Tillsammans är vi oslagbara |
Den obehagliga lukten slog emot mig så fort entrédörrarna slog igen. Lukten av sjukhus. Jag blundade och önskade mig bara därifrån. Ville inte vara där. Ville inte se något. Jag ville bara att allt skulle vara som vanligt igen. Som innan.
”Kom nu”, sa pappa lugnande och tryckte lite lätt på min axel för att få mig att gå framåt. Fötterna stretade emot, men jag manade på dem och långsamt, långsamt rörde de sig framåt. I och för sig med viss hjälp av pappa som styrde mig framåt. Han ledde mig mot hissarna innan han tryckte på hiss knappen.
Jag sneglade på honom. Han stod med händerna i fickorna på de slitna jeansen och visslade. Tja… han lät nästan glad.
Jag såg på hans kropp. Hade han inte blivit lite smalare? Jo… Den bruna, tunna kavajen satt mycket lösare än innan. Ändå såg han mjukare ut. Lugnare. Inte som en pappa vars dotter var döende i bröstcancer.
Jag rös till, liksom varje gång ordet dök upp i mitt huvud.
Jag visste vad som var fel med min syster, men det var som att det inte fanns någon cancer om man inte sa eller tänkte det.
Hissen kom och jag gick automatiskt in i den, utan att avbryta mitt tänkande.
Pappa visslade fortfarande. Kanske log han till och med lite. Plötsligt kröp ilskan i mig. Hur kunde han le?
Jag stirrade på honom med avsky, trots att jag inte ville, egentligen. Men blicken sögs fast vid honom, och jag stirrade på honom med samma känsla som innan. Samma avsmak.
Precis som om min blick hade rört vid honom, som om han hade känt det, så vände han sig om och log stort mot mig.
Innan jag visste ordet av hade han lagt armen om mina axlar och drog mig lite lätt intill sig.
”Det ska väl bli kul, att träffa henne menar jag?” sa han och såg uppmuntrande på mig. Jag svarade inte. En klump av illamående vred sig i magen och jag önskade än en gång att jag inte var där.
Hissen stannade på fjärde våningen och vi gick ut. Pappa verkade veta vart vi skulle så jag följde bara efter. Skulle det bli kul att träffa henne? Skulle det bli kul att träffa min syster som höll på att dö utan att jag kunde göra något?
Nej, det skulle inte bli det minsta kul, och jag förstod inte det roliga i det hela. Pappa sa något som jag inte hörde. Men när han öppnade dörren till en av sjukhussalarna, tvärstannade jag. Något sa till mig att jag inte ville gå in där.
”Kom nu då”, sa pappa och sträckte fram handen mot mig. Jag tog den inte. Stirrade bara tomt in i väggen framför mig.
Skulle jag gå in där, så skulle allt bli tydligt. Det skulle inte längre finnas några undanflykter om drömmar, osanningar eller rykten. Allting skulle bli klart och tydligt för mig.
Gick jag inte in skulle jag ångra mig resten av livet. Det fanns inte mycket att välja på. Jag tog ett djupt andetag innan jag tog de få stegen in i rummet.
Rummet var kallt och inte särskilt hemtrevligt. Lukten av sjukdom spred sig i mig och jag kände genast obehaget komma smygande. Men jag tvingade mig själv att gå framåt. Gjorde jag inte det här skulle jag ångra mig. Den person jag älskade mest i hela världen fanns där inne, och jag saknade henne så att det värkte i mig.
Ett steg till. Och ett till. Vartannat. Höger, vänster, höger, vänster.
Jag såg upp. Sängen var slät, men man kunde se konturerna av en människa under den gula filten. Sådana filtar som vi hade haft på dagis. Sådana som inte såg ut som filtar, utan mer som tjocka, gula handdukar.
”Hallå”, sa pappa. Människan i sängen såg upp på oss. Var det där min syster?
Jag tog ett steg till, men sen stannade jag. Ville inte vara alltför… närgången.
Pappa gick fram till sängen och människan i den. Gav personen en lång kram och klappade henne på ryggen.
”Min lilla flicka…” mumlade han och strök henne över huvudet. ”Äter du ordentligt?” Jag satte mig ner i en fåtölj medan de pratade. Jag bara stirrade på personen framför mig.
Var hon verkligen min syster? Min enäggstvilling?
Det innan så blanka och bruna håret, var nu mer råttfärgat och smutsigt. Hon hade mörka ringar under de klarblå ögonen som både hon och jag hade ärvt av mamma. Hon log svagt när hon såg att jag betraktade henne.
”Hej där”, sa hon. Jag nickade svagt till svar.
Kände jag den där personen? Rösten var svag och hes. Inte alls den fylliga, nästan mörka röst hon brukade ha.
Men sen log hon. Och hennes leende kunde jag aldrig ta fel på. Det där leendet när bara halva framtanden syntes, och som alltid gav mig rysningar av välmående. Jag visste att det var hon.
”Hej”, sa jag tyst, rädd för att jag skulle tappa kontrollen över tårarna.
”Hur…” hon tystnade för att hosta. ”Hur är det?” frågade hon sen, med tårar i ögonen efter hostattacken. Jag nickade av någon anledning.
”Det är bra”, sa jag automatiskt, utan att tänka efter. Hon höjde ena ögonbrynet några millimeter. Inte så att det syntes så värst mycket. Men jag såg, och det räckte.
”Okej”, sa hon lugnt och log igen.
”Jag… ska gå och hämta lite kaffe”, sa pappa besvärat innan han skyndade ut ur rummet.
Hon flyttade lite på sig i sängen så att jag skulle få plats att sitta. Hon klappade tröttsamt handen på madrassen.
”Kom”, sa hon lågt. Det hördes nästan inte.
Jag nickade och reste mig upp. Gick fram till henne och satte mig ned där hon haft sin hand några sekunder tidigare. Min hand vilade på madrassen, mest så att jag kunde stödja mig på den.
Hon flyttade sin egen så att den låg på min, och genast sköt det ut värme i hela min kropp. Hennes värme, som egentligen var densamma som min.
Vi satt så ett tag. Pappa skulle inte komma tillbaka, det visste jag. Han skulle vänta tills vi bad honom komma in igen. Så hade han alltid gjort.
”Jag…” hon avbröt sig och tog ett djupt andetag. Samlade sig. ”Du vet att jag inte mår så bra”, sa hon. Jag nickade dystert och greppade omedvetet lite hårdare om hennes hand.
”Men nu… verkar det som att…” hon tystnade igen. Jag såg frågande på henne. Vad ville hon säga?
”Det finns ingen chans längre”, sa hon. Jag förstod vad hon sa, men vägrade lyssna.
”Säg inte så”, mumlade jag. Hon tryckte min hand.
”Jag måste. Du kan inte låtsas att det inte är sant. Jag är så gott som död, Katarina”, sa hon.
Jag såg hastigt upp på henne. Katarina? Det var första gången på flera år som hon kallade mig för mitt riktiga namn. Inte sedan den dagen, för nio år sen, när vi var fem båda två.
Jag hade försökt att döda en skalbagge som suttit i mitt hår, när hon kommit och räddat den. Hon hade skrikit åt mig att låta den vara ifred och sen predikat om vilket liv den hade och skalbaggens funktion. Hon hade avslutat med att säga; ”Hon kanske har en tvilling därute, som är precis som vi, Ina.” Sen dess hade det blivit Ina för min del.
”Kalla mig inte det, Susanne”, sa jag.
”Då får inte du kalla mig Susanne.” Hon log när hon mötte min blick.
”Okej, Sus”, sa jag tyst. ”Jag lovar.” Hon nickade.
”Bra där, lillsyrran”, sa hon utmattat och jag kunde inte undgå att lägga märke till att gnistan som alltid fanns i hennes ögon när hon skojade, inte fanns där nu.
”Sju minuter yngre”, påminde jag henne för att få henne att skratta, men hon log bara ett blekt leende. Det liknade mer en grimas.
”Kan inte du… Kom”, sa Sus och gestikulerade med handen att jag skulle lägga mig ner. Jag gjorde som hon sa.
Det var länge sen nu. Det var länge sen hon och jag hade lagt oss ner bredvid varandra. Vi var väl för stora antar jag. Hade mognat sen vi var sju. Ändå kunde jag ibland komma på mig själv att sakna det. De där stunderna när det var kolsvart ute. Det var mörkt, kallt och läskigt. Att då tassa ut ur rummet för att få krypa ner bredvid henne i rummet intill. Vi hade viskat saker åt varandra och hon hade lovat att inget skulle hända mig. Hon var ju där. Vi var ju tillsammans. Och vi två var oslagbara.
”Kommer du ihåg?” frågade hon tyst, som om hon kunde läsa mina tankar.
”Ja, jag kommer ihåg”, sa jag och nickade för att understryka det hela.
”Jag saknar det”, sa hon. Jag nickade igen. Jag borde kanske ha sagt något i stil med ”jag med”, men jag orkade inte. Jag ville bara ligga där och njuta. Njuta av att hon faktiskt fanns och att hon var min syster.
”Du är allt för mig Ina”, viskade hon. Jag vred på huvudet och såg in i de identiska ögonen. De var fyllda av tårar som svämmade över gång på gång och rann ner i kudden.
”Du med”, viskade jag lågt. Sen struntade jag i om jag grät. Jag fick gråta så mycket jag ville. Min syster höll på att dö. Min andra hälft höll på att försvinna från mig. Den jag levde för skulle vara borta från mig för alltid.
”Jag vill inte att du försvinner”, sa jag och kände hur blöt jag blev på kinden.
Hon la en hand på min arm, men sa inget.
”Jag vill inte vara ensam kvar”, sa jag tyst och snyftade till lite.
”Du blir inte ensam kvar”, sa hon och strök bort mina tårar med sin tumme. Onödigt, eftersom jag inte kunde hejda dem längre och de rann liksom floder nedför mitt ansikte innan de sögs upp av kudden. ”Pappa är ju här.”
”Pappa är inte du”, sa jag tyst. Sus tystnade också. Såg tankfullt på mig. Betraktade mina ögon.
”Är du rädd?” frågade jag efter en stund. Sus nickade tyst.
”Ja…” viskade hon. ”Jag är så rädd att jag inte vet vad jag ska göra…” Jag la en hand på hennes kind.
”Du ska inte vara rädd”, sa jag. Hon skakade på huvudet.
”Jag vill inte dö, Ina”, mumlade hon. ”Jag vill inte vara utan dig.”
Jag kände att mitt eget lugn höll på att brista. Jag la armarna om henne och vaggade henne fram och tillbaka.
”Du kommer aldrig att vara utan mig”, sa jag i ett tappert försök att säga något tröstande.
”Tänk… tänk om du aldrig kommer till mig? Tänk om vi aldrig träffar varandra mer?” sa Sus och nu rann tårarna i små floder nerför hennes kinder igen.
”Vi kommer att träffas. Jag lovar. Vi är menade för att leva tillsammans”, sa jag.
De varma, salta tårarna brände nästan mot min hud när de långsamt rullade ner i mitt ansikte.
”Men…”
”Det finns inga men. Jag kommer aldrig att lämna dig. Det vet du”, sa jag och tvingade mig själv att möta hennes blick. Det var svårt. Ögonen var fulla av tårar, men det fanns något annat där också. Kanske rädsla. Kanske sårbarhet. Men mest hopp.
”Jag vet”, sa hon innan hon lyfte handen och torkade bort tårarna med handflatan.
Några dagar senare vaknade jag mitt i natten. Det var mörkt ute och månens ljus, silade in genom persiennerna. Jag kisade ut i rummet. Ingen var där.
Jag satte mig upp i sängen och tände sänglampan. Mitt rum var väl ett typiskt flickrum, trots att jag var fjorton. Väggarna var ljusrosa och gosedjur låg strödda lite överallt. Det var längesen jag ens rörde kramdjuren, men de fanns där. Som ett tecken på att jag faktiskt hade varit liten en gång. En gång för länge, länge sedan.
Jag reste mig upp. Gick fram till fönstret och drog upp persiennerna. Fullmånen utanför, lyste upp husen nedanför. Ljuset sken in i mitt rum och jag var nästan tvungen att kisa igen.
Något var fel. Jag kände det direkt. Glädjen var borta. Det var som om halva jag var borta.
Jag förstod det med en gång. Hon var borta nu. Hon fanns inte mer. Tomheten som fanns inom mig var bara saknaden av henne. Jag vet inte hur jag visste, men det var bara så. Jag var alldeles säker. Behövde inte ringa sjukhuset och fråga. Jag visste redan, på något konstigt sätt.
Månens sken var plötsligt inte behagligt längre. Nu var det kusligt. Läskigt. Ett vitt, gult sken som lyste upp husen och gatorna utanför.
Plötsligt kände jag att det inte fanns något som fick mig att vilja stanna kvar. Saknaden efter Sus och kärleken till henne var för stark. Det var som att hon drog i mig. Jag visste att hon väntade på mig. Att hon bara gick och väntade på att jag skulle komma. Kanske skulle jag det?
Jag drog på mig en svart tjocktröja och ett par smutsiga jeans. Sen smög jag tyst, genom rummet och ut genom dörren. Struntade i skorna och gled sakta ut genom dörren.
Det var mörkare ute än vad det sett ut när jag såg ner genom fönstret. Men ögonen vande sig snabbt. Jag skyndade på stegen och drog jackan tätare kring kroppen.
Det var en kall natt, trots att det bara var slutet av september. Kanske för att det duggade lite. Jag visste inte. Orkade inte känna efter.
Jag stannade efter en stund. Först visste jag inte riktigt varför. Det bara blev så. Fötterna gjorde som de ville.
Jag såg upp från marken och förstod plötsligt varför jag hade stannat.
Jag stod vid bron. Vår bro.
Jag gick långsamt längre fram. Lade händerna på räcket.
Vi hade fått dit när vi inte mådde bra. När vi behövde prata. Och på något konstigt sätt så visste jag alltid om hon var där. Jag kände på mig om hon satt där och det var samma sak för henne. Hon visste om jag fanns där.
Men aldrig mer skulle jag se henne sitta och dingla med benen över brokanten. Hon var borta för alltid och med henne försvann också hennes del av mig.
Regnet tilltog, liksom mitt grepp om broräcket. Knogarna ändrade sakta färg från min ljusa, gulaktiga hudfärg till benvit. Jag kände hur håret klistrade sig fast vid mitt ansikte och min hals, av de kalla vattendropparna som föll allt fortare.
Det var som om hennes bortgång skapade ett stort hål i mig. Ett hål som blev större för var sekund som gick. Jag var inte hel utan min tvillingsyster.
Utan att riktigt veta vad jag gjorde så klättrade jag upp på räcket. Det var lite halt och svårt att stå, men det var skönt att känna osäkerheten. Ett felsteg och jag skulle falla mot döden. Mot min syster…
Kanske var det precis vad jag ville? Återförenas med min andra hälft.
Det kändes plötsligt helt rätt. Ett liv utan Sus skulle vara… omänskligt.
Jag höll ut armarna åt sidorna, som om jag flög. Regnet stänkte i mitt ansikte och vinden fick mig att vaja lätt. Det var inte läskigt. Jag var inte rädd. Mer nyfiken och nervös. Som när man ska åka fritt fall på Gröna Lund för första gången.
En extra kraftigt vind fick mig att vackla till och hamna lite för mycket bakåt. Jag tappade balansen för ett ögonblick, men återfick den snart.
Jag kunde inte leva utan henne.
Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig.
Bilarna nedanför bron körde fort och det enda som syntes var strålkastarna.
Långsamt sträckte jag ut benet under mig och tog steget.
Vinden ven i mina öron och det var kallt. Ändå kunde jag inte låta bli att skratta. Snart skulle jag vara tillsammans med henne igen, och tillsammans var vi oslagbara.
Ännu en skoluppgift, fast en frivillig. Ska kanske lämna in den till en tävling i skolan: Temat var "tillsammans" och det här var det bästa jag förmådde komma på. Tar gärna emot kommentarer och tips på förbättringar och sånt... Och eventuella felstavningar m.m. Skulle vara jättekul om ni kommenterade det så jag kan bestämma mig om jag ska delta i tävlingen. Kramar Joolie<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 19 jul 10 - 23:48- Betyg:  | | *tårartårartårartårar* | | sandruskapuska - 2 dec 08 - 01:52- Betyg: | Ordlös. lipar, som vanligt, börjar bli en vana ,men denna va så super
<3<3
Bara påpeka en sak i "kryp-minnet" Först va dom fem, och sen sju?
<3 | | -951111 - 25 okt 08 - 20:57- Betyg: | | finns inga ord som kan beskriva hur bra de här va <3 | | Brandy - 22 aug 08 - 13:41- Betyg: | Underbartbra,sjuktbra !! jag har nog aldrig gråtit så mkt underen novell jag har läst! Du har en enrom talang !!
Sjukt j***a underbart bra !!!!! | | LoveMusic - 14 aug 08 - 00:42- Betyg: | Och mästaren har gjort det igen.
