Stjärnor faller ju för fan bara ändå (del 18-19) |
Vet fan inte vad jag har tänkt med idag, har varit helt död :P Råkade lägga ut den 7-8 igen, men skrev att det var 18-19, såå.. Här kommer riktiga del 18-19 ^^
We're the robots
Jag äter samma jävla skitmat som alltid serveras på psyket. Vad annat kan man göra egentligen? Jag orkar inte ens kämpa emot när de tvingar mig, trots att jag vill det. Jag kämpar inte emot när de ger mig mediciner, jag gråter bara jämnt och ständigt. Vad spelar det för roll egentligen? Inget spelar någon roll. Inget överhuvudtaget.
Varken skrin i mörkret eller gråt i solskenet kan ändra på det.
Modern var här och gav mig saker. Det var läskigt, hon skall inte vara här. Hon passar liksom inte in här i min strid mot knäppa mentalsjukvårdare och folk som bara går runt och mumlar som värsta störda folken. Speciellt inte om hon kommer och inte är sitt vanliga aggressiva jag utan gråtmild och snäll. Det blir fel då, för guds skull. Jag kan inte både kämpa mot henne och mot psyket, inte samtidigt, det är jag alldeles för svag för.
Ja, jag är svag. Svag, Svagare, Ruth. Jag borde göra motstånd, men allt mitt motstånd har runnit ur. Jag vill bara härifrån så fort som möjligt och komma ut så att jag kan få ta en jävligt massa droger och slippa tänka. Hade varit fan så mycket enklare då, men de har låst in mig. De har låst in mig här och jag kommer inte ut.
Jag kommer inte ut.
Om nätterna så hörs det skrik som skakar min mark. Jag faller, jag faller men ingen kommer att fånga upp mig och allt är bara död ändå. FAN alltså, vad jobbigt allt är! Och så skäller de på mig för att jag inte sover på nätterna.
Jag kan inte sova, fattar ni inte det? Jag klarar inte av att sova på natten med alla skrik. Jag klarar av att sova på dagen, men det får jag inte så det är ju fan inte mitt fel att jag inte FÅR sova.
Jag kan ju inte vara som de här vill, inte ens mentalsjukvården är nöjd med mig som jag är...
Jag river mina armar tills varet har möjlighet att rinna ut, men det gör det aldrig utan istället så kommer det blod. Jag dricker blodet för att få kraft av det, men istället för kraft så får jag bara mer svaghet. Och det är så hemskt att jag nästan inte klarar det.
Trots det så river jag upp såren om och om och hoppas, hoppas att varet någon gång skall förstöras. Men jag är varet och jag har förgiftat min egen kropp med min närvaro.
Jag tillhör inte mig själv.
Jag klarar inte av om det skall fortsätta så här. Jag klarar inte det helt enkelt. Allt jag tänker på är hur jag skall kunna ta livet av mig. Har funderat ganska länge på det här med tabletterna de ger mig. De måste ju vara farliga, faktiskt. Man kan säkert dö utav de.
En gång i tiden så levde jag.
Jag saknar den tiden.
Hysteria
Vi måste alla betala våran hyra här i livet. Men vad gör man om man inte har pengar till det? Eller ja, när man betalar sin hyra i livet så gäller det ju att betala med liv. Men tänk om man inte har liv då? Vad gör man då?
Kan man få uppskov, ett lån?
Jag vet fan inte. Jag vet inte.
Hela dagen och hela natten ligger jag på mage i min säng, likgiltligt stirrandes ut i luften efter det som jag vill skall finnas men som inte finns. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske är det inte ens något konkret utan bara ett abstrakt substantiv... Eller, ja, jag vet fan inte. Något måste det ju trots allt vara. Eller? Det kan väl inte bara vara något som inte finns. Det är inte fysiskt möjligt, tro mig.
Tänk om jag inbillar mig allt och allt egentligen bara är en dröm. En jävlig mardröm men ändå.
Jag är förkyld och har feber. Sjuksystern gav mig två Alvedon, men de funkade inte och sedan har hon inte gett mig flera för att hon säger att jag i såfall skulle kunna försöka ta flera på en gång (de kan inte räkna, två stycken ÄR flera -.-) och "då skulle det kunna gå illa".
Jag fattar inte vad de snackar om. Jag menar, Alvedon är väl ändå inte farligt? Eller, om det är det, då tycker jag att det är jävligt fånigt av de att peta i mig en massa andra tabletter som säkert är värre. Typ oansvarigt, liksom.
Äsch, jag är lite konstig idag. Det är inte mitt fel, jag fick inte sova så länge som jag ville och en sjuk snubbe bad mig att slå honom i ansiktet någon gång kvart i sex på morgonen. När jag för en gångs skulle verkligen ville få sovmorgon någon gång till runt tolv sådär. Fast det vill jag i och försig varje dag, så det är inte ett särskilt konstigt beteende.
Killen som bad mig att slå mig var föresten jävligt snygg. Halvlångt blont hår i undercut, typ tre piercingar och så ganska mycket smink. Jag har alltså fått bekräftelse för att även vackra människor kan vara på psyket.
Trots hans ganska märkliga sätt att bekanta sig med mig så verkade han faktiskt riktigt trevlig. Vi började av någon anledning prata med varandra, om typ... Ja, det mesta. Du vet, livet och sådant där.
Han har också vänner. Eller droger, som man egentligen skall säga. Han har varit där i två månader nu och ätit deras mat och deras mediciner. Han säger att det är skit men att man får försöka stå ut och inte låta de bräcka än. Han har sagt att de kommer att försöka göra det, eller att han i alla fall tror att de kommer att försöka göra det. De har försökt bräcka honom.
Han heter Caspian.
Tack vare Caspian så klarade jag faktiskt dagen. Konstigt nog. Jag menar, det är ju knappast så att han är en jättemunter person som peppar än eller något i den stilen. Han är snarare tvärt om, fast på ett vänligt vis liksom. Och dessutom så är han inte så sjuk i huvudet. Eller jo förstås, det är han, men det är lite svårt att förklara... Han är speciell helt enkel.
Lite mera lik mig än resten av världen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | eviigheet - 2 nov 07 - 13:16- Betyg:  | | De tycker jag också :o | | mikaelanystrom - 1 nov 07 - 13:16- Betyg: | | jag tycker att tobias ska komma och hälsa på henne på psyket hahaha Xd | | speed_freak - 28 okt 07 - 18:48 | | mkt bra :) |
|
|
|
