En pedofils kärlek > (2) |
Louise blickade tomt ut över skolgården där hon satt vid rampen
till linbanan och plockade av bladen från en prästkrage som börjat
vissna så kanterna hade bruna ränder. Hon mumlade tyst med ett
svagt inslag av hopplöshet;
”Älskar… älskar inte… älskar… älskar inte… älskar… älskar inte…”
Där slutade hon och slöt sina ögon, hon funderade över om hon
skulle hinna springa hem till pappa idag, istället för att gå på
frigymnastiken, hon brukade göra så ofta, men det var en hemlighet.
Pappa blev alltid så glad när hon kom, och hon blev också glad över
att träffa pappa, han älskade henne och hon älskade honom. Bara
för att pappas fru brukade ta sprutor som pappa sa innehöll medicin
så fick hon inte bo hos pappa, fast Louise visste att pappa var
världens bästa pappa. Dem där tanterna som brukade komma var dumma
mot Louise, men kanske var det Louise fel, som hade berättat att
de hade sprutor med medicin hemma för fröken.
Louise hörde att en klocka började ringa men brydde sig inte, fröken
var den dummaste i hela världen, hon satt istället kvar samtidigt
som hon såg alla andra barn springa in mot den stora längan där
klassrummen låg.
Han såg hur alla barnen sprang in mot sina klassrum då klockan ringde,
han låg och väntade innan han förvånades över att Louise inte gått förbi,
kanske hade någon hunnit ta henne med sig innan han hann. Han började
gråta och det kändes som han skulle kvävas av sorg där han låg, tårarna
i hans groteska ansikte gjorde att han fick ränder i ansiktet då smutsen
rann av. Han drog till sig sina magra ben och la sig i en fosterställning
där han låg och började krampa i hela kroppen på grund av sorg och ett
stygn av vredesmod, ingen kunde lämna honom, man får inte det! Han hade
kunnat likna ett barn där han låg om det inte vore för hans stora händer
och det fula ansiktet, om någon sett honom hade de förmodligen kramat
om honom, trots att han var så ful.
Louise blickade mot buskarna där hon nu bättre såg mannen bakom buskarna,
han såg ledsen ut, kanske var människor dumma mot honom också, det kanske
var därför han gömde sig där, tänkte Louise och reste sig långsamt upp.
Hon hoppade vigt och vant ner från rampen där hon suttit och smög över
grusvägen, försiktigt, mot buskarna. När hon nådde gräsmattan knastrade
det till under hennes fötter och mannen ryckte till och såg skrämt på
henne, Louise ryggade hastigt tillbaka då hon såg honom;
”Jag är inte dum…”
Fröken blickade oroligt ut över klassen;
”Är det någon som sett Louise?”
Hon fick inget svar och sjuåringarna verkade heller inte lyssna på
vad hon hade att säga;
”Jag kommer snart tillbaka, ni får försöka vara tysta när jag är
borta…”
Hon suckade för sig själv och fick en känsla av att något hänt Louise,
och hon gav klassen en sista blick innan hon gick, alla hade tittat
på henne storögt och försökt likna helgon, och hon visste att det
betydde att de minsann inte tänkte vara snälla.
Hon gick ändå ut ur klassrummet och stängde dörren tyst, de kändes
säkrast eftersom korridoren var tyst, det enda man kunde höra var
andra lärares röster från klassrummen, de andra lärarna var rätt
hårda, så eleverna vågade inte föra liv, det var enbart på hennes
lektioner man kunde höra eleverna fnittra och prata med varandra.
Hon öppnade försiktigt porten in till längan där klassrummen låg,
och smög försiktigt ut, hon kände på sig att det var bäst så.
Hon såg inte till Louise där hon stod och började istället gå mot
linbanorna, dit hon sett Louise gå tidigare under rasten, hon
genade över den lilla bergsknallen istället för att gå på grusvägen,
och när hon nådde linbanorna kände hon en skarp känsla av obehag.
”Skolan har ett ansvar för eleverna under skoltid, och lärarna
håller alltid ett vakande öga på eleverna, vi satsar på trygghet…”
Hon hörde meningen som rektorn på skolan alltid självsäkert yttrar
under möten och öppna hus då föräldrar är samlade i Aulan.
