Julia.
Han räckte fram handen så att jag troligen skulle skaka den men jag ignorerade det. Vad vill han? Ville han bjuda ut mig? Glöm det! Amelia sklle bli förkrossad! Jag undrade om hon såg på detta... ja, det gjorde hon säkert.
- Var det du som skrev lappen?
- Japp. Så.. vad är ditt svar?
Jag blev irriterad.
- Nej! skrek jag högt.
Hans ögon spärrade upp och han såg halvkvävd ut.
- Va?
Jag himlade med ögonen.
- Ja! Hur kunde du bara göra så mot Amelia? Vara ihop med henne och dumpa henne dagen efter. Vet du inte hur förkrossad hon egentligen är? Och nu sätter du in lappar i mitt skåp och tror att jag ska gå ut med dig. Ja, du kanske ville gå ut med mig, men det vill inte jag. Inte nu. Inte efter vad du har gjort med Amelia. Inte efter att du har gjort henne nog emun mot kärleken. Du borde verkligen skämmas!
Jag travade iväg hem. Men sen kom jag på att Amelia satt i busken. Jag sprang tillbaka men hon hade gått. Adam också. Jag gick iväg.
Hur kunde Adam tro att jag skulle gå ut med honom? Ja, nu är både Amelia och Adam sårade. Jag som hoppades på att det var Steven. Jag sparkade irriterat på en sten framför mig. Vem lurade jag? Steven var inte intresserad av mig. Vem är det? Kanske Adam, men jag orkar inte tänka på honom. Varför är det så svårt att hålla reda på sitt liv? Jag menar, inte en dag gr utan att man får ha en normal dag. Vem skulle jag nu gå med på strandpartyt? Men vem bryr sig? Jag går inte alls! Dumma strandparty. Jag hade ändå ingen att gå med. Lönt att jag slösar mina krafter, och pengar, på det. Ingen har en tanke på att bjuda ut mig. Inte ens Steven. Men han var kanske för upptagen med Fontänerna så att han glömde mig. Så klart att han glömmer mig. Han är ju inte ens intresserad av mig!
När jag kom hem sa jag inte ens hej till mamma och pappa som jag vanligtvis brukar göra. Jag sprang bara upp på mitt rum och lade huvudet i kudden. Jag märkte inte av det, men Melissa var där inne på min data. Hon kollade bekymrat på mig som om hon egentligen brydde sig om mig och mina problem.
- Julia, sa hon försiktigt. Vad har hänt?
Adam som var en total mes innan, har blivit väldigt snygg nu, och jag kanske skulle vilja gå med honom, vet du varför? Jo, Steven är inte alls intresserad av mig! Och för att göra saken värre tror han nog att jag undviker honom, ah, just det. Jag borde skaffa vattentät smink!
- Inget, mumlade jag och tog upp min mobil medan jag bara tryckte på knapparna för att ha något att göra.
- Men...
- Inget, morrade jag lite väl för högt.
Jag fick dåligt samvete.
- Nä, det är inget, sa jag mildare. Jag är okej.
Hon ryckte på axlarna medan hon vände sig mot skärmen igen.
