Älskad eller hatad [Del 10] |
Jag stod utanför " F For Fashion ", väntandes på Amelia. Det fanns inte en enda kotte i köpcentret. Det blåste en varm vind. Mörkret skulle när som helst falla ner som en bädd över himlen. Ännu var det en smula ljust. Jag betraktade mina svarta stuprörs Jeans och min guldiga T-shirt med strass och glitter. Kanske lite för uppklätt? Jag fick ångest. Jag var nära på att springa hem för att byta om men hejdade mig själv när jag såg att klockan var 18:43. Amelia skulle komma när som helst. Jag tog fram min fickspegel ur den guldiga väskan och förbättrade min mascara. Jag lade på några tunna lager till och stoppade ner mascaran. Vad behövdes förbättras mer? Jag skulle vara i Pizza Hut. Där allt kan hända. Då måste man vara fin. Därför tog jag fram min eye-liner och strök det under och över ögat. Perfekt! Nu bara lite läppglans. Jag lade på några tjocka lager och stoppade allt i väskan. Nu var det bara Amelia som jag skulle vänta på. Hon tog sin tid, hon. Klockan var nu 18:48. Hade hon glömt det? Nä, det tror jag inte. Det var ju hennes förslag. Hon kommer nog när som helst. När som helst. När som helst. Klockan var nu kvart över 7. Jag kände mig besviken. För att inte tala om sårad. Jag vände på klacken och gick min väg när jag plötsligt hörde mitt namn ropas upp.
– Julia!
Jag vände mig om. Ingen var där. Jag rös. Kroppen spände sig.
– Julia, här!
Jag såg Amelia komma springande med håret som flög över hela ansiktet. Jag suckade lättat ut. Men ändå lite smått arg.
– Var har du varit? frågade jag när vi var på väg till gatuköket.
– Hemma. Min bror vägrade att köra mig hit. Mamma och pappa var inte hemma eftersom de är på något dop, som vi inte kunde följa med på. Så han fick allt mitt lördagsgodis, mina veckopengar pengar (som bara var några femtio kronor) och en hel timmes ledighet varje dag på min dator. Då gav han sig, och körde hit mig. Typiskt han!
Så Amelia övergav inte mig. Jag kände mig lättad mer än någonsin.
– Aha.
– Ja. Förlåt att du fick vänta, det var inte meningen....
– Nej, nej. Jag förstår.
– Bra!
Vi gick under tystnad. Jag betraktade Amelias kläder. Bakom den svarta skinn jackan hade hon ett rött linne, med glitter. Underdelen hade hon svarta knälånga byxor. Så hon var faktiskt också uppklädd. Bra att jag då inte sprang hem och skiftade kläder. Plötsligt såg jag en stor skylt där det stod ”Pizza Hut”. Skylten var gul och texten röd. Bredvid texten fanns en stor pizza. Målad, då. Nu såg man gatuköket. Det var ett stort gatukök. Jag skulle inte kalla det för ett gatukök, utan mer som en pizzeria eftersom man kunde gå in o äta där inne. Men alla hängde därute. Framför den stora, vita, våningsbyggnaden fanns det tre bänkar på vänster sida och fyra bänkar på höger sida. Vi satte oss på den högra sidan längst in mot gatuköket. Amelia övertalade mig om att vara därute eftersom det inte fanns några som hängde därinne. Alla skrattade och åt. Plötsligt kom en servitör fram till oss.
– Vad vill ni ha?
Inga menyer? tänkte jag.
– Det vanliga. Fast två.
– Okej.
Han skrev ner det på ett noteringsblad. Det vanliga? Vad menade hon med det?
– Vad vill ni ha till dricka?
– Det vanliga, svarade Amelia nonchalant och slängde med håret. Och en till min kompis också.
Detta började störa mig. Irriterande. Det vanliga? Vad var det? Tänk så gillade jag inte det? Har hon tänkt på det? Så komiskt!
När servitören gick tog jag i akt för att fråga.
– Vad är det vanliga för något?
– Åh, jag glömde att du inte hade varit här någon gång.
Hon skrattade. Det kändes som... som om hon retade mig bara för att jag inte hade varit här.
– Hej Amelia!
Jag vände mig om och såg... Adam! Han gick fram till Amelia och tog i hennes händer bakifrån.
– Hej. Julia, detta är Adam. Min pojkvän. Vi blev ihop igår på den sista lektionen.
Jag var häpen. Jag tappade nästan hakan. Babbel-Adam? Var hon ihop med Adam?
