Stjärnor faller ju för fan bara ändå (del 22-23) |
Heil me (I'm so wonderfull)
Kan man intala sig själv så kan man. Det är en konst du aldrig lär dig.
Jävla hora.
Jag och Caspian bråkade lite allmänt igår. Minns inte vad det handlade om, men efter ett tag så övergick vi från att skrika på varandra till att slå på varandra. Jag säger bara Aj, för det var vad det gjorde. Caspian slår hårt när han slår. Nu snackar vi om revbensknäckande slag...
Ja, han bröt ett av mina revben. Det var nästan lite pinsamt, för denna lilla benägenhet gjorde att jag var tvungen att blotta min bringa för diverse massa människor, inklusive en rad med manliga doktorer... Och ja, några av de var riktigt snygga. Faktiskt.
Jag trodde inte att jag skulle reagera på det, men jag blev faktiskt riktigt generad. Hm, märkligt. Jag brukar inte direkt vara den personen som rodnandes stammar fram att ja, det gör ont när du trycker där. Fast i och försig så brukar inte folk hålla på med mig på detta ingångna vis så ofta. Usch nej, ett tag trodde jag till och med att jag var en vanlig tonåring (Hemska tanke. Ruth, när skall du inse att du är ett psykfall? Aldrig! Nähä, fan vad korkad du är).
När jag kom tillbaka till psyket med min stackars bröstkorg inlindad i några meter elastiska lindor så var Caspian riktigt ångerfull. Under tiden medans jag blev förödmjukad på akuten så hade han varit tvungen att sitta på ett krissamtal för att diskutera sina aggressioner. Jag tyckte riktigt synd om honom, ända tills han kom på den lysande idén att han skulle inspektera mitt inlindade bröst för att se ifall lindorna satt fast ordentligt. Detta gjorde han genom att dra i de, något som givetvis gjorde jävligt ont på stackars mig.
Hm. Varför råkar bara jag ut för sådant? Det är O R Ä T T V I S T !
Har fått en ny medicin nu föresten, den har ett väldigt kul namn (Seroxat). Har kommit på att jag kan spotta ut den och spara den, för att ta flera på en gång. Jag har sparat typ 10 tabletter nu, kommer spara cirka 15 till och sedan... ja, sedan får vi se. Planer på att eventuellt förgifta psykologen har dykt upp (Jag H A T A R honom!). Men vi får se hur det blir med den saken.
Caspian tycker att jag skall krossa alla tabletter och sedan skicka de till SÄPO för att se om de tror att det är mjältbrand. Caspian kan vara ganska barnslig, men jag gillar honom ändå. Han får mig att känna mig betydligt bättre än vad jag skulle göra om han inte var där. Kan till och med skratta ibland om jag anstränger mig. Det är faktiskt något stort för mig, med tanke på hur jag är.
Psykologen säger att jag troligtvis är manodepressiv. Jag förstår inte riktigt vad han menar med det, men jag tror inte att det har något som egentligen har betydelse för hur jag är och har varit. Det är lite svårt att förklara, men... Ja, jag tror inte att du skulle förstå. Man måste vara ganska speciell för att göra det. Eller vara sjuk i huvudet.
Modern var här. Det kändes jobbigt, speciellt som att hon...
Hon grät.
Min morsa grät eftersom hon hatade att se mig på det här jävla stället, för att citera henne.
Det är inte utan att man får lite skuldkänslor.
Gråt
Jag känner skuld igen. Har insett att det är det. Den där malande känslan i magtrakten som inte riktigt går att placera, det är skuld. Skuld för vad som händer och skuld för vad som har hänt. Fan också, jag hatar det faktiskt. Vet aldrig riktigt vad jag skall göra, och framförallt inte HUR. Skall jag bekämpa skulden eller skall jag bara låta den bero? Den känslan har jag tidigare ingen erfarenhet av, faktiskt. Så det är väldigt svårt att veta hur jag skall hantera den.
Jag har nästan aldrig känt skuld innan. Jag har alltid vetat att det jag gör är rätt och att jag därför inte behöver känna skuld för det. Så jag fattar inte varför det är så nu.
Jag skäms för att vara här. Skäms för att vara inlåst på psyket, skäms för att vara sjuk i huvudet. Och det värsta är att jag inte ens riktigt fattar varför jag skäms. Det är ju inte direkt så att det är något fel med det. Är man sjuk i huvudet sitter man på psyket, och det är inget mer med det. Det är inget som man behöver skämmas för, än mindre känna skuld för.
Men jag är ju å andra sidan knäpp, så jag får väl ha skuldkänslor om jag vill!
Caspian åkte härifrån för några dagar sedan. Han skall inte längre bo på det här behandlingshemmet, utan istället på ett i Järfälla. Jag vet inte ens var Järfälla ligger, men det är säkert... bra. Men jag kommer sakna honom. Jag kommer sakna honom, min broder, jävligt mycket. Fattar liksom inte varför han måste åka ens! Vad är det för fel?
Tydligen så kommer behandlingshemmet i Järfälla att passa hand behov bättre, om man skall lyssna på personalen. Men vad vet de egentligen? JAG är säker på att Caspian har det bra här, men det vägrar de inse för att de är dumma i huvudet!
När han inte är här så har jag inget att göra på dagarna, eftersom jag vägrar att gå på individualsamtal (samtal över huvudtaget) och eftersom de tagit ifrån mig min Mp3. Tycker inte riktigt att det är snällt att de tagit Mp3:n, faktiskt! Man får inte göra så. Tänk om jag kom hem till de och sa; ja nu skall inte ni få lyssna på era schlagerlåtar från femtiotalet eftersom ni inte pratar med mig. Men nej, så skulle det aldrig hända. De är vuxna and I'm just a kid, tyvärr. Jag har inget att säga till om, och de har min Mp3.
Det är inte riktigt humant faktiskt, om jag skall säga vad jag tycker.
Men det skall jag väl inte.
Fast det gör jag ändå.
Fan att man skall ha så svårt att bestämma sig! Hade det bara varit att bestämma om jag skall lyda de eller inte så hade det varit enkelt, men nu måste jag fundera ut om jag skall lyda mig själv eller inte, dessutom. Det gör mig förvirrad och jag blir stirrig, eller som de säger: paranoid. Det är ett av de nya felen som tillkommit på mig, de säger att jag har paranoida vanföreställningar bara för att jag berättade att jag tror på spöken.
Bara för att det fanns ett spöke i mitt rum så att jag inte kunde sova där.
Det är nästan kul, för de säger dessutom att jag har mani. Och att jag är psykotisk därmed. Så nu skall jag få Litium.
Fyller man inte ballonger med litium?
Fan, jag har verkligen ingen allmänbildning kvar.
|
|
|
|
