Stjärnor faller ju för fan bara ändå (del 20-21) |
The Day The World Went Away
Jag säger inte att jag trivs. För det gör jag inte. Men jag uthärdar det. Uthärdar att vara inlåst i detta hus fullt med galningar. Uthärdar att bli förnedrad genom att de behandlar mig som att jag vore tre år. Uthärdar tröttheten, ledan och saknaden.
Varför?
Anledningen heter Caspian.
Varför är det så egentligen? Det finns ingen sexuell attraktion mellan mig och Caspian, om det är det du tror. Ingen av oss är speciellt upplagd för det där och dessutom, även om vi var det, så skulle det kännas del. Caspian är för mig inte en vanlig människa som jag kan behandla hur som helst.
Han är min bror och man knullar inte sin egen bror. Det brukar kallas incest och är förbjudet enligt svensk lag.
Så det så.
De ger mig en ny medicin nu som heter Remeron. Jag ser inte meningen med den. Det är liksom bara... Onödigt. Ja, du förstår själv vad jag menar. Jag känner liksom att det inte har någon effekt. Detsamma gäller all denna terapi, jag menar, det hjälper ju inte ens utan jag mår bara dåligt av den!
Nu kan jag lyssna på musik igen i alla fall. Återigen tack vare Caspian. Jag berättade att jag inte uthärdade att lyssna på musik längre, och han bara såg på mig och frågade varför.
Det var så enkelt. Ett lätt ”varför?” som gjorde att jag började tänka.
Fan Caspian, varför har du fått mig att börja tänka? Det är bara jobbigt för i helvete.
Det är något Caspian säger ofta att man måste göra. Tänka. Tänka så att världen omkring än inte gör det åt än. Lite sjukt egentligen, jag har aldrig tänkt så. Och ändå stämmer det (Jag menar, Caspian tänkte ju ut det åt mig, så det stämmer ända dit). För om vi inte tänker själva, vem skall då göra det åt oss? Sanning är inte ett land utan en oas mitt i öknen av falskhet och lögner, enbart en illusion men ändå konkret. Det är lite svårt att förklara hur jag menar, eftersom ja... Nej, du skulle inte förstå.
Det är svårt att sätta sig in i hur jag tänker om man inte heter Ruth, sitter inlåst på ett mentalsjukhus och allmänt tvivlar på hur saker och ting fungerar. Som en fyraåring ungefär, om man skall vara ärlig.
Egentligen så är fyraåringar väldigt bra människor. De är kanske naiva, men de har i alla fall inte fördomar. Inte samma sorts fördomar som vi i alla fall.
Men har barn fördomar? Nu snurrar jag till det för mig själv och fattar knappt vad jag menar.
Rättelse; Jag fattar inte alls vad jag menar. Fan också, varför skall saker och ting vara så svåra egentligen?
Nu så skall jag sitta och lyssna lite på Engel, vilket för er som inte vet är en låt med Rammstein som jag totalt har förälskat mig i nu sedan jag har fått börja lyssna på musik igen. Jag vet inte riktigt varför jag gillar den, fattar ju för fan inte ens vad de sjunger, men jag gillar den. Hm. Lite... Ja, men du fattar. Det passar min sinnestämning. Detsamma gäller From first to last, kanske i ännu större utsträckning (Och där så förstår jag i alla fall vad de sjunger).
Fan, varför är jag sådan här? Jag vet det inte ens själv.
Förlåt.
Sida vid sida - Tillsammans hjälps de åt
Hej jag heter Ruth och Jag är sjuk i huvudet!
So what? Du får la fan tycka det om du vill. Bara för att jag är normal i denna sjuka värld, och du har svårt att acceptera det.
Haha, du inser väl inte ens att jag är dig överlägsen va? Att du inte kan bräcka mig, kära lilla psykolog.
Min mamma kunde inte bräcka mig efter år utav kamp. Så hur skall du kunna göra det, du som inte ens vet vem jag är?
I och försig så vet inte min mamma det heller. Men det hör inte dit.
Jag har placerat mig i mitt rum och sitter med ryggen lutad mot dörren så att ingen kan komma in. Jag planerar hur jag skall göra för att kunna dra härifrån, jag har en plan till det hela och det skall faktiskt bli riktigt kul.
Först gäller det bara att komma ut. Men det är inte något större problem utan det kan jag fixa ganska lätt (Hoppa ut genom ett fönster bara). Sedan så drar jag iväg till stan, köper lite droger och festar hårt som fan. Vad som händer sedan, ja, det vet jag inte och jag bryr mig inte om det. De kan hämta mig om de känner för det. Men jag vill ha mina vänner. Nu. Nu. Nu.
Frågan är hur jag skall få pengar till det. Jag har inte så mycket själv, några hundralappar kanske. Det får jag inte koks för, hur mycket jag än önskar. Och jag är sugen på koks. Eller hero, fast det är ännu dyrare.
Kanske kan ta E. Eller bara benzo, men det är ju inte party. För jag vill parta, det är så enkelt. Jag skiter i vad som händer sedan, jag vill bara festa festa festa...
Hej Jag heter Ruth och Jag är sjuk i huvudet!!
Vem orkar bry sig egentligen? Hela världen är ändå bara kall och otillgänglig för sådana som jag. Vi får inte plats i världen. Vi är för annorlunda, för psykade och framförallt allt för konstiga...
Fan, vem har jag försökt lura egentligen? Jag är en knäppgök. En jävla knäppgök.
Det är vad folk har sagt i alla år och det är vad som är sant. Jag är knäpp, galen, ett psykfall.
Men jag bryr mig inte, är det svårt att fatta?
Jag är jag och även om jag är störd så har jag ett existensberättigande. Tror jag i alla fall att jag har.
Det är klart att jag inte har det. Jag är som sagt bara ett jävla psykfall som inte förtjänar att någon tycker om mig, att någon rör vid mig utan avsky. Jag förtjänar inte kärlek, godhet eller klokhet.
Jag är ett utav alla dessa psykfall som världen rymmer. Jag är inte så annorlunda alla andra psykfall, bara genom det här att jag är på psyk och det är inte de.
Hej jag heter Ruth och Jag är sjuk i huvudet!!!
Jag förtjänar fan bara att dö era jävla subbor.
|
|
|
|
