Why do I have to cry? kap.9 |
Sirius
'Ja, och så sätter vi i..' sa Snigeln, men avbröts av en hård knackning på dörren.
'Kom in!' muttrade han, märkbart sur.
'Black, Potter, Lupin, Mortez, följ med mig!' sa Dumbledore olyckligt.
Vi började gå upp mot Dumblans kontor, vilket kändes ovanligt långt, nånting måste vara väldigt fel,
han brukade ju aldrig komma och hämta eleverna själv.. Då vi kom in dit så stängde han dörren, och
bad oss att sitta ner.
'Joo, det är så att eran vän Josefine Berg..' började han, men Suz lyckades avbryta han:
'Vad är det med Jossie?'
'Hon har försökt ta självmord..' sa han.
'VA?!' skrek vi alla, men mest jag! Herregud, vad hade hon gjort?
'Jo, hon gick upp i Astronomitornet och ställde sig i ett av fönstren och tänkte hoppa, men Alexandra kom
och försökte hindra henne, men hon hoppade ändå. Så nu ligger hon på St. Mungos och Alexandra är
där med henne. Jag hade tänkt att vi skulle fara dit..' sa han.
'Vad sa du att hon gjorde?' utbrast jag efter en stund.
'Sirre, kan du inte få in i din tröga hjärna att hon hoppa från ett av tornen?' nästan skrek Suz panikslaget.
'Förlåt' mumlade jag generat, men jag var ganska van att Suz skrek på mig.
'Det är okej!' sa hon, och började sedan gråta. 'Förlåt!'
Vi for fort till st. Mungos, vi transfererade oss, eller, Dumlan gjorde det, men aja. Då vi kom till Mugos så
fick vi gå till receptionen det första vi gjorde, och vi fick veta vilket rum hon låg i.
Vi nästan sprang dit, eller tja, vi SPRANG nog faktiskt.. Då jag kom dit, så öppnade jag dörren, och så såg
jag Jossie ligga där på sängen, alldeles hjälplös, med en massa grejjer runt om henne..
'Ni kom..' viskade Alex och man såg av hennes randiga ansikte att hon gråtit riktigt mycket.
'Ja' sa jag lågt, och började sedan gråta, det var så hemskt att se Jossie sådär!
Jossie
(Flashback's)
'Jos efine Berg!' ropade fröken, och jag var tillbaka i första klass. Eller, jag såg på..
'Jaa!' pep jag glatt och vände mig sedan mot min forna bästis Sanna och vi fortsatte att leka med våra barbies.
'Jossan och Sanna leker med barbies, fröken!' skrek en kille i min klass.
'Jaha, ska vi leka med bilar, Sanniepannie?' frågade jag och grinade glatt mot pojken med fräknar och ljust hår.
'Jaa, det kan vi, Jossiepossie' sa Sanna, och vi tog fram våra bilar. Min var röd och hade blåa flames på sidan,
medans Sannas var grön med en vit rand mitt över motorhuven. Vi började köra på den lilla mattan med bilbanor
på, och satt där ett bra tag.
'Nu ska vi läsa ur Plupp!' ropade fröken sådär sliskigt leende, ni vet.
'JAAAA!' ropade alla barnen, och vi slängde oss i den lilla soffan, som var rosa-färgad, den stod inne i fritids.
Vi satt och läste, vi läste hela boken, och helt plötsligt så var dagen slut, boken tog så himla lång tid att läsa, vi
var nog inte precis den bästa ettan som fröken hade haft..
Då jag var på väg ut ur dörren, alltså, mitt fjortonåriga jag, så kände jag att någonting drog i mig, och jag såg ett
blå-vitt ljus, och jag bara for frammåt.
Helt plötsligt så stod jag i ett rum, ett runt rum utan fönster, med bara en dörr, ett alldeles mörkt rum.. Då kom jag
på det, det var sommarlovet då jag fyllde tolv, på min födelsedag. Sanna hade ringt på morgonen och bett mig komma
till den här adressen, vilket jag visste hade varit hennes mormors mors hus, eller något sånt.. Jag hade blivit ombedd
att gå upp till det lilla rummet på vinden, där vi alltid lekt förr, då vi var ungefär sju. Hon sa att om hon inte var där, så skulle
jag ställa mig brevid fönstret och vänta, så hon skulle kunna se mig utifrån. Jag hade ju såklart, dum som jag, var gjort
som hon sagt, och därmed blivit LURAD! Av hon, som jag trodde var min bästis, trots att jag varit i ett annat land nästan
ett år, men jag hade ju litat på henne!
'Josefiiiiiiiine!' ropade hon där nerifrån, och jag hörde kvävda skratt i bakrunden.