Han log sött mot mig.
– Visst vet jag vem Julia är, sa han och rättade till sin gröna skjorta.
Amelia stirrade på mig.
– Vet du vem Adam är?
Jag nickade långsamt.
– Vi har haft några lektioner ihop...
– Jaha, sa Amelia och verkade lite nervös.
– Men nu ska jag gå, meddelade Adam och vinkade hejdå till oss medan han sprang till sina polare på en vänstra sidan.
Vi satt tysta en stund. Plötsligt kom pizzorna. Det var ett par rejäla pizzor med ost, skinka, champinjoner och tomater. Den verkade god. Drycken var en röd kolsyrad dryck.
– Vad är det för dricka?
– Jordgubbssoda, svarade Amelia och drack en klunk. Super gott!
Hon log.
– Ser du någon intressant? tillade hon mellan en tugga av sin pizza.
Jag såg mig om. Alla såg trevliga ut. Men jag såg ingen speciell.
– Nä. Du då?
– Nej. Men...
Hon stannade upp och spände ögonen i någon.
– Är inte det Steven? avslutade hon. Han som går på dansen.
Jag vände mig om. Visst var det Steven. Och han rökte! Jag började må illa. Vad hade flyget i honom?
– Alltså, började jag och pausade lite för att tugga färdigt på min pizza. Varför röker alla?
– Det är bara dom i innegänget. Fontänerna.
– Fontänerna?
– Japp. De populäraste tjejerna och killarna är nästan alltid vid fontänen. Där av namnet, Fontänerna. Alla ville ha ett motto. Röka, blev det då. För att dom tyckte att dom skulle vara coola då. Den som röker är ute. Puts väck! Jag kan inte förstå mig på dom. Steven är med i innegänget. Nästan alla tjejer dreglar över honom. William var också med i innegänget, men han vägrade att röka eftersom han hade en pappa som är läkare och som har sagt att det är farligt att röka, och bla, bla, bla. Puts väck var William! Så är det i Fontänerna...
Jag tappade nästan hakan. Var Steven så populär så han började röka. Nej, jag måste få honom att sluta. Om han måste dra sig ifrån Fontänerna, är det bara bättre. Men hur ska jag få honom att sluta? Jag kan inte bara gå fram och säga: – Ja, röka är farligt. Du borde veta bättre. Det är ju mesigt. Jag måste prata själv med honom. När jag får tid. Men inte nu, när han är med Fontänerna. Jag vill inte skämma ut honom. Då kommer han nog inte ens vilja vara min vän. Åh, ordet vän stör mig. Nu vet jag varför alla tjejer och killar hakar upp sig när folk säger: - Kan vi inte bara vara vänner?
Nu vet jag att det sårar. Det var precis som om Steven hade gett mig tecken istället för att säga det rakt ut. Okej, vi hade inte varit ihop eller något sådant dör att han ska säga, kan vi bara vara vänner? Men han vill inte ha det mer än så. Det tror jag inte han vill. Nej, det var inte läge att bara tänka på Steven - fast han var där! Nu var det jag och Amelia som var ute - som vänner. Som jag hoppas att vi förblir. Annars blir jag ensam. För att Steven är inte till så mycket hjälp heller...
- Men... Vad har du gjort idag?
När Amelia precis skulle öppna sin mun för att säga något hördes en krasch. Några killar hade vält ner massor av glas. Gissa? Dom var med i Fontänerna. Men det var inte Steven. Som tur var då. Butiksägaren gick fram till dom medan han sa något snabbt som inte gick att tyda.
– GÅ! vrålade han sedan och alla sprang iväg.
Förutom Steven och två killar som inte hade gjort något. Den ena var Adam och den andra var Chad. De fick syn på oss. Jag mötte Stevens blick. De kom fram till oss.
– Hej, sa alla i kör.
– Hej, sa jag och Amelia i mun på varandra.
Alla skrattade, utom jag. Jag var inte så förtjust i att skratta, nu när jag hade fått reda på - eller jag själv antydde - att Steven inte var ett dugg intresserad av mig.
- Vill ni ha lite pizza? frågade Amelia. Vi orkar ändå inte.
Tänk så orkade jag? Eller, det gjorde jag inte, men tänk så gjorde jag det. Hon frågade mig inte, nej. Jag var så irriterad att min ilska gick ut på andra. Varför var jag irriterad? Var jag... galen?
– Okej, sa Chad.
