Stjärnor faller ju för fan bara ändå (del 14-15) |
I don't feel it anymore
Jag älskar när jag kan slicka blodet från de sår som jag gång på gång river upp. Blodet smakar tröst och lycka, även fast det inte är det. Blodet är ett tomt löfte, men det är i alla fall ett löfte. Det är sanning på samma sätt som lögn är sanning. Någonstans därinne finns sanning trots att du inte ser den.
Jag tror inte att någon ser hur jag mår. Men de vet nog, djupt därinne. Annars så skulle de väl bara lämna mig ifred så att jag kunde dö på ett lugnt och fridsamt vis. Men nu så är både Modern, Ammi och Tobias på mig. De naglar sig fast och river upp de sårskorpor som ibland får tillfälle att komma fram, även om det är sällan.
Tyvärr hörni, I don't feel it anymore.
En kille som såg mig på stan häromdagen bjöd mig på fest hemma hos sig själv. Han sa att han kunde se att jag skulle passa in där. Jag tror att han såg blodet som hade torkat runt handleden. Han verkade inte ens chockad över det, som många andra. Han hade rätt i att jag skulle passa in där.
Ja, jag gick dit. Jag gick dit och drack mig full som fan. Testade att dra några linor A och snedtände. Mådde allmänt ännu mera skit än innan, men nu kände jag i alla fall NÅGOT. Nu var jag inte bara tom och kall. Jag kunde känna hela mig själv, trots att jag hade panik så var det härligt efter all denna förlamning. Jag var jag, jag var här, jag var nu. Jag var inte ett skal, även fast jag trodde att jag skulle dö.
Hamnade till slut i säng med en kille som gjorde mig illa. Han gjorde mig väldigt illa, och jag mådde redan skit eftersom jag snedtände. Någonstans i mitten så började jag skrika. Jag skrek ut allt, båda det innan och det nu. Han slog mig så att jag skulle hålla käften. Men jag fortsatte bara att skrika. Ylade ut min panik och min smärta. Till slut så slog han mig i huvudet med vad jag tror var en bibel på nattduksbordet så att jag slocknade. Sedan så minns jag, som du kanske redan gissat, ingenting förrän jag vaknade upp helt paranoid och med dundrande huvudvärk morgonen därefter.
The end of Ruth's partynight.
Jag vet att jag borde vara bekymrad, men jag orkar liksom inte. Ser inte varför det är så farligt egentligen att jag får känna något.
Att slippa känna
”Lorazepam (Temesta®), C15H10Cl2N2O2, är ett narkotikaklassat lugnande bensodiazepinpreparat.
Det används vid oro, ångest och rastlöshet. Vid depressioner med inslag av nyssnämnda symptom kan medlet användas tillsammans med sedvanliga antidepressiva läkemedel.”
De andra vill inte träffa mig. De säger att de gör det för min skull. Att jag måste skärpa mig innan vi kan börja träffas igen. Jag säger bara... Nej, vid närmare eftertanke så säger jag ingenting. De verkar inte ha insett att det jag gör är det enda som kan få mig att fortsätta leva.
Å andra sidan så vill de ju att jag skall dö, så det är kanske inte så konstigt egentligen. De vill att jag skall dö och därför vill de att jag skall sluta med det som får mig att leva.
Jag har nya vänner nu. Vänner med namn som Opiod, Simulantia, Psykadelia och Ataraktika. De är mina vänner som alltid vill träffa mig och som aldrig är nedlåtande eller elaka. De vill att jag skall leva.
Tyvärr så är det dyrt för mig att träffa mina vänner. Det kostar mig flera hundra för varje litet möte, men det är det värt. Men eftersom jag inte har hur mycket pengar som helst och att jag sedan länge inte lyckats hitta Moderns nya gömställe för sin plånbok när hon inte är hemma så blir det bara möten lite då och då. Men mina nya vänner bryr sig inte om det. De blir glada när vi kan ses. Då har vi det underbart tillsammans och jag bara ler och ler och ler.
Ja, i alla fall vissa av de. Utav vissa blir jag bara trött och sover, men det är också härligt. Att kunna sova utan problem, kunna bara sova sova sova. Utan drömmar, utan problem.
Ammi, min före detta bästa vän, säger att jag är beroende. Att jag inte kan klara mig utan det hon kallar knark och det som jag kallar för mina vänner. Men ingen klarar sig väl utan sina vänner? Det har jag hört sägas en massa gånger. Att man skall kunna luta sig mot sina vänner.
Hon säger att jag kan ta en överdos och dö, men inte kan man väl dö av vänskap? Haha, det är ju befängt. SÄKERT liksom. Ammi är bara avundsjuk för att jag kom på hur falsk hennes vänskap egentligen är. Att det inte är DET MINSTA värd, utan bara gör det värre för mig. Jag menar, Ammi ger mig inte lycka på samma vis som mina nya vänner gör. Hon väntar sig en massa i gengäld som inte Hero, Koka och E gör. Som typ att jag skall ringa henne och sådant. Det är ju bara patetiskt.
Jag lyssnar inte på musik längre. Musiken är ändå bara märklig, den har massa budskap till mig som jag inte förstår och som får mig att må märkligt. De sjunger till mig och de varnar mig för en massa saker som jag inte förstår. Ibland så är det uppmaningar som är för direkta för att jag skall kunna förstå det. Det kan ju inte vara så enkelt som de låtsas, det förstår jag ju själv. Och det är för att jag måste börja tänka nu, på ett sätt som jag aldrig behövt innan.
Annars kommer jag att dö.
Men det kommer jag att göra ändå ifall jag räknat rätt.
|
|
|
|
