Stjärnor faller ju för fan bara ändå (del 1-2) |
Tjo! Nu är jag sådär jobbig och lägger ut ännu en novell. Den här är DÅLIG, så ni vet. Det blev inte alls som jag tänkt. Skulle vara kul om nån kommenterade ändå.
Ruth is da Slyna
Idag har varit ett rent helvete. Jag menar, de är alltid jobbiga, men idag var det extra överjävligt. Tobias och hans gäng var i skolan för en gångs skull, det kan ju vara det. Tobias tål mig inte sedan jag dumpade honom i sjuan någon gång, så därför gör han mitt liv extra överjävligt ifall han är i skolan. Han brukar ju som tur är inte vara där så ofta, vanligtvis någon gång i veckan nu sedan han blev förflyttad till den där jävla saken som kallas specialklass. Han behöver det verkligen, han är ju helt sjuk i huvudet.
I alla fall. Jag kan ge dig en beskrivning av min dag så att du fattar lite bättre.
Jag gick upp klockan halv tio. Skulle ha börjat 8.10 egentligen, men mina föräldrar bryr sig ändå inte hur mycket lärarna än tjatar. De tycker att jag skall få göra mina egna misstag, typ spoliera mitt liv och jobba på McDonald’s i 20 år innan jag hoppar från Älvsborgsbron. Om man nu kan hoppa från den. Jag tror nog jag hoppar från Gothia Tower istället. Lite mera stil på det.
Klockan tio ungefär hade jag duschat, klätt på mig och ätit en smörgås till frukost. Mina kläder för dagen var som alltid svarta och en smula originella. Kort sagt - Ingen jävla pers i hela min skola har likadana.
Klockan halv elva så gick jag in genom skolans stora dörrar i metall. Korridorerna var typ tomma, det var jag och sedan några små fjortishoror som vek undan när de fick se mig. Sjuor, troligtvis med tanke på deras längd. De är väl rädda för Slynan, som jag brukar kallas här på skolan. Ruth-slynan, Slynan Ruth eller helt enkelt bara Slynan.
Jag är missanpassad, om du inte redan har räknat ut det. På våran skola finns inga mobbade elever, bara missanpassade och sådana som det är något fel på. Enligt de flesta skulle jag passa bäst in i den andra kategorin. De är för roliga de, hoho. Alla vet att jag är båda delarna. Missanpassad och psykfall. Kul va?
I alla fall. Jag gick till mitt skåp, där någon passande nog hade klottrat texten slynan är en HORRA! (felstavat, jag misstänker att det skulle stå att jag är en hora.) Ha, som om jag skulle bry mig!
Ruth är Slynan. Visst är jag. Men man kan liksom bry sig mer eller mindre, och jag råkar bry mig mindre. Mycket mindre. Du är inte mobbad förens du erkänner det, och jag är bara missanpassad. Absolut inte mobbad.
Glöm aldrig det darling, glöm inte det.
När jag kom in på lektionen så hade jag givetvis oturen att hamna bredvid Tobias (De hade planerat det, det förstod jag med en gång). Han kladdade på mig hela lektionen, så när vi kom ut ur klassrummet satte jag ett myndigt knä i hans skrev. Han gnydde, den fjanten. De är då alla sådana jävla mesar, tro mig. Men sedan så skulle de ju mucka, givetvis. Tobias och hans jävla kompis Marcus (Makaronen) i spetsen. Kladda lite på brösten, häcken och så vidare. Skulle jag bry mig om de eller? Nej, skulle inte riktigt tro det. Men lite irriterande kanske.
Min skoldag pågick så här i cirka fyra och en halv timme till. Sedan gick jag hem, grinade en skvätt och misshandlade en elvaåring verbalt på helgon.
Sedan så kändes det alldeles bra igen.
När änglar flyger ner på jorden
Ruth är inte alltid missanpassad. När jag väl kommer utanför skolan så umgås jag med en massa olika personer, bland annat vad jag kallar mina bästa vänner; Terry och Ammi. Terry är en älsklig liten 15 åring med rött hår och alldeles för stora kläder. Han är vulgär som fan, men han är feminist och hatar våldtäktsmän, något som kan göra honom lite förvirrande för utomstående när vi med glöd diskuterar dagens samhälle. Terry är en riktig liten sötnos på ungefär 165, alltså är jag cirka tio centimeter längre än honom. Han är jättebra att ha att göra med varenda gång då du är lite deppig, för han är alltid full av upptåg och nästan galen. Nästan och nästan, när jag tänker efter. Är det något som är normalt med honom, egentligen? Nae, inte direkt.
Min andra bästa vän heter Ammi och kommer från Uzbekistan, som ligger i Asien om du inte visste det. Hon har jättelångt, blanksvart hår som hon brukar ha i en fläta som hänger ner på ryggen. Ammi är den enda i hela sin familj (Sju pers) som inte är religiös, men hennes föräldrar tar inte så hårt på det. Ammis farsa brukar till och med skämta om sin hädiska dotter när han är på humör, fast på ett snällt sätt då. Jag skulle vilja ha Ammis familj, för den är så in i helvete bättre än min där brorsan är en märkesbög och föräldrarna försöker få mig att foga mig.
Ha, som om de skulle kunna få mig att göra det på allvar. Jag är Ruth, Slynan, och jag bryr mig inte om vad mina föräldrar säger. Jag klarar mig ändå.
Idag så träffade jag mina båda små vänner ute vid Slottsskogen. Vi matade ankor och låtsades att de hade fågelinfluensa. Terry kom på den goda idén att han skulle klättra över staketet för att prata med fåglarna och försöka få med de på en konspiration, något som Slottsskogens personal inte uppskattade det allra minsta. Haha, vi hade tur att de inte ringde polisen, med tanke på att vi skrämde upp alla fåglarna och gjorde så att alla småglin gjorde i blöjan. Vi gjorde säkert så att det inte blev lugn i den (f)lummiga parken i flera timmar. Skrämde iväg pensionärerna.
När vi blivit utjagade från Slottsskogen så gick vi till det café som Ammis storebror (Han är 23 och jättesnygg, ser precis ut som en docka) jobbar på. Amir, som han heter, kom ut och snackade med oss ett tag. Han har precis tagit hål i tungan, så det klickar asmysko när han snackar. Amir är inte särskilt religiös men han äter inte griskött och han ber ibland. Hans roligaste drag är egentligen den där blandningen av vanlig svensk tonåring, mysko punksnubbe och religiös muslim. Men han är snäll och bjuder oss på de chokladbollar som är för gamla för att sälja, så Ammi skall inte komma och klaga. Min bror är mycket värre, en äcklig liten mygga som alltid skvallrar på mig samt är hur populär som helst i min skola (hos de äckliga märkeshororna alltså). Mycket tack vare honom hatar mina föräldrar mig, för om det inte hade varit för honom så skulle de inte ha fått reda på en mängd saker som har gjort att de ogillar mig mer och mer. Ha. Så som om jag skulle bry mig, på allvar alltså.
Amirs tjej kom in på caféet efter ett tag. Hon är asjobbig, blond och fnittrar hela tiden. Okej, jag får väl erkänna att jag själv är blondin till hårfärgen. Men det är då rakt inte mitt fel. Och aldrig att jag erkänner mitt släktskap med sådana som DEN DÄR. Jag menar, det är ungefär som om nazisterna skulle erkänna sitt släktskap med människorna i Afrika. Eller ifall det skulle finnas ett Bubbles-fan över tio och ett halvt. Totalt omöjligt och bara lustigt att föreställa sig själv.
Nu skall Slynan traska iväg för att sitta vid datorn ett tag och se vad folk har skrivit om henne på MSN. Det kan bli en intressant upplevelse, tro mig. Tobias är riktigt fantasifull när det gäller att förolämpa mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ellan_7 - 25 okt 07 - 18:36- Betyg:  | | jätte braaaaaaaaaaa förtsätt!! du är riktigt bra på skriva, ny del ikv^^? | | Mangasagan - 25 okt 07 - 18:28- Betyg: | Den va ju inte alls så dålig.
Ska du skriva mer??
(snääääääääääääääääälla?????)
:) |
|
|
|