Jag har ALDRIG ALDRIG ALDRIG gråtit så mycket för en novell som jag gör nu. Tårar har fälts när jag har läst längre noveller (btw, jag har läst faith nu, kom och tänka på det), där man har lärt känna personerna och vet lite mer varför de känner som de känner.
Men (såklart) är du den som slår folk i ALLT! När jag läste "min enäggstvillig!" brast det för mig, och tårarna rann genom resten av novellen. Jag förstår verkligen inte hur du gör, alla tankar, alla ord... FATTA ATT DU ÄR BEGÅVAD UNGE!!
Detta är den bästa korta novellen jag har läst NÅGONSIN! Av alla proffsförfattare och hela köret. (den läggs högst upp på listan av läsvärda noveller)
(och jag hoppas att du lämnade in den till novelltävlingen) | | fluglort - 8 mar 08 - 20:48- Betyg: | Du skriver så levande, man kan verkligen leva sig in i allt :'/
Det märks att du jobbat med den här för att få den bra, och du har verkligen lyckats med det :P
Hoppas du vann ;)
Kramar fluglort | | chulia - 2 dec 07 - 10:15 | Kajitokuke: hrm... Nja, alltså... Jag vet inte riktigt.. Det var en bra idé men för tillfället tror jag inte att jag klarar av det. Kanske någon gång í framtiden, men inte just nu.
TAck så mkt för kommentaren, den betydde mkt. Tack och kul att du gillade det jag skrev <3 | | chulia - 2 dec 07 - 00:44 | | YouSoFine: Vad kul att du tyckte om den. Och vad sköntatt din mormor klara sig.Fick idén av att min moster hade det. Hon klarade sig inte, tyvärr.. Så den här berättelsen är skriven åt henne. <3 Men heja din mormor. Starkt jobbat! | | Kajitokuke - 2 dec 07 - 00:39- Betyg: | | Först trodde jag det handlade om dig... men "du" som visade sig vara nån annan person dog ju. jag bröt ihop under läsandet. sjukt bra alltså. jag vill ha mer av den här berättelsen. skriv en fortsättning ... om vad som hände efter de bådas död. | | YouSoFine - 2 dec 07 - 00:11- Betyg: | Den var jätte bra, sorlig men bra. Min mormor hade nyss cancer,
men hon kämpade och är ny frisk :) | | chulia - 10 nov 07 - 01:13 | JennyJ: Tack :) haha, jaa.. jag vet inte vad jag ska säga mer än: Tjejen, du gör mig glad<3
FjOLaa__: Tack! <3 Assåå.. jaa... Tvivlar på att jag kommer vinna, mest för att den slutar som den gr. Du vet skolan.. Happy ending liksom, men det är kul att du verkar gilla det. Och dina kommentarer värmer otroligt mycket! <3 Tackar
Mp3: Tack, och jag tror att jag kommer delta.. Men jag vet inte.. vi får se. Lutar åt att jag kommer lämna in den. Kan säga till om jag lämnar in den ;) Tack du, dina kommentarer är så jävla underbara att läsa<3
Maadelen3: Tack älskling, du är för söt. <3 Tack att du kommentera, som sagt blir jag jätteglad.<3 kram
Anchii: Tack, tack för att du tror på mig ;) Det känns... bra :) Kram<3
Prickigthallon: Men Gud! Gaah, fattar precis. Känner exakt lika för min syster, som icke är min tvilling dårå ;) hon är 23... xD Men ja.. Denna novell är väl till viss del tillägnad henne, och massa andra underbara människor. Tack gumman, och tyvörr blir den inte längre, den är redan två och en halv sida med storleken 8, går inte att göra mindre, då kan man inte läsa. Hur som helst så ska jag inte korta ner den heller. Precis så här ska den vara :) Kramar <3
FjOLaa__: Joo... Ägnar honom lite tankar. Fattar inte hur han ska klara av allt, men jaja, det förtäller inte historien.
