Äckligt smal 2 (del 1,2) |
Fortsättning på Äckligt smal. Den här handlar om Ricky då, Linns pojkvän, som ni nog minns. Själv tycker jag den blev rätt dålig, det känns lite som att jag var "tvungen" att skriva en fortsättning, vad tycker ni?
- minnen.
Det gick inte en dag utan att Ricky tänkte på Linn. Han hade mördat en människa, han hade svikit henne, hetsat henne, fått henne att dö en plågsam död. Han led av det, minnena. Alla vackra minnen med Linn. Han mindes hur stolt han kände sig när han sett sina kompisar trågande miner när Linn och han kysstes. Han minns hennes långa,
blonda hår som dansade när hon gick. Han minns hennes smala midja som han alltid älskade att hålla. Han minns hennes långa, fina ben. Han minns de kristallblå ögonen och ögonfransarna som alltid var tunga av mascaran. Han minns hennes stora bröst som han älskade att smeka. Han minns hennes mun, hur mjuk den var. Han minns
hur det var att kyssa henne, vara med henne, älska med henne, skratta med henne. Varför hade han svikit henne? Varför hade han hetsat henne? Allting var hans eget fel. Han kunde inte skylla på någon annan. Alla snackade, men ingen visste hur det hade gått till på riktigt. Ricky tänkte på Linns utstickande revben, pinnsmala armar, bleka ansikte, färglösa ansikte och tomma ögon. Allting var Rickys fel, precis allting.
Ricky sprang. Han ville att Linn skulle veta att han plågade sig själv lika mycket som han plågat henne. Han kämpade, lutade sig lite mer framåt och löpte så fort han kunde. Stackars Linn, hon levde ett så kort liv. Han hatade sig själv mer än någonsin. Han kunde helt enkelt inte släppa vad han hade gjort mot henne. Han älskade henne.
Han låste noggrant toadörren och satte på duschen. Han drog för draperiet och lutade sig mot handfatet. Ingen visste om det, förutom han själv. Han tog fram ett rakblad. Det vassa bladet glänste inbjudande. Han satte pekfingret mot det, och tryckte till. Blodet droppade ner i handfatet. Ricky njöt. Rött var vackert. Blodrött var det allra
vackraste. Han lät rakbladet leka med hans armar, mer och mer blod droppade ner i handfatet. Hans armar färgades röda och han log. Han höjde det vassa rakbladet, satte den sedan mot armen, höjde den igen och tog ett djupt andetag. Sedan högg han.
- jag älskar dej.
Ricky hade alltid, sedan Linn dog, varit noggrann med att täcka sina armar. De många ärren lyste vita mot hans brunbrända hud. Ricky var snygg, en sådan där kille som alla tjejer dreglar efter, en sådan där kille som man kan se på långt håll och se att han är en riktig tiopoängare och en sådan där kille som man helt enkelt gapar när man ser.
Hans bruna rufsiga hår var vackert, lite busigt sådär. De bruna ögonen var varma men samtidigt tomma. Det riktigt lyste om honom, så snygg var han. Fast han var lite borta, inte knäpp eller så, bara borta. Han verkade vara någon annan stans, drömde ofta och såg allmänt sorgsen ut. Han var desperat, - efter Linn. Han älskade henne.
Varje dag, flera gånger om dagen, drog han på sig de mjuka, svarta toftabrallorna och for ut och sprang. Samma vägar som Linn, lika länge, lika ofta. Han åt lika lite som hon hade gjort på slutet, slutade nästan helt att visa sig ute. Sedan han flyttat till en egen lägenhet så hade hans föräldrar ingen koll på honom, de bodde hundra mil bort. Ricky
slutade helt att gå i skolan, han brydde sig inte om skolan sket sig. Vad ska man ha betyg till förresten? Ricky magrade, riktigt rasade i vikt. Vågen visade försiktiga siffror, 55, 54, 53, 53, 52, 51, 50, 49, 48, 47, 46. Det var knappt att man vågade titta! Ifall han hade gått upp, åt han ingenting på en dag och sprang flera timmar. Det handlade om att ha kontroll över sig själv. Vissa dagar, åt han ingenting alls, utan bara tränade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 22 okt 07 - 13:25- Betyg:  | | Hemskt bra! |
|
|
|
