Jag följer dig var du än går, Linn. |
Förlåt att jag skriver och skickar in så mycket 8D har skrivit massa noveller och skit nu, som ingen antagligen orkar läsa. Well, här kommer en ny iallafall. Den här är bara skriven som en del. Jag skrev den för ganska länge sedan, den är 2 A4-sidor.
Jag följer dig vart du än går, Linn.
Jag satt barfota i sanden och lekte lätt medans ett svagt leende satt som fastklistrat på mina läppar. Jag vilade min solblekta kind mot hundens päls, medans jag tyst, tyst viskade orden för mig själv, gång på gång. Då och då lät jag mig smaka på orden, men avbröts ganska snabbt av vågornas skvalpande mot träbryggan. Med tom blick försökte jag nå horisonten, där himmel och hav möts. Som två oskiljaktiga par. Jag reste mig motvilligt upp från sanddynorna och började gå med lätta steg ner mot vattenbrynet. Jag viskade orden för mig själv igen, väl medveten om att detta skulle bli sista gången. - Så sant som jag heter Robin, ska jag följa dig vart du än går, Linn.
Morgonen var fortfarande ung och välkomnade allt nytt liv. Daggdropparna i det nyklippta gräset glänste som kristaller medans solen försiktigt smög sig fram mellan trädtopparna. Men ingen av oss tänkte direkt på hur vackert allt var, utan vi fortsatte att tugga i oss varsin macka på terrassen till din familjs nybyggda sommarstuga ute vid Rankarbadet, som det kallades. Här skulle du bo resten av sommaren tillsammans med din mamma, pappa och dina två tvillingbröder som ingen såg skillnad på utan en noggrannare titt. Med din hund Caspar skulle du dela denna fantastiska havsutsikt och nynna till vågornas skvalpande mot träbryggan som din pappa omsorgsfullt hade snickrat ihop. Min mamma hade lärt mig att inte jämföra mig med andra, men jag kände ändå ett sting av svartsjuka.
Du var vacker, smal och omtyckt. Ditt blonda hår var alltid välkammat och uppsatt i två tjocka flätor, och alltid vilade ett litet vänligt leende på dina läppar tillsammans med rynkan på din fräkniga näsa. Ditt namn var Linn och allt verkade kretsa kring din lillfinger spets.
Caspar kom emot mig med ett vänligt gläfsande medans svansen slog i takt. Jag flätade in mina fingertoppar i hundens silkesmjuka päls och betraktade hans kolsvarta, hemlighetsfulla ögon. Motvilligt reste jag mig upp från stenen i gräset och lämnade Caspar där på uppfarten för att gå och leta reda på dig. Jag kunde se solen omge konturerna av en tunn tonårings kropp. - ”Linn, Linn” ropade jag hest och började fläkta med armarna. Plötsligt krökte du på nacken och brast i gråt där du satt med ryggen mot mig. För första gången såg jag att ditt hår inte längre var välkammat, eller prydligt uppsatt i två tjocka flätor. Nu hängde det bara där, ner för dina axlarna och såg ut som vilket ovårdat hår som helst. Jag gick fram och satte mig vid sidan om dig och la min högra hand på din bara axel. Du ryckte genast till och kröp ihop till en liten boll omgett av ett oändligt burr av långt blont hår. Då förstod jag inte vad som hade kunnat gå så fel. Men istället för att fråga vad som hade hänt, reste jag mig motvilligt upp och borstade bort sanden från mina mörkblåa shorts. Med tunga steg gick jag därifrån och lämnade dig i sanden, med tårarna rinnandes ner för din solblekta kind.
Nästa dag slog jag ditt nummer, det var enkelt och därför lätt att komma ihåg. Ingen svarade. Vid femtiden på eftermiddagen försökte jag igen, men ingen svarade fortfarande. Istället tog jag beslutet om att vandra ner till Rankarsbadet och se efter vad du hade tagit vägen. Det var inte dig likt att inte svara när jag försökte nå dig.
Redan flera meter innan jag ens hunnit få syn på din familjs sommarstuga, kunde jag höra måsarnas skri och ljudet av vågorna skölja in mot stranden nere vid havet. Det kändes ovanligt tyst när jag hade tagit mig mod till att gå in på tomten och försiktigt stänga grinden efter mig. Jag kände på mig att något hade hänt, redan innan din kära mamma hade kommit fram till mig och slagit armarna om mig. - ”Robin, kom in och sätt dig här i köket.” Din mamma visade mig in och jag satte mig oroligt ner på en utav köksstolarna med röd dyna. Plötsligt började hon snyfta stötvis, när hon la sin hand över min på bordet.
”Linn har cancer. Linn har cancer.” Jag satt som förlamad på stolen. Mina händer började darra medans orden sakta sjönk in i mitt medvetande. Linn har cancer. Linn ska dö. Det enda jag kunde tänka på resten av den dagen var hur hemskt det skulle bli utan dig. Ingen mer Linn. Inget mer liv. Jag minns fortfarande orden jag lovade dig den natten vi satt tillsammans på stranden för första gången, vi höll varandras händer och lät våra läppar mötas. Jag lovade att följa dig vart du än går. Kommer du ihåg det?
Dom få skoldagarna som återstod innan alla barn skulle släppas på ett långt, härligt sommarlov höll du dig inne, bakom stängda dörrar. Du ville inte längre låta solen värma din tunna hud, du ville inte visa dig ute om dagarna. Jag var den enda som fick komma dig nära. Ibland lät du mig till och med krypa ner i din varma säng. Men så tunn och blek du var, du höll på att tyna bort. Ingen mer livsglädje fanns, bara sorg och livlöshet. Mer och mer började folk dra sig undan. Men jag fanns alltid hos dig. Satt jag inte i ditt rum så kunde du höra mina andetag genom luren.
Så en dag, mitten av juli. Fåglarna sjöng för full hals och den smått kalla vårvinden hade med glädje ersatts av den mer trogna sommarvinden som lekte i träden och lät havsvågorna graciöst sträcka ut sig och bli riktigt stora. Jag hade äntligen övertalat dig om att hänga med ut ett tag. Bara för att visa vilken förändring naturen hade genomgått från vår till sommar. Ditt hår hängde färglöst ner i ansiktet och jag lät dig vila i mitt knä, medans jag satt med fötterna i den solvärmda sanden med sandkorna mellan tårna. Tysta satt vi där timme efter timme, tills solen gick i moln och du började frysa okontrollerat. Du darrade som ett asplöv, trots att temperaturen låg på närmare 20 grader i skuggan. Innan jag hann säga något, som att det började bli dags att gå in i huset igen, så tittade du upp på mig med dina sorgsna ögon.
”Det är snart dags, Robin.” Jag visste inte vad jag skulle svara, utan strök dig över pannan och sa ”Jag vet.” med låg röst.
Varje dag satt jag hos dig och höll dig sällskap. Försökte då och då få dig till visa mig ett litet leende. Du var så vacker när du log. Men det blev allt mer sällan som du orkade titta upp på mig. Oftast sov du om dagarna medans jag omsorgsfullt höll din hand för att visa min närhet. Jag tänkte ofta på dagarna från sommarlovet ett år tidigare. Vanligtvis hade du och jag suttit och käkat en glass nere vid kiosken, badat och plaskat runt nere vid stranden, eller bara suttit och snackat om allt mellan himmel och jord hos Majsans fik. Men nu var ingenting som ”vanligt”. Du fick lära dig att leva som om varje dag vore den sista.
Den 23 juli fick jag ett samtal från dina föräldrar mitt i natten, när jag som lugnast låg och sov hemma i min egna säng. Du hade fått åka in till sjukhuset. Efter att telefonluren hade blivit pålagd satt jag bara och stirrade tomt rakt ut i mörkret. Jag kunde inte tänka, inte heller somna om. Istället väckte jag min mamma och bad henne att skjutsa mig in till sjukhuset där du låg.
Jag hatade sjukhus och bara tanken av det gjorde mig illamående, men det var inget som jag hann tänka på. Det enda som betydde något var att få vara i din närhet. När jag kom in till ditt rum låg du där, insvept i massa lakan och såg sjukare ut än någonsin. Ditt tunna hår låg utspritt över hela den kritvita kudden och din kropp var som ett tunt skal. Dina kinder som innan alltid hade varit svagt rosade var nu helt färglösa, likaså dina läppar och dina fräknar på näsan syntes knappt längre. Din mamma och pappa satt med händerna knäppta medans dom då och då tittade upp för att försäkra sig om att du fortfarande var vid liv. Jag kände hur tårarna allt mer började komma, jag kunde inte längre stänga alla känslor ute. Jag lät mig falla ner på knä på golvet vid sidan om din säng, kysste din panna och viskade hur mycket jag älskade dig. Jag tror att du hörde mig, för plötsligt steg dina mungipor upp, men bara lite. Jag förstod att du log. Dagen hade kommit. Med en djup suck föll du in i ett vitt, oändligt sken för ditt inre. Du var inte längre fångad inuti din egna kropp, du var fri och lycklig.
Två dagar senare, efter att du hade somnat in, tog jag med mig din hund Caspar ner till Rankarsbadet. Jag tänkte på vad jag hade lovat dig. Caspar flackade oroligt med blicken, han kände antagligen vad jag tänkte. Motvilligt lät jag mina fingertoppar för en sista gång röra vid hundens silkesmjuka päls. Med en blick fäst bortåt horisonten gick jag ner till vattenbrynet. Vattnet kändes varmare än någonsin. Nu kommer jag, tänkte jag och klev med lätta steg ut i vattnet och lät vågorna svepa om min kropp.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | nona - 19 dec 07 - 19:26 | | jätte vacker | eviigheet - 1 nov 07 - 14:34- Betyg:  | | åh, gud, som littlehoney säger sorligt och vacker och romantiskt på samma gång ! ;( | | anchii - 30 okt 07 - 11:26- Betyg: | åh min gud, alltså jag vet seriöst inte vad jag ska säga.
säer som littlehoney, sorgligt, vackert romantiskt och allt
samtidigt. | | LittleHoney - 22 okt 07 - 12:58- Betyg: | fan va gulligt,vacker,romantiskt å sorgligt på samma gång!
jag blev alldeles rörd :'/ | | AngelXMadd - 21 okt 07 - 12:08- Betyg: | Du skriver jätte bra <3
Skitvackert! |
|
|
|