Maadelen3: Gumman, inte ska du gråta. älskar att du gillar den. det värmer <3
Danding1nTheDark: Men gud, tack så jätte mycket! <3 Asså... aa... Vet inte riktigt vad jag ska säga, din kommentar liksom... Pricken över i:t? Säger man inte så? Joo... Jag säger så och det var precis vad det var. Nu är jag nästan övertygad om att jag ska lämna in den, men inte ska du avstå från att lägga ut din berättelse! Nu blev jag ju nyfiken ju! Haha, snälla lägg ut? Jag vill läsa! :D Tack iallafall <3 kramar | | Maadelen3 - 28 okt 07 - 11:12- Betyg: | | GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! oj, men ALLTSÅ! JULIUA! jag var TVUNGEN att läsa den igen, och IGEN höll jag på å börja böla (elr, jag gjorde det typ) , den är så VACKER! GAH! jag ÄLSKAR DET! aja, du vet vad jagtkr.. men den här berör mig så asmkt, den är så fin! jag älskardet, okej! Det känns som om , tja, jag vet itne vad! men iaf, kram! <3 | | FjOLaa__ - 26 okt 07 - 20:34- Betyg: | | stackars farsan, nu förlorade han bara inte en dotter utan två.. | | prickigthallon - 22 okt 07 - 19:20- Betyg: | HERREGUD! Jag dog nästan. Så¨otroligt bra skrivet. Och just det här med själv historien om systrarna, jag var riktigt nära på att börja gråta. Det är så jag känner med min syster och jag kände ´verkligen med henne. Du har beskrivit så otroligt bra!
Jag tycker att du ska vara med och tävla. Läste dock det du skrev om att den var för lång, kolla upp om den kan vara längre, det här är ingen novell man kortar ner..
Du akn ju alltid skriva med mindre stil xD | | anchii - 22 okt 07 - 14:21- Betyg: | ställ upp! du kommer garanterat komma bland dom bästa,
om du inte vinner. vilket jag iochförsig tror att du gör ;p
du skriver så otroligt jävla bra, så jag vet inte riktigt
vad jag ska säga | | Maadelen3 - 21 okt 07 - 19:11- Betyg: | GUMMAN! <3
åååh! du ska veta hur jäkligt bra denhär var, snälla, ändra INGET!
jag VET att du kommer å vinna, du MÅSTE tävla med den, för diin siis skull? ;) Okej, du måste ju inte, bara om du vill, men jag hejjar fullt å helt på diig!
okej, ordstoppning i min mun, men jag ÄLSKAR det! <3<3 | | Mp3 - 21 okt 07 - 17:40- Betyg: | | du skriver så otroligt underbart! Jag älskar verkligen denna novell, och det är ju så klart att du ska ställa upp i den dära tävlingen, du kommer att vinna! <3 | | FjOLaa__ - 21 okt 07 - 13:28- Betyg: | | ordet GUDOMLIGT e inte tillrekligt bra för att beskriva detta,. helt jävla fucking alazing!. | | FjOLaa__ - 21 okt 07 - 13:26- Betyg: | | tävlingen vinner du absoulut, helt underbart vacker, när du skriver så förmedlar du en känsla, till & med ett minne. det som du srkiver e de vackraste som finns, jag trodde inte att det var möjligt att kunna skriva så hära, men de var det tydligen. det här är overkligt bra, det går bara inte att förstå. såå underbart vacker. | | JennnyJ - 20 okt 07 - 19:09- Betyg: | | Seriöst, du kan skriva, humoristiskt, allvarligt, sorjligt, glädjefullt, djupt, lätt, GAAAH DU KAN SKRIVA ALLT SÅ BRAAA!! :|HUR KLARAR MAN AV DET?! Seriöst, du kommer o vinna!! x) <3 /JvJ | | chulia - 20 okt 07 - 15:56 | | Taack tjejer :) Det värmer. Joo, alltså, eftersom jag KANSKE ska lämna in den så kunde den ju inte vara hur lång som helst. Dom sa en / en och en halv A4 på word, det här blev två och en halv xD Har som sagt svårt för att skriva kort, men... Kul att ni gillade den :) kramar<3 | | jenny_t94 - 20 okt 07 - 15:49- Betyg: | | Åhh, denna var helt suverän som Fanny sa :D:D Jag tkr absolut att denna ska vara med!! Synd att den inte var längre och att det inte blev en lååång novell av den. Men den här var ändå bättre än om det skulle ha varit en lång, men jag menar asså att den var jätte bra...Jag menar att den var jättebra!!!!!!!! Kram _;S | | fanny_94 - 20 okt 07 - 12:34- Betyg: | | VAR MED I DEN DÄR TÄVLINGEN!!!!!!! Det här var helt suveränt!! Så sorgligt oxå:'( Men otroligt bra!!!:D VAr med, jag lovar att du kommer att vinna hela skiten!!xD hejar på dig;P |
|
|
|