Hon kom att tänka på buskarna som Louise alltid pratar om,
kanske hade hon gått dit och gömt sig, det kanske var därför
Lilla Louise alltid pratade om buskarna, hon kanske tyckte om dem,
man vet ju aldrig, det är ju värt ett försök tänkte fröken. Hon
började gå mot buskarna och gick med långa steg emot dem, och
ökade farten mer och mer, för hon kände att något inte stod rätt till.
När hon kom fram till buskarna såg hon att Louise satt i en främmande
mans knä, han såg ut som en uteliggare, smutsig med hål i sina
kläder som såg ut att härstamma från en container. Hon stod stilla,
nästan som i chock och betraktade mannen, han höll hårt om Louise
och smekte försiktigt hennes korpsvarta hår. Plötsligt mötte
hon mannens blick och han såg på henne både med avsky och chockat.
Tiden tycktes stå stilla och hon betraktade hans ansikte i några
sekunder men vad som verkade som timmar, hans ärrade hy, nästan
svarta ögon, hans skägg som var allt annat än vårdat och hans feta
hår som hängde i stripor der till axlarna. Hans läppar var spruckna
och hans ansikte magert och benigt, men hon kunde inte förstå vad
han gjort med näsan, den var knölig och sned, och fruktansvärt stor.
Han var smutsig och härjad och det såg ut som om han gråtit, han var
svullen runt ögonen och under ögonen hade han stora påsar som nästan
var svarta, det såg ut som att han inte sovit på flera veckor.
Längs med kinderna fanns det smutsränder, som även bekräftade
hennes teori om att han gråtit. Han såg ut att vara fyrtio år, men
ändå trodde hon att han kanske var yngre, han var antagligen i de
sena tjugo eller tidiga trettio, men var så sliten att han såg
äldre ut. Hon tog ett steg fram mot mannen som direkt reagerade
med att hålla om lilla Louise hårdare, han såg ut som en femåring
man försökte ta glassen av, som om Louise var hans käraste ägodel.
”Du fååååår inte ta henne…”
Kved han högt fram, samtidigt som han gav henne en bedjande blick.
”Ja-ag måste… öhm, Louise, du måste komma med mig tillbaka, öh… Du
måste släppa henne…”
Fröken tittade chockat på mannen, men hon kunde samtidigt inte vara
arg på honom, han liknade ett skrämt barn och man kunde inte låta
bli att känna medlidande med honom. Plötsligt gav mannen Louise en
kyss på kinden, släppte henne och sprang därifrån. Fröken tittade
på Louise som gav henne en trotsig och besviken blick innan Louise
började gå mot klassrummet, fröken stod kvar och kände en skarp lukt
av urin som sakta avtog.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Jakktar - 25 aug 08 - 13:04 | | Skitbra! Man märkte verkligen att det var ett barn som tänkte där i början, snyggt jobbat! :D | Haiduciin - 24 jul 08 - 19:57- Betyg:  | | Bäääst ! | | Emely_ - 31 okt 07 - 20:33- Betyg: | | Verkligen bra! | | BloodDead - 28 okt 07 - 17:18- Betyg: | | YÄÄÄÄY <3 | | 930622 - 27 okt 07 - 16:44- Betyg: | | du skriver grymt bra, en stark femma :) | | niinnii - 26 okt 07 - 13:12 | | Du skriver mkt bra ,mermemrmemr | | TrasigFlikka - 24 okt 07 - 19:44- Betyg: | | Mer. :) | | you_love_me - 24 okt 07 - 01:50- Betyg: | | jättebra!! | | Idizzen - 23 okt 07 - 19:20 | | MER!! SNÄLLA | | prickigthallon - 23 okt 07 - 19:04- Betyg: | | Oj! Bra :) | | LittleHoney - 23 okt 07 - 18:53- Betyg: | | BRAAA fortsätt :) <3 | | psychopatica - 23 okt 07 - 18:53 | | Kommentarer? :) |
|
|
|
