På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Why do I have to cry? kap.8

Hrm, jag är inte så nöjd med den här delen, men det är ju ni som läser.. Kanske en aning.. Konstig.. Men det är väll kring såhär jag känner det.. Men iaf, kommentera! <3<3

Jossie

Dom senaste dagarna med Sirius och alla andra hade varit dom bästa i
mitt liv, men jag var inte lycklig. Jag hade den där brännande känslan inom
mig, som om en bomb var i mitt bröst och var på väg att sprängas. Det kändes
hemskt! Jag vet inte vad jag ska göra, men så att dom inte ska undra, så går jag
väl med dom ner till stora salen och äter lite, för sen.. Så har jag ett.. Ärende, att uträtta..
'Jos!' ropade Alex glatt då jag kom in i stora salen. Alex, en av mina bästa vänner,
skulle jag verkligen kunna svika henne så? Och dom andra? Jag vet inte riktigt..
'Hej!' sa jag och log glatt, men mitt glada leende var nog mest på låtsas.
'Vad dryg du var!' skämtade James medans han satt och lassade upp mat, hans andra
portion vid det här laget, tror jag allt.
'Jaa, men sån är jag' sa jag och skrattade till, det var inte riktigt sant..
Vi satt och åt medans vi pratade ganska mycket, mest om lektionen i trolldryckskonst,
kära Snigeln var ju itne precis vår favoritlärare, om man säger så..
'Jag kommer, ska bara göra en sak, okej?' sa jag då vi kom till dörrarna i stora salen.
'Okej!' sa dom och fortsatte gå, men jag såg att Alex gav mig ett oroligt ögonkast, vilket
jag inte låtsades om.
Jag började gå upp mot astronomitornet, det var nog det högsta tornet på hela "slottet".
Ett perfekt ställe, tyckte jag! Jag gick, sakta sakta upp för trapporna, jag räknade trappstegen,
det var väl.. kanske en femtusen stycken.. Jag minns inte, tappade räkningen.. Då jag kom upp
till tornet, vilket var efter ungefär en kvart, så gick jag mot ett av de höga fönstren som var där
för att man skulle kunna stjärnskåda.. Jag tog tag med händerna i båda kanterna, och hävde
mig upp. Då jag stod där uppe, så kände jag hur tårarna började komma, jag kunde inte hejda
dom! Jag stod där uppe i ett fönster, grät, och ingen kunde se mig. Just då jag var på väg
att ta det sista steget, så hörde jag att någon skrek till. Jag vände mig inte om, jag klarade inte
av det. Jag bara stod där, fortsatte att gråta, halvt förblindad. Allt jag ville var att smärtan skulle ta
slut! Jag vet att det är egoistiskt, men jag kunde inte hjälpa det!
'Josefine!' skrek någon, visste inte vem det var.
'Jossie! Det är jag, Alex!' skrek hon igen, som om hon läste mina tankar.
'Alexandra' viskade jag.
'Josefine! Snälla, hoppa inte!' sa hon, och jag hörde hur hon grät. 'Snälla, hoppa inte!'
'Alexandra..' sa jag, lite högre. 'Jag orkar inte, jag måste!'
'Jos! Du får inte! Snälla!' sa hon, jag hörde hur panikslagen hon var.
'Ali, jag måste!' sa jag halvhögt.
'Nej, snälla! Hoppar du, hoppar jag!' hulkade hon.
'Du hoppar inte!' skrek jag. Hon fick inte göra det, hon fick inte! Just då, upptäckte jag alla elever som
stod där nere på slottsgården, och stirrade upp mot mig. Ingen hatade mig, jag hade i alla fall ingen riktig
fiende, jag var till och med kompis med Slytherineleverna. Men ändå, så orkar jag inte.. Jag gör det inte..
'Förlåt, Ali!' viskade jag.
'Neej!' tjöt hon. 'Du får inte! Får INTE, får inte, FÅR INTE!'
'Förlåt, men kom ihåg, jag älskar dig!' viskade jag, och klev sedan ut för fönstret, bort från allt.
'Neeej!' hörde jag Alex tjuta, innan jag slog i marken och allt blev svart.

Alex

Jag kände på mig att någonting var fel då inte Jossie följde med oss till lektionen, så jag följde efter henne.
Jag vet, det var inte så snällt gjort, men jag kände mig så illa tvungen. Hon gick sakta, sakta upp för trapporna
mot astronomitornet. Jag märkte att jag räknade trappstegen, men jag kan inte komma ihåg hur många det
var, alldeles för många, är det enda jag minns. Då vi kom upp till tornet, så började Jossie klättra upp i ett av
de höga fönstren som fanns där, till för stjärnskådning. Jag såg hur hon började gråta, och ajg undrade vad hon
tänkte. Jag såg att hon var på väg att ta det sista steget, så jag skrek till:
'Josefine!' hon verkade inte veta att det var jag, men det kanske inte hördes på rösten.
'Jossie! Det är jag, Alex!' skrek jag.
'Alexandra' hörde jag Jossie viska.
'Josefine! Snälla, hoppa inte!' sa jag, och jag började gråta, jag tror hon hörde det. 'Snälla, hoppa inte!'
'Alexandra..' sa hon, aningen högre. 'Jag orkar inte, jag måste!' Det kändes som om allt skulle brista, vid dom orden.
'Jos! Du får inte! Snälla!' sa jag, och kände hur paniken började komma.
'Ali, jag måste!' sa hon, halvhögt. Vi hade många smeknamn på varandra, men vi hade ju känt varandra sen vi var barn.
'Nej, snälla! Hoppar du, hoppar jag!' hulkade jag fram.
'Du hoppar inte!' skrek Jossie till mig, men jag kände, att om hon skulle göra det, skulle jag också det! Just då, såg jag
hur Jossie ryckte till av förvåning, det stod ju en massa elever och lärare nere på slottsplanen, jag kunde inte klandra henne.
'Förlåt, Ali!' viskade hon, och allt brast för mig.
'Neej!' tjöt jag. 'Du får inte! Får INTE, får inte, FÅR INTE!'
'Förlåt, men kom ihåg, jag älskar dig!' viskade hon, och klev, eller hoppade, sedan ut från fönstret.
'Neeej!' tjöt jag, böjde mig fram i fönsterkanten och såg hur hon slog i marken. Jag hittade en gammal kvastkäpp som någon
glömt här uppe, och flög ner, fast jag var ju inte så bra på det..
'Josefine!' grät jag, hela tiden. Dom förde henne till St. Mungos, och jag fick följa. Fast det var nog mest för att jag tvingade
dom att låta mig följa.. Men utan henne, vile jag inte leva!
På St. Mungos så sa dom att läget var kritiskt, men dom skulle göra allt för att rädda henne. Det enda jag gjorde, var att
sitta och gråta, jag kunde inte göra så mycket annat.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Ifos95 - 1 dec 07 - 11:54- Betyg: