Stjärnor faller ju för fan bara ändå (del 9-11) |
Do you dream to much?
Svaret på den frågan är JA, utan tvekan, om du frågar mig. Jag drömmer jämnt om att få slippa saker och ting. Allra mest så vill jag slippa tänka på Tobias och allt som han gjort mig.
Idag så var jag ute och gick på stadens gator då jag plötsligt fick en ingivelse. Jag kunde liksom se mig själv, gåendes längst gatan exakt som jag gjorde, fast med något som såg ut som en nit under läppen. Intressant, tänkte jag, eftersom jag inte ens har hål i öronen. Men eftersom jag just i det ögonblicket (måste vara ödet) gick förbi en piercingstudio och hade lite pengar kvar så gick jag dit.
Någon nit i hakan blev det inte. Däremot en piercing i näsan och en i läppen. Jag visste inte riktigt varför, men det var ändå något som jag var tvungen att göra. Var tvungen att märka mig liksom, fast inte i negativ bemärkelse. Snarare en hedersbetygelse. Det passar Slynan, och eftersom Slynan numera har kroppen för det mesta så var satte jag fast piercingarna för att markera detta. Markera hennes ägande.
Modern blev galen. Helt jävla GALEN. Nu snackar vi inte lite sur, ganska sur eller skitsur. Nu snackar vi GALEN. Hon var värre än när hon var VANSINNIG på mig förra gången. Ganska intressant egentligen, att när man trott att hon har nått sin maxgräns så finns det alltid en till. Oundvikligen. Jag minns de gånger som jag varit helt otröstlig då hon snäst åt mig. Eller tyst muttrat att jag har fula kläder.
Det är inte att man inte längtar tillbaka till den tiden. Den tiden då hon faktiskt inte var så hemsk. Då hon, jag och Brodern då och då kunde ha roligt. Det var innan hon skaffade Yster och innan hon gick upp de där 15 kilo i vikt som gör henne bitter. Jag säger inte att det var Yster som gjorde henne bitter, men hon bidrog nog till att Modern blev det griniga monster som hon är idag.
När Modern hade skällt klart så gick jag upp på mitt rum och slängde mig på sängen. Det var kallt där uppe, jag hade glömt stänga fönstret och det blåste en ilande kall vind in på mig. Jag huttrade lätt och klättrade över skrivbordet för att kunna dra igen det.
Just i det ögonblicket så ringde min mobil. Okej, jag erkänner, jag är inte den personen som kan höra en mobiltelefon ringa utan att svara i den. Det gäller inte enbart min egen, jag brukar svara i alla andras också.
Så jag gjorde en snygg kullerbytta bakåt, mer eller mindre, och slängde mig över den Sony Ericsson K700i som råkar vara min mobil. Jag svarade med ett ganska andtrutet hallå.
- Hallå? Det är Ruth, vad fan vill du mig?
Kan tilläggas att det där också är normalt för att komma från Ruth/Slynan. Varken Ammi eller Terry tycks reagera på det, men Modern avskyr det så klart. Hon tycker att jag låter sjuk i huvudet (HAHAHAHA, jag är sjuk i huvudet. När skall du inse det, lilla mamma? Jag är sjuk i huvudet om man ser det med dina mått mätt).
Det dröjde ett tag innan någon svarade, så det var nära att jag la på. Men tillslut så kom det en tveksam röst där i andra sidan luren.
- Hej Ruth. Det är jag, om du minns mig?
Givetvis kom jag ihåg rösten, men jag kunde inte ge honom tillfredsställelsen att veta det.
- Det beror på vem "jag" är.
Jag kunde höra hans outtalade svordom.
- Det är jag. Tobias.
Terrible Lie
Jag hatar dig Tobias, jag hatar dig! Varför kan du inte bara låta mig fortsätta göra det, fortsätta hata dig med allt mitt hat och sedan slippa tänka på allt vad du har gjort mig?! Är det så svårt eller?!
Ja, för dig är det de. Du ringer mig och vill ha förlåtelse. You need someone to hold on to, men jag bryr mig FAN INTE OM DET. Du är bara vidrig, ett äckel, en jävla skitunge som förtjänar att DÖ DÖ DÖ. JAG HATAR DIG!
Din röst i telefonen. Blyg, en smula skamsen. När du bad mig om förlåtelse för det var det nästan så att jag skrattade. Nästan, men ändå inte alls. Varför Tobias? Varför kan du inte bara Låta Mig Vara. Är det så svårt? Är det något som du själv far illa av?
Nej, det är som fan att du gör. Du har ditt nya liv nu, det där fjortishororna lägger sig på rygg för dig så fort du ber de och de andra killarna beundrar dig. Du är den där skrävliga typen som alla beundrar med ogillar, eftersom du bara är för mycket. Fattar du inte det Tobias? Fattar du inte att du för eller senare kommer att hamna ute i kylan?