De satte sig bredvid oss och tog flera bitar pizza. Vi bara tuggade... tuggade... och tuggade. Det var helt tyst. Nästan alla gick in och det var bara vi som var där ute. Lamporna tändes och det var mörkt nu. Amelia gav mig en blick som löd: Vad ska vi säga? Jag ryckte på axlarna.
– Ehm..., sa Amelia försiktigt. Vad sysslar ni med då?
– Fotboll och dans, svarade Chad.
– Basketboll och dans, sa Steven efter.
– Innebandy och dramagruppen, sa Adam efter Steven. Ni då?
Amelia och jag växlade blickar. Vi var inte med i några sporter förutom dans. Men jag ville faktiskt börja på basketboll, men det var inte något att diskutera nu.
– Dans, sa jag och Amelia i mun på varandra.
– Och fotboll, tillade Amelia. Jag spelar fotboll.
– Och basketboll, insköt jag. Jag spelar basketboll.
Vi kollade nervöst på varandra och sedan kollade vi ner på de nästan uppätna pizzorna.
– Du har inte sagt till mig att du går på fotboll, envisades Adam misstänksamt.
Jag måste bara göra något. Säga något... Vad som helst!
– Vad har ni gjort idag?
Så mesigt!
– Inget alls, sa Chad frånvarande.
Nu var det i alla fall tyst. Bättre än att vara på någon sorts förhör. Jag tog en bit av pizzan och det gjorde Steven också - samtidigt. Våra händer nuddade varandra och vi tog hastigt bort dom. Jag kunde inte se på Steven nu. Hela min kropp rös. När jag nuddade hans hand... Det var något magiskt som hände. Jag kan inte beskriva det... det var bara... magiskt. Jag rodnade till. Adam, Amelia och Chad kommenterade dansen, så det var tur att de inte såg oss. Jag tänkte på det hela tiden. Hur mjuk och len hans hand var. Bort, bort, sa jag till mig själv. Bort med tankarna om Steven!
Adams Dagbok! 6 Augusti.
Kära Dagbok. Var på pizza Hut idag. Kom hem precis. Klockan är nio. Idag, blev jag faktiskt ihop med någon. Amelia. För att vara mer på rätt sak är jag inte alls intresserad av henne på - pojkvän - flickvän sättet utan bara som en FLICK vän, du vet, en flicka som är din vän? Jag blev ihop med henne för att vara cool, och att hänga med Fontänerna. Jag är inte en av dom, men jag är bra vän med Steven och Chad. Egentligen är jag upp över öronen förälskad i en annan tjej. Men hennes namn vill jag inte skriva. Eller jo, det ska jag. Julia. Hon är så söt. Jag umgås mycket med Amelia - eftersom Julia och Amelia är bästa kompisar. Det är inte likt mig att göra så här, men som jag sa - jag är bokstavligen upp över öronen förälskad. Steven och Chad bjöd mig att följa med dom till Pizza Hut, och jag tackade ja. Killarna (de andra i fontänen) blev hänförda. De tog sönder glas. Då kom butikschefen och skällde ut dom. Kvar vara då bara vi. Då gick vi fram till Amelia - och Julia! Vi satte oss bredvid dom och snackade lite medan vi åt upp doms pizza. Pinsamt att bara komma dit och äta upp hela köret med pizza. Vi snackade lite om intressen. Det kändes som om det var något på gång mellan Steven och Julia. Jag blev lite misstänksam. Det får i alla fall inte hända mer. Alltså, jag måste ändra på min attityd. Alla tror att jag är en sorts mes. På grund av min klädsel och utseende. Jag tycker inte alls att jag ser ut som någon mes. Jag har faktiskt varit ihop med skolans poppis - Jessica, i sjuan. Jag har varit ihop med många. Jag var populär i sjuan - Jag lovar! Alla tjejer krälade efter mig då. Men alla slutade eftersom jag började bry mig om pluggandet. Jag blev med i vetenskapsgrupperna, mattegruppen - ja, alla töntiga grupper! Jag började klä mig konstigt på grund av att jag inte hade tid för mitt utseende. Men nu ska det ändras! I morgon - stylningen i stan!!!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ericautank - 26 okt 07 - 17:58- Betyg:  | jätte bra <3 länge sen man läste novellen men ja som sagt den är sjukt
bra allså! | | Rosapapper - 26 okt 07 - 14:45 | | Bra :) | | -Cute - 26 okt 07 - 14:26- Betyg: | | jättebra :D |
|
|
|
