Stjärnor faller ju för fan bara ändå (del 12-13) |
Men dö alla, dö.
Jag bryr mig inte om vad som händer med världen. Allvar, det betyder inte ett skit för mig. Den kan flyga in i solen och jag bara rycker på axlarna. Fast om man skulle se realistiskt på det hela så skulle jag inte ha några axlar att rycka på. Men du förstår vad jag menar och det är huvudsaken, resten betyder fortfarande inte ett skit.
Varför skall det vara så himla svårt att förklara saker för folk egentligen?! Varför kan inte alla vara lika smarta som jag?
Jag gick till skolan idag, faktiskt. I och försig så gick jag bort därifrån efter en halvtimme, men jag gick ändå dit. Mattelektion. Tror att jag räknade cirka två och ett halvt tal. Hm. Märkligt egentligen, att det kan bli sådär. Nu syftar jag på det halva talet. Varför började jag räkna det, men genomförde inte hela uppgiften? Det är väl bara dumt?
Jag kunde ha räknat två tal och nöjt mig med det. Eller så kunde jag räknat tre tal och varit glad över att det gick så bra. Istället så räknade jag två och en halv och är allmänt fundersam över det. Eller fundersam och fundersam, egentligen är jag väl snarare deprimerad över min egen otillräcklighet. Men vi kan säga att jag är fundersam, för det låter mycket bättre och så kommer alla tro att allt är frid och fröjd med mig.
- Hej jag heter Ruth och är sjuk i huvudet! skrek mina tankar varje gång någon passerade mig där jag satt i ett hörn i den sjaskiga gallerian. Jag hade samma kläder på mig som jag har haft i fyra dagar, fast nu så är den vita kjolen mer grå än vit. Men det passar in på min sinnesstämning, så jag har ingen tanke på att byta. Det skulle ju bara vara att utmana ödet.
Ammi ringde. Terry ringde. Modern ringde och till och med Brodern lyckades få fram ett samtal någon gång runt halv två på natten eftersom jag inte var hemma. Men jag orkade inte snacka särskilt mycket, sa bara att jag inte skulle komma hem inom det närmaste och bad de att bara låtsas som om jag inte fanns. Fick svaret att det inte gick, ”förstår du inte det Ruthiegumman?”
Nej, det förstår jag inte. Jag förstår inte vad världen skulle sakna om den inte hade mig. Inte mycket, i alla fall. Eventuellt någon att tracka på för skojs skull, någon att hånflina åt när andan faller på. Men det skulle ändå inte vara direkt saknad, om du förstår vad jag menar. Det är mer ett beklagande, nämen oj nu har vi visst inte Ruth att plåga längre nähä vad synd.
Ingen skulle sakna mig på riktigt. De bara låtsas och jag är trött som fan på det.
Sanning
Varför är det fel
Att vara en bastard
Men inte fel
Att vara en hora?
Varför är det rätt
Att se ner på någon
Man älskar
Men ändå påstå
Att man har en värdegrund?
Du kan se
Du kan höra
Ditt hjärta kan ingen
Förstöra
Så låt inte världen
Stänga din själ
Ställa dig inte i lä
Som ett och annat fä
Ty världens öde är i
Dina händer
Liksom
I alla andras och ingen
Kan slippa det
Ansvaret
But FUCK YOU
Sömn. Det är intressant. Jag sov hela dagen idag. När jag väl vaknade så var klockan halv nio på kvällen och min mobil visade på 29 missade samtal. Hm. Intressant. Dessutom så hade jag fått 14 mail, 44 sms och tre lappar instuckna under dörren. Jag reste mig och gick för att kolla de kära lapparna som låg vid min dörr först. De löd så här:
"Åker och handlar, tar med Lotta. //Mamma"
"Skall du inte gå upp någon gång? Va fan, nu drar jag. Hälsa morsan när hon kommer att jag är hos min tjej // Jon"
Den tredje hade ingen text. Jag gissar att det var Yster som hade försökt stenografera till mig, för hela pappret var täckt av kritkladd. Mysigt värre.
Det kan ha varit en teckning, om jag tänker efter. Hum... Intressant egentligen. Yster måste vara bra understimulerad. Hon gör inget annat än att söka kontakt. Måste få iväg henne till psykolog så snart som möjligt, eftersom annars så kommer hon att bli knäpp när hon blir äldre. Men det kommer hon nog bli ändå, om man ser till hur hennes kära familj är. Modern, Brodern och jag - alla totala psykfall.
Yster - Du kommer att bli galen!
Jag orkade inte gå igenom alla sms, eftersom de flesta ändå kom från Ammi. Terry hade varit aktiv vid datorn och drämt iväg 10 av mina 14 mail. Tio av de missade samtalen kom från Tobias...
Jag fattar inte varför han inte kan lämna mig ifred. Det kan väl inte vara så jobbigt? Att bara strunta i att kontakta mig. Jag tror ju ändå inte på det han säger, att han skulle älska mig. För det är vad han påstår. Att han handlade jävligt fel och ångrar sig oerhört mycket.
Ha. Säkert va!
Det skulle du ha tänkt på innan söta lilla Tobias. Innan du betedde dig som ett svin och förstörde mitt liv. Ja, du förstörde mitt liv. Faktiskt. Oavsett hur man vrider och vänder på saken så är det vad som hände.
Du förstörde mitt liv.
Efter ett tag så kom Ammi till och med hit. Hon gick in med hjälp av extranyckeln och bäddade ner mig i min säng igen. Matade mig med jordgubbsglass och ställde inga frågor. Ammi är bra att ha ibland. Hon frågar nästan aldrig om saker. Låter än vänta tills man själv är redo att berätta och håller sig undan tills dess. Det är ganska skönt. Det är inte alls det här pressade när man umgås. Att man MÅSTE berätta saker trots att man själv egentligen inte vill.
Jag älskar dig Ammi.
När hon väl gått så lyckades jag ta mig till cd-spelaren vid andra sidan av rummet för att kunna sätta på musik. Jag sjönk ihop som en säck framför den och började håglöst bläddra igenom skivorna. SOAD's Toxicity föll ut framför mig och jag plockade upp den. Darrande utav ansträngningen så stoppade jag in skivan och bläddrade fram till spår 6, Chop Suey. Musiken fick det att värka i mitt hjärta. Det gjorde ont, och jag började riva mig själv. Jag rev och rev tills jag fick blod under naglarna. Och där lät jag det inte sluta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | psychopatica - 25 okt 07 - 23:37- Betyg:  | verkligen speciell, du lyckas alltid framställa så underbara
texter!
Skriv mer, för jag läser mer än gärna! :) | | sockervaddsmoln - 25 okt 07 - 22:52 | | påminner lite om stor i käften, vilket är bra, eftersom det boken är otroligt bra :) |
|
|
|