Men det är klart att du gör. Det är därför som du försöker rädda dina brända båtar. Eftersom du tänker att jag skall vara en flyktväg, eftersom jag är en av de få som inte har något samband med "de coola". Eftersom jag är missanpassad men inte mobbad, en av de få. Du tänker "Aha, Ruth kanske fortfarande har känslor för mig, gud vad perfekt!" men så är det inte lilla gubben, faktiskt inte utan jag är bara kall gentemot dig. Du får inte en ny chans oavsett hur mycket du vill, önskar, förtjänar, What the Fuck.
Jag kommer aldrig att förlåta dig, är det så jävla svårt att fatta? Orden som du slängde i mitt ansikte den där gången gjorde sönder ALLT. Rev ut mitt inre och lämnade det blödande där alla kunde se. Och du skrattade bara åt det, för med din nyvunna popularitet så kunde du göra vad helst du ville. Du riskerade inte att bli skadad av det du gjorde, även om det du gjorde dödade mig.
Du Dödade Ruth.
To see if I still feel
Jag satt hela natten idag och lyssnade på min musik. Jag skakade, grät och kunde knappt andas. Vad har jag blivit egentligen? Jag är inte ens värd livet. Det vet jag, det vet du och det vet han.
Klockan halv tre på natten ringde Terry och undrade varför jag var inne på msn. Han tyckte att jag skulle försöka sova. Men jag kan inte sova, jag kan inte ens leva utan att riva sönder allt och allt kommer att riva sönder mig. Jag svarade inte utan la på luren och fortsatte, som i trans, att lyssna. Jag kände inget annat än smärtan. Jag kunde inte placera smärtan, den var diffus och abstrakt, men hela jag genomfors av den. Ut i fingerspetsarna pulserade smärtan, hela jag var som en infekterad böld och jag kunde se hur varet rann innanför min hud istället för blodet som skulle vara där. Till slut så var jag tvungen att riva hål på skinnet som dolde allt varet så att det skulle ha chansen att rinna ut.
Men det gjorde det inte, och jag visste att det aldrig skulle göra det heller, för jag är varet, jag är fast, det är jag som är den infekterade massan som omger det svidande såret. Egentligen så skulle jag behöva tvättas bort, men jag klarar det ju fan själv.
Jag skall bara ta livet av mig.
Nästa morgon så stod jag och tittade ut över Göta Kanal. Den var lika smutsig som den brukar vara, kort sagt något av det fulaste i hela stan, men jag stod ändå och stirrade på den som en förhäxad. För idag så glittrade kanalen såsom den mest förtrollade bäck. Det var jävligt läskigt, kan jag tala om. För jag menar, det var inte så att jag inbillade mig. Kanalen var verkligen glittrande och vacker, det var bara så att jag längtade efter att slänga mig ner i den, ta några simtag och dyka så djupt jag kunde.
Givetvis gjorde jag det inte. Allvar, hade jag gjort det hade det bara varit för dumt. Men jag stod i nära en timme och tittade ut över denna fula, anskrämliga kanal som jag vanligtvis mår illa av att bara titta på.
Det hela kändes mycket märkligt.
Den andra gången jag hörde av mänskligheten var när Ammi hörde av sig så var klockan halv tolv på förmiddagen. Då kom frågan om varför jag inte varit i skolan, hon hade tydligen traskat dit för att se hur det var med mig (Det tror jag inte på. Hon ville bara ha en anledning att skolka. Visst, Ammi tycker om mig, men oftast så ser hon till att komma på någon bra anledning till att hon skolkar. För det gör hon väldigt ofta). Jag svarade att jag hade varit tvungen att samtala lite med gud om min framtid. Hon protesterade inte.
Ibland så är man oerhört tacksam över att ens vänner är bra på att acceptera saker.
Som att jag är galen till exempel.
I stan var det lugn och fridfullt, så jag gick omkring där ett tag. Tror att jag satt på typ femton caféer, man kan ju inte bara dra omkring så att folk tror att man är värsta knarkaren. Eller ja, något sådant.
På caféerna så var det intressant. En massa människor glodde på mig, inte så konstigt kanske eftersom jag hade rivsår över hela armarna och ganska rejält trasiga kläder + att sminket hade runnit ut eftersom jag hade gråtit så himla mycket och inte orkat tvätta bort det.
Kan jag glädja dig genom att berätta att jag inte brydde mig ett skit?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | SUiCiDEPiLLS - 26 okt 07 - 18:54- Betyg:  | | asså, du skriver så jevligt bra : D ursäkta språket xD du är den ända jär på dikta, som jag själv tycker är otroligt bra. Har väldigt svårt för att fatta tycke för en novell :S men dina noveller, är värkligen asbra. det finns absolut inget alls att klaga på när det gäller din skrivar talang, keep working ;3 | sockervaddsmoln - 25 okt 07 - 21:48- Betyg:  | det är otroligt att skönt att få läsa en novell av någon som faktiskt kan skriva.
bra :) jag gillar sättet du beskriver på, och hur man får uppleva saker. | | vadsynd - 25 okt 07 - 21:18 | | alltså...du är bara så överlägsen. |
|
|
|