'Heeeej!' ropade jag, så dum som jag är.. Att jag inte fattade att det var en fälle, hörde jag inte hennes falska röst?!
'Kom ner!' ropade hon från trappen, och jag gjorde ju såklart som hon sa, jag litade ju på henne.
'Vad är d..' började jag, men jag såg helt plötsligt några storvuxna killar framför mig, dom såg ut att vara minst fjorton!
'Jag tycker att du ska träffa' jag fick ett slag i magen. 'Anton' sa hon och gjorde en chest mot han som slog mig nyss.
'Och såklart' jag fick ett till slag i magen, men av den andra killen. 'Mikael' sa hon och log skadeglatt.
'Vad har jag gjort dig?' kved jag och höll mig för magen.
'Neej, ingenting, du bara lämnade mig för att sticka utomlands och sånt, fattar du?' skrek hon argt.
'Va?! Är du sur för att jag far och går skola?' sa jag förvånat, och började känna mig irriterad, väldigt irriterad.
'Mm' mumlade hon, men skrek sedan: 'Du bara lämnade mig i all skiten, fattar du inte det?'
Jag fnös. 'Skiten? Det är ju du som alltid haft ett sånt perfekt liv, okej?'
'Killar, på henne!' var det enda hon sa, innan hon vände på klacken och gick, medans killarna började slå på mig, och inte
långt efter så låg jag på golvet vid trappen, medvetslös.. Jag kände hur mitt nutida-jag började fara framåt, och jag lät mig
inte precis hindras. Det sista jag såg innan jag for i det blå-vita ljuset, var min medvetslösa kropp.
Jag var på Hogwarts, fortfarande tolv år, och jag stod och pratade med Alex. Alex, hon hade jag pratat med allra först av
tjejerna i sovsalen, fast tja, det var ju första året, då.. Alex hade då väldigt blont, kort hår, med en ljusbrun slinga i luggen.
Söt, som alltid.. Vi hade börjat gå mot en lektion, förvandlingskonst om jag minns rätt, och jag var tvungen att skynda på
stegen för att hinna med. Vi kom precis i tid, och Hackan var gaanska så sur på oss, men vi tog ingen notis om det. Vi hade
våran lektion, och dagen var som en helt vanlig dag, tills på kvällen.. Det var då jag hade sett det, det som förändrat mitt liv..
Jag gick ensam genom en korridor på tredje våningen, en av de korridorer som sällan användes. Jag såg det, och jag brukar
ibland drömma mardrömmar om det.. Jag förstod inte att ingen sett henne, de blodiga armarna, såret i huvudet, min bästis.
Karna, ja, hon hette Karna. Hon gick i Hufflepuff, och hon var min bästa vän! Hon låg där, mitt i korridoren, med uppskärda
armar, hon bara låg där, alldeles stilla. Jag såg hur mitt yngre jag rusade fram till henne, och jag visste, jag hade upptäckt
den blodröda lappen. Nej, den var inte blodröd av blodet, som låter mest logiskt, utan färget på pappret var blodröd. Det var det
pappret hon alltid använde då hon skickade brev och sånt till mig, det var det! Jag visste att den var till mig, lappen, alltså.
Jag tog upp den, och började läsa, sakta, väldigt sakta.. Såhär stod det:
JossiieBerg,
DU är min bästa vän, och jag älskar dig! men jag orkade
inte det här, allt var som.. skit! Förlåt att jag itne sagt nått,
men du hade ändå inget kunna göra.. DUvet.. Men du, DÖ INTE!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta, du var mitt allt!
Kom ihåg, jag finns med dig, dag och natt! <3
Din Karrie
Jag läste igenom den flera gånger, och kände sen i min ficka, och där låg den, lappen. Jag hade alltid burit den med mig, ALLTID!
Då Karrie hade dött, då förändrades mitt liv. Jag hade ju inte berättat, precis, det gick ju inte för sig! Ingen skulle få veta, INGEN!
'Jossie!' det var Karrie som pratade, inte till mitt yngre jag, utan till mig som jag var nu!
'Karrie!' sa jag, och log matt.
'Det är jag som fört dig hit, om du undrar! Och jag ska följa dig på resten av din resa!' sa Karrie och log lite smått.
'Resa?' sa jag frågande. Jag förstod inte vad hon menade med resa..
'Jo, du ska få se stunder i ditt liv som betytt olika saker, viktiga saker, du vet' sa hon.
'Okej..' sa jag, och kände hur tårarna började rinna ner över mina kinder. 'Så jag är.. död?'
'Nej, du bara.. Eh.. Ligger i koma' sa hon sakta, som om orden skulle ta så mycket skada på mig..
'Okej.. Som om det skulle vara.. Mycket bättre?' sa jag, mest för mig själv.
'Jaa, det är det faktiskt!' sa hon, nästan lite argt.
'Förlåt' viskade jag, och hon lugnade ner sig, hon hade aldrig kunnat se mig ledsen, aldrig.
'Kom, vi måste gå nu, skynda!' sa hon efter en stunds tystnad. Hon började gå, och jag följde efter. Helt plötsligt så tog det dära ljuset tag
i oss, och vi for iväg. Helt plötsligt så var vi i stora salen, under det här året, för inte så länge sen..
Suzie sprang förbi oss, skräckslagen. Och efter konversationen vi fick höra, så antog jag att hon hittat min dagoks-lapp. Där det stod.. mycket.
Just då, i det ögonblicket då Suz rusade in i stora salen, så stod jag och sjöng, ovetande, för Sirius. Sirius, älskade Sirius. Han var den enda
som faktiskt förstod mig, den enda.. Han hade ju sina problem med sina föräldrar, och ändå så var han villig att hjälpa mig, han offrade sin tid
åt mig. Gulligt, jag vet! Man kan säga att jag har världens bästa pojkvän! Jag log, men ljuste började rycka ag i mig igen, här fick jag inte stanna
så länge.. Jag kom till ett stort, vitt "rum", som inte såg ut att ha några väggar, golv eller tak.
'Jossie, du måste hjälpa till nu!' sa hon bestämmt, och jag förstod ingenting.
'Hjälpa till?' sa jag frågande.
'Du måste antingen gå vidare till andra sidan, eller vakna upp ur koman!' sa hon. 'Ju fortare, desto bättre! Dom kan ändå inte ha dig i koma hur
länge som helst, nån gång slår dom av maskinen, och då dör du ändå!'
'Oj.. Men kan jag..' började jag, men rösten bröts. Jag började bli rädd nu.
'Jag lämnar dig så du får tänka över det här själv!' sa hon och bara gick genom "väggen".
Jag satte mig ner, och bara tänkte. Om jag skulle dö, skulle jag få träffa Karrie igen, och Emil, min bror? Emil! Jag kände ett hugg av smärta i
bröstet då jag tänkte på han, min älskade tvillingbror som dött av diabetes då han var tretton. Det var en av sakerna jag aldrig kommit över, speciellt
eftersom jag inte var hemma då han dog.. Men OM jag inte vaknade ur koman, och INTE fick se Karrie eller Emil, då hade jag ju inget att göra
där borta, ingen att prata med. Nog för att dte inte var så mycket bättre annars.. Men Sirius då? Och Alex och Suzie? Och Remus och James?
Vad skulle det bli med dom? Skulle dom bry sig om att jag dog, eller skulle dom bara skratta åt det? Skulle alla bli ledsna om jag överlevde? Det
tror jag.. Jag satt där, och tänkte i såna banor hela tiden.. Och tillslut, så bestämde jag mig..
----
Den här delen hartagit.. Några dar att skriva, egentlige ganska länge.. Det var som så mkt jag ville få ut! Men hoppas att ni tkr om den! Kommentera! <3 / Madde
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 1 dec 07 - 12:03- Betyg:  | jättekång och jättebra!!!!
<3 | | Mp3 - 9 nov 07 - 18:16- Betyg: | | Riktigt bra! ÄLSKA! ska läsa nästa del nu :) <3<3<3 | | redcard - 29 okt 07 - 18:04- Betyg: | | HON MÅSTE VÄLJA ATT ÖVERLEVA!!!!! ANNARS BLIR JAG SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ ARG OCH LEDSEN :'( | | chulia - 29 okt 07 - 15:14- Betyg: | | Bäst, ska läsa fortsättningen <3 saknar dig | | Dottedsocks - 28 okt 07 - 23:27- Betyg: | MERMERMERMERMERMERMERMERMERMERMERMERMERMERMERMERME RMERMER!!
MWIHA, DU ÄÄÄÄÄGER PÅ DET HÄR :'D JAG VILL LÄSA MEER!!!
TUR ATT DU SA ATT JAG SKULLE LÄSA! TACK :'D <3!
MERMERMEREEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERMERMERMERMERMER MERMERMER:'D | | JennnyJ - 28 okt 07 - 20:01- Betyg: | | GAAAAAAAH! :< .... vad gör du?? :O ... du får ju inte sluta där!!!!!!!!!!!! :|.... GAAAAAAH! men gaah IGEN OCH IGEN! .... jag har läste den förut, hahaha ^^ ... fööööööööööööööööörst fööööööööööööööööööörst fööööööööööööööörst! :D <3 JvJ |
|
|
|
