Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Stjärnor faller ju för fan bara ändå (del 5-6)

Tre skäl att hata Tobias

1. Han är oerhört elak
(Han kladdar, han skriker glåpord efter mig och han gör mitt liv till ett helvete)

2. Han är en märkesbög utan dess like
(Han har till och med märkesstrumpor, säger det dig något?)

3. Jag har faktiskt, tro det eller ej, gillat honom.
(Och han sårade mig, det jävla svinarslet)

Ja, där har du några anledningar till varför Slynan hatar Tobias. Både Slynan och Ruth, om man skall vara ärlig. De hatar honom båda med stort hat. Och det är lite ovanligt att båda mina egon är överens. De brukar i allmänhet förespråka olika saker, men angående Tobias så är de samstämmiga. De tycker inte att han är lämplig för någon av de. Ovanligt, men sant.

Varför snackar jag om Tobias? kanske du undrar. Eftersom han var i skolan idag igen och GIVETVIS så plågade han mig igenom hela dagen.

Det började redan på morgonen, á la Biologin. Jag blev, mot min vilja, placerad bredvid honom. Han började med att lägga handen på mitt knä. Redan det ett övertramp som jag straffade honom genom sparka honom på hans vänstra ankel. Hårt. Det var faktiskt märkligt att han över huvudtaget inte la sig gråtandes ner på golvet, för det kändes som att jag hade sönder något. Hm. Intressant egentligen. Stålhättor är bra till att skada folk, tro mig.

Tyvärr så blev han inte värst avskräckt utan efter bara någon minut var hans hand på mitt lov. Upp under min mörkt gröna tyllkjol. Jag tog myndigt tag i hans hand och lyfte bort den. Men vad hjälpte det? Han bara fortsatte, och till slut så orkade jag inte spjärna emot. Överallt. Under, På och I.

Mysigt va?

När lektionen var slut så störtade jag ut ur klassrummet. Jag orkade inte ens stanna kvar för att dividera med honom. Eller slå honom. Och i mitt fall så är det ganska ovanligt eftersom jag typ aldrig brukar låta någon slippa undan sitt straff. Allra minst killar som kladdar på mig.

Men jag fattar inte varför det är just jag som de håller på sådär mot. Ingen annan. Jag menar, låt gå för att jag är missanpassad, men det är väl ändå ingen särskilt bra anledning. Ida i 9 G är också mobbad (missanpassad i mitt fall), men henne rör de inte. Ingen av de. De vill inte röra äcklet, om man frågar de.
Men varför har de då att de gör så mot mig?

Jag skall vara ärlig. Det bryter ner en till en viss grad. Att de inte har någon som helst respekt för mig och min kropp. Att de ser det till något de kan ta när det passar de. Som att jag var en hora utan ränta, ett luder.

Jag är ju för fan i praktiken oskuld, hur kan jag då vara ett luder?
Det lämnar jag åt dig att fundera på.




Don't Tell me how I should be

Jag bråkade med Modern idag. Hon sa att jag sa ut som ett gatufnask med allt mitt smink och mina kläder. Är det något fel med tyll? Och för övrigt så har jag inte mer smink än fjortisarna i skolan, det är bara det att vi har lite olika smink. Deras är tre centimeter underlagskräm och mitt är svart kajal. Mycket svart kajal.

I alla fall så var det bland annat det som kom upp. Inte kul, kan jag informera om. Hon är väldigt jobbig att bråka med, Modern, eftersom hon alltid är så jävla inbilsk. Hon tror på allvar att hon skulle kunna förändra mig. Även fast det är klart som sågspån att jag är jag och det kan inget ändra på. Oavsett om hon hatar mina kläder eller min attityd, så är det jag och om jag ändrar på det så slutar jag att finnas. Vill hon det? Egentligen? Att jag skall sluta finnas och bara vara ett skal utan innehåll.

Det har jag varit förut. Innan mina änglar föll ner från himlen och räddade mig så var jag ett tomt skal. Jag kände inget, hörde inget, visste inget. Det var knappt att jag kunde gå upp på morgonen, för jag kände inte marken under mina fötter. Allt jag kände var en obestämd tomhet.

Först kom Ammi. Hon var ny i min dåvarande klass, och i hennes mörkbruna ögon fanns glittret som jag saknat. Redan den första dagen så gav hon mig något, nämligen känslan av samhörighet. Men det var inte direkt så att vi gillade varandra från början. Nej, långt ifrån.

Jag och Ammi hatade varandra med stort hat de åtta första månaderna av vår bekantskap. Hon var pratglad, jag var tyst, och båda gillade inte att den andra inriktade sig på den andras territorium. Jag ville ha tystnad och hon ville ha MYCKET ljud. Sådant kan vara påfrestande, tro mig.

Men sedan så blev det en mängd omständigheter som gjorde att vi faktiskt började gilla varandra. Platoniskt, givetvis. Jag blev pratigare och hon blev lugnare (Hon har själv en teori om att hon var sådan där eftersom hon hela tiden sökte bekräftelse, det kan mycket väl stämma). När vi någon månad senare träffade Terry så tog vi emot honom med öppna armar, eftersom den grabben aldrig är tungsinnig, och vi behövde en sådan.

Men tillbaka till Modern. Hon klippte sönder tre av mina kjolar idag. Två vita och en svart tyllkjol. Sedan så hotade hon att göra detsamma med resten av mina kläder om jag inte genast sminkade av mig. Jag vägrade och drog på några lager kajal till bara för att retas. Då blev hon verkligen galen. Hon skrek på mig att jag var en äcklig liten slyna och att hon önskade att jag aldrig hade blivit född, eftersom jag ändå bara var så jävla jobbig.

Jag nickade och höll med efter ett tag. Det brukar i allmänhet vara enklast så. Jag menar, hur länge som helst kan hon ju inte hålla på. Hon kan inte bara stå och skälla på mig om jag inte lyssnar.
Sanningen att säga så hör jag inte ens henne när hon skäller. Jag försvinner bort och svävar obestämt någonstans i luften. Min kropp finns och håller med, men min ande är fri. Jag älskar de där ögonblicken av fullkomlig harmoni, för det är vad jag känner. Jag känner inget av det som jag brukar känna, smärtan och paniken. Frihet.
Hon tog två och en halv timme på sig idag. Det var alldeles för mycket för min del, för jag kunde inte behålla mitt sköna, själsliga tillstånd. Jag kom ner på jorden igen och var tvungen att visa hur sårad jag blev. Eller var tvungen är fel sätt att beskriva det på. Tårarna började bara rinna alldeles av sig själva.

Alldeles av sig själva.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
nanna_limpan - 27 mar 08 - 21:40- Betyg:
Braaa!
Mp3 - 25 okt 07 - 19:22- Betyg:
riktigt riktigt bra, vill ha en fortsättning snart .) <3

Skriven av
xTiNGELiNG
25 okt 07 - 19:06
(Har blivit läst 140 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord