Blondie (del 20-21) |
Tack för alla jättefina kommentarer, det är jättekul att ni gillar den här.
Kapitel Tjugo
Daniel såg på den stackars flickan framför honom. Under hela rättegångens tid hade hon varit ledsen men på något sätt ändå lugn. Hon hade varit övertygad om att killen skulle få vad han förtjänade, men nu hade det inte blivit så. Och Jessica var helt förstörd. Hon satt håglöst i fåtöljen och reagerade knappt på tilltal. Hennes hy hade en askgrå ton som troligtvis berodde på att hon inte hade ätit. Hennes mamma hade berättat det.
- Men Jessica, du förstår väl att vi tror på dig?
Jessica svarade inte. Daniel fortsatte.
- Jag fattar att det här är skitjobbigt för dig, men du måste försöka komma över det. Det var inte det att vi inte trodde på dig, det var bara det att det inte fanns tillräckligt med bevis för att dömma Hiva. De kunde ju gärna inte säga att de visste att han var skyldig, om de inte hade bevis.
Den blonda flickan svarade fortfarande inte. Hennes blick var fäst i fjärran.
Plågat tänkte Daniel tillbaka på de två veckor som förflutit sedan rättegångens slut. Om hon bara kunde säga att hon var skitsur, att hon ville döda Hiva och hoppa på honom, eller något, så skulle det vara bättre än som det var nu.
Jessica hade inte yttrat ett ord på två veckor.
Det som för många andra var totalt obegripligt för alla andra var en sorts befrielse för Jessica. Hon kunde kontrollera sin röst, kontrollera sin tystnad. Hon lät sig vaggas till sömns av sin egen tystnad varje kväll. Lät texterna vara det enda som kom ut, hennes tankar som fästes på blad och där blev liggande. Texter som hon redan kunde höra i sitt huvud, tillsammans med det ensamma ljudet av en gitarr.
Jessica fäste upp håret med en gammal gummisnodd och tog pennan ifrån pappret som hon skrivit. Det var bra, bättre än något hon någon gång innan skrivit.
"Warm hearts doesn't beat in cold bodies, but cold hearts can both live and die.
Let them come to you, You've left behind but you are always there.
Let them die for you, remember what's so wrecked.
No one can save you If you don't trie
No one can kiss your lips if you aren't here
Things would only change if you're alive"
Hon såg sig snabbt omkring för att se så att ingen befann sig i närheten. Sedan så öppnade hon munnen och sjöng stycket med spröd stämma.
I samma ögonblick visste hon att det var rätt.
Kapitel Tjugoett
Ibland så hittar man något som bara är så rätt för en. Något som kan ge en drivkraft när det är som värst. Vissa hittar den hos vänner, vissa hittar den hos vin, Jessica fann den i musiken.
Hon hade vaga minnen av musiklektionerna i skolan. Hon kom ihåg fem ackord, inget av de speciellt svårt. Men hon visste att hon skulle klara det om hon verkligen försökte.
En dag så gick hon till den musikaffär som låg en bit utanför city. Den sålde begagnade gitarrer och marknadsförde sig genom att ha en massa spelningar för knäppa band. Hon älskade det så fort hon steg in genom dörren.
En kille med rågblont hår tittade upp från disken, men återgick genast till sin tidning när han såg vem hon var. Jessica traskade omkring en stund, och sedan så tog hon mod till sig och gick bort till disken.
- Ursäkta, men har ni några begagnade gitarrer?
Killen flinade. Det här var inte en av stammisarna, alltså så kunde han bete sig lite som han ville.
- Kanske det kanske. Men vad skall en liten flicka som du med det till?
Jessica flackade med blicken. Viskande, väl medveten om hur fånigt det lät, fick hon fram sitt svar.
- Spela.
Killen brast ut i ett gapflabb.
- Jaså, skall du använda den till så djuplodande verksamhet? Nämen, det var ju riktigt imponerande!
Jessica kämpade med gråten när dörren plingade och det kom in tre killar i hennes egen ålder, kanske lite äldre, genom den.
Killen bakom disken blev genast professionell.
- Jaha, vad kan jag hjälpa till med?
En av killarna, lång och ganska blek med en grön ring i näsan, nickade mot Jessica.
- Är inte hon före då?
Killen bakom disken log fjäskande.
- Nejdå, hon skulle precis gå.
Jessica böjde ner ansiktet och började gå. Då tog killen med den gröna piercingen ett steg framåt.
- Ricky, vad fan säger du så för? Det är väl klart som fan att hon inte har fått vad hon ville. Eller?
Han tittade ner mot Jessica. De dryga två decimetrarna som skillde de åt kändes pinsamt medvetna. Jessica skakade på huvudet. Killen höjde ett ögonbryn mot Ricky, som han kallades.
- Nä, just det. Vad var det du skulle ha tjejen?
- En begagnad gitarr... viskade Jessica svagt. Killen nickade.
- Visst, de finns nere i källaren. Jag följer med dig.
Han började gå mot trappan. Precis innan han försvann ner i den så vände han sig om och log ett blixtrande leende.
- Föresten, jag heter Jim. Kalla mig Jimmy.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jullan95 - 26 okt 07 - 15:55- Betyg:  | bäts? jättebäst?
Svar: jätte bäst , (förlåt för att jag tjuvläser ibland men det är så bra!!) | | idontloveyou - 22 okt 07 - 19:25- Betyg: | | Jag orkar inte ge så mycket konstruktiv kritik nu men dne var skitbra! <3 :D | | PuckoJessica - 22 okt 07 - 18:50- Betyg: | | Forsätt ! mera mera mera ! :D | | LittleHoney - 22 okt 07 - 18:42 | | BRA! fortsätt :) :D <3 |
|
|
|
