Blondie (del 12-13) |
Kapitel Tolv
BUP:s korridorer var kala. Vita med tomma väggar. Ett lekrum fanns allra längst bort i en av korridorerna och där samsades nallar med nedkladdade Veckorevyn.
Jessica traskade uttråkat efter sin mamma. På sig hade hon en svart munkjacka och ett par pösiga jeans, och ansiktet var som vanligt osminkat. Om man inte hade vetat bättre hade man kunnat tro att hon var hiphopare.
Hon kände inte alls för att gå till BUP. Hon ville inte prata med någon, så hon tyckte bara att det hela var ett idiotiskt påfund. Hon hade kunnat sitta hemma just nu och sitta på sin säng. I stället så var hon på väg till en jävla sjuk gammal gubbe som skulle analysera henne. Nä, fy fan heller.
Psykologen var en man på 37 år som hette Daniel. Han hade varit psykolog i tio år och älskade att jobba på avdelningen. Hemma hade han tre barn som var 19, 15 och 5 år gamla. Hans fru jobbade på en mäklarfirma och de hade en liten villa på Södermalm.
Hans första tanke när han fick se Jessica var som alltid att han önskade att han skulle komma att hjälpa henne. Det var vad han alltid tänkte om de stackars ungdomar som lotsades in i hans rum för att, som hans femåring uttryckte det, dissikeras. Den lilla parveln brukade få följa med Daniel när hennes dagis var stängt, eftersom de flesta bara blev glada utav ett litet rödhårigt yrväder som for runt och gav små blombuketter av ogräs till allt och alla.
Daniels blick förmörkades när han kom att tänka på dottern. För någon vecka sedan hade läkarna berättat att hon hade leukemi, blodcancer. Som far var det väldigt jobbigt för Daniel att acceptera.
Han drog ett djupt andetag och skjöt bort tankarna på Emily. En annan utmaning satt precis framför honom, och väntade på att bli itutagen.
Jessica tyckte inte om den rödhåriga man som satt framför henne. Han hade glasögon och en sliten svart t-shirt. Dessutom antydde blicken i hans ögon att han inte skulle nöja sig med några halvdana lögner, vilket var det enda hon kunde prestera för tillfället.
- Hej! sa han glatt. Jag heter Daniel, vad heter du?
Jessica tänkte surt att han hade kunnat kolla på pappret som låg framför honom för att få veta det istället för att ställa massa idiotiska frågor.
- Jessica Rydteg, muttrade hon och undvek hans blick. Varför undrar du egentligen?
Daniel smålog.
- Det brukar vanligtvis vara trevligt att inleda ett samtal med att veta vad den andra heter. Vill du prata om något?
- Nej, fräste Jessica. Inget alls.
- Okej, sa Daniel och plockade upp ett slitet fiaspel från sin skrivbordslåda. Då kanske du har lust att spela spel med mig i stället?
Jessica blev så överrumplad så att hon inte kom för sig något annat än att nicka.
Kapitel Tretton
Daniel flyttade sin gula pjäs så att den hamnade på rutan bakom Jessicas.
- Så vad gör du på fritiden då?
- Ingenting, sa Jessica sammanbitet och koncentrerade sig på spelet. Jag gör ingenting.
- Det måste vara tråkigt det. Varför börjar du inte med någon aktivitet?
- Varför skulle jag?
- Ja du, du behöver ju inte. Tänkte bara att det skulle vara kul för dig.
- Inget är kul för mig längre.
Det gick en timme utav spelande. Tiden började rinna mot sitt slut, och Jessica förvånades över att Daniel inte tvingade henne att säga någonting. Han verkade helt koncentrerad på spelet, som han slutligen vann genom en rad imponerande tärningsslag. Efteråt log han mot henne.
- Bättre lycka nästa gång! Jag har övat mig genom åren.
Jessica glodde lite förundrat på honom. Sedan ryckte hon på axlarna och reste sig för att gå. Precis innanför dörren vände hon sig om och ropade.
- Vi ses nästa vecka!
Hiva suckade lågt och såg sig själv i spegeln. Han såg förjävlig ut efter en hel helgs festande. Det hade blivit lite mycket av allt, inklusive alkoholen. Han mådde skit. Och han kom inte ihåg ett jävla piss utav kvällen innan.
Han hade knullat någon, så mycket kom han ihåg. Hade hon varit snygg? Ja, troligtvis.
Men varför dröjde sig då en känsla av tvivel sig kvar i hans bröst? Hade det hänt något eller?
Med ett ryck insåg han vad det var. Hon hade inte velat, inte den här heller. Och hon hade sagt att hon skulle polisanmäla honom.
- FAAAAAN! Skrek han rakt ut i ingentinget.
- Så du menar att du inte har något emot att gå dit igen? Susanne såg förbluffat på sin dotter.
- Exakt, sa Jessica trotsigt. Jag går gärna dit igen. Har du problem med det eller?
- Nej men...
- Men vad?
- Du verkade ju inte så glad i det förut...
- Folk kan ändras, din jävla kossa!
Utanför fönstret sprängdes molnen upp i tusen bitar och lät solen skina ner på jorden.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | AngelXMadd - 21 okt 07 - 19:49- Betyg:  | | Du skriver otoligt bra! | | SUiCiDEPiLLS - 21 okt 07 - 19:41- Betyg: | | fortsätt, <3 är värkligen fäst vid den här. otroligt bra skriver du |
|
|
|