Jag kunde inte dela mina problem med henne. Vad skulle jag säga? Jo, du Melissa, Steven verkar inte alls intresserad av mig och han tror att jag undviker honom. Vad ska jag göra? Mels hjärna är inte så smart. Strandpartyt är på Fredag. Inte skulle jag väl hitta någon att gå med. Inte skulle jag ens våga fråga någon. Nej, just det. Jag skulle ju helst strunta i det. Fast jag så gärna ville gå. Men vem skulle jag gå med? Okej, nu blev jag irriterad på mig själv. Jag skulle sluta tänka på den den dumma festen! Och på Steven, framför allt! Varför låssas eller hitta på något som man vill ska hända men som inte är sant? Lämna bara det. Lägg det bakom dig. Det är svårt att kunna glömma, men det måste ju gå på något sätt. Amelia som verkade så glad har ju nu kommit över Adam på något sätt. Jag skulle ju också på något sätt komma över Steven. Men det skulle bli svårt. Jag har ju så starka känslor för honom. Det kan ju ta upp till veckor, månader, år! Jag fick tänka på annat. Jaa... vad? Ehm... dans i morgon. Vi skulle ju visa upp det och... ja.... Åh, jag orkade inte tänka! Det var för varmt! Jag gick in i duschen och tog en kort dusch. Sedan tog på mig mina svarta shorts och ett svart linne. Jag sprang nerför trapporna medan jag tog på mig mina balerinaskor.Jag behövde gå en sväng. Jag öppnade dörren och gick ut. Jag gick mot parken för att köpa lite glass. Solen sken jätte mycket och det var jätte varmt i luften. Fåglarna kvittrade, som om de sjöng något om mig. Kanske: " Julia, åh min sköna Julia. Skolans ända singel är kanske du. Julia, åh Julia. Vattentät smink, ja det behöver du. Ingen kille, ingen fest. Kan inte livet kännas mer som en pest?
När jag var framme vid parken gick jag för att köpa glass. Det var en liten kö fram till kiosken. Barn sprang och lekte med bollar och ting runt den stora bassängen där det fanns många människor som badade. Andra låg och solade och andra bara snackade. Det var fullt med människor. Jag kunde stöta på vem som helst. Jag rättade till mitt svarta diadem. Plötsligt var jag framme vid kiosken.
- En Karamelbomb, tack.
Glassen Karamelbomb var en favorit. Det var vaniljgräddglass blandad med karamellsås i en bägare. Älskade det!
När jag fick min glass satte jag mig på en bänk framför bassängen. Jag förde en sked fullproppad med glass mot munnen. Det liksom smälte och bildades som någon äcklig smörja, men gott var det. Solen gjorde ont i mina ögon, men det var mycket bättre än att det var kallt och blåste. Skriken av alla barnen gjorde mig faktiskt lugn. Jag rörde om med skeden i glassen så att det blev som gega. Jag stirrade in i den, precis som om mitt liv doldes bakom de söndermalda kolabitarna. Jag förde en till sked mot munnen. Ingen som jag kände var där, tror jag. Jag kände ett sug efter att hoppa in i bassängen men tänk så skulle någon se mig för att just nu var det bara småbarn i bassängen och det skulle vara pinsamt om jag var där. Den enda stora. Jag kände en kala kåre som simmade över min rygg. Det kändes som om någon iakttog mig. Jag blev lite rädd. Jag rörde om i min glass i turbofart. några droppar skvätte. En gammal dam kollade intressant på mig.
- Är det så här dagens ungdomar är? frågade hon och rörde med sin käpp på mina ben. Du käns som gummi.
Jag kollade konstigt på henne. Vad dillade hon om?
- Jag kände mig också som gummi när jag var ungdom. Så fri från pensionen. Istället för att hänga med killar som har motorkrossar, ger jag mat till pensionärer!
Jag gav henne ett fejkat skratt.
- Ehehe...
- Ja, det är verkligen en grej att skratta åt. Ungdomen gick snabbt. Ett råd till dig, min fina lilla dam. Använd din ungdom på det bästa sättet för tro mig. Efter att du har gift dig och fått barn kommer du aldrig att bli den samma igen. Aldrig uppleva det som du upplever nu. Friheten. För många undomar slösar bort den frihet det har. Men bevara den, du.
Hon gick iväg med korta steg. Det var ett råd som man verkligen borde lyssna till. Jag pustade ut och kollade på glassen som nu såg ut som mjölk. Jag nästan drack upp den. Jag kände en till kalla kåre. Någon iaktog mig! Det visste jag. Jag kände det på mig. Plötsligt såg jag en skugga bakom mig. Jag kollade hastigt bak men såg ingen. Plötsligt var min bägare... borta! Jag skrek till medan jag reste mig. Där bägaren stod fanns det nu en lapp. Jag vågade inte kolla på den, men frestelsen tog över. Jag darrade medan jag läste.
" Jag vet inte vem du är. Jag har iakttagit dig i parken några gånger
då du har varit här och du är den sötaste upplevelsen jag har upplevt
i mitt liv. Så söt är du. Tro inte för Gudsskull att jag är en besatt gamling.
Jag är en helt vanlig kille. Som faktiskt går i Boston High, som du också går i.
Jag vill inte säga mitt namn. Inte ännu. Jag skäms, typ. Men du ska veta,
att någon verkligen gillar dig..."
18:55 Julia sitter i soffan med en skål popcorn i famnen. Vem gillar henne? Hon hade grubblat om det
i två timmar. Då hade hon bara suttit och kollat ner på hennes popcorn som om de var hennes fiender.
" Era vita parasiter! " hade hon skrikit åt dem.
19:01 Mel och hennes pappa hade en fajt om vem som skulle ha fjärkontrollen. Mel ville kolla på
MTV medan pappa ville kolla på sporten. Hon och hennes pappa tog varsin sida av fjärkontrollen
och var beredda på anfall. Plötsligt skrek de " Krig "...
19:04 " Mel, du får reparera fjärkontrollen". Melissa kollade ner på den söndriga fjärkontrollen på golvet.
Knappar och delar av fjärrkontrollen låg lite här och där. " Förlåt " mumlade hon. Men det är lika mycket
dit fel som det var mitt, så du ska inte säga något"!
19:10 Nu bråkar Mel och hennes pappa om vem som får knappa in sitt favoritprogram från Tv:n. " Du hade
sönder fjärrkontrollen, så jag får kolla på MTV. Nu!" fnös Mel och lade armarna i kors. Pappa härmade hennes
ställning medan han sa: " Jag får kolla på sporten eftersom det är första gången jag har slängt en blick på Tv:n.
Du har varit här hela tiden" jämrade han. Då kom mamma in medan hon stampade foten i golvet. " Om ni inte
kan bestäma er är det inte mitt problem, men maka på er. Nu börjar mitt favoritprogram"...
19:23 Tv:n var nu avstängd. Alla satt sura medan de växlade blickar mellan varandra. Julia växlade blickar mellan
henne och hennes popcorn...
19:33 Till slut bestämmer sig alla för att kolla på en gemensam film. Obs! " Jag vill kolla på " Just like me", sa
Mel och höll hårt i filmen. " Jaha, men jag vill kolla på "Blod utan hämd", snäste hennes pappa. " Kul för er, men jag
vill kolla på "En beundrare tätt i hälarna på dig ", sa Julia sedan men slet ändå inte blicken ifrån hennes popcorn.
" Roliga ni. Jag vill inte göra det krångligare men", sa mamma och knäppte med fingrarna medan hon sedan rynkade
på pannan. " Vi ska kolla på "Otroliga bröllop på 24 timmar", och det är basta!
20:11 Mamma fick som hon ville. Av någon anledning ville ingen säga emot längre. De ville sluta fred. Efter en halvtimme
sitter dom nu här och snyftar till filmen. Julia kan inte slita blicken ifrån popcornen. Popcornen såg ut som den lappen
någon hade gett henne. Vem hade iaktagit henne? Och den personen går i Boston High! Då måste det vara i någon av Mels
klass eller av de i den högre klassen... Men... någon måste det vara i alla fall. Och den personen är kär... verkligen... i Julia!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | -Cute - 28 okt 07 - 16:31- Betyg:  | | meeeer nu bums xD jag är beroende :o | | Ericautank - 28 okt 07 - 14:53- Betyg: | Jätte spännande jue! Du måste fortsätta nu!! :D Jag älskar den här
novellen! |
|
|
|
