kan jag inte vara som alla andra? (kapitel 2) |
Klockan var redan 6:45 när jag kom hem. Mamma och pappa satt vid bordet och åt frukost.
- Var har du varit, frågade min pappa Daniel när jag kom innanför dörren och in i köket.
Jag blev helt förskräckt, vad skulle jag säga.
- Eeh… jag kunde inte sova så jag tog en promenad. Jag tänkte att jag kanske behövde lite luft, svarade jag. Nu är jag i alla fall inte så trött.
- Okej men gå upp och sov de sista 30 minuterna nu gumman, sa mamma till mig.
- Okej da.
Jag gick upp och försökte sova men det gick inte, jag tänkte hela tiden på det hemska jag hade gjort. Vad skulle jag göra? Skulle vi göra det fler gånger? Ja, jag visste inte.
Jag somnade tillslut kl 7:00 så jag fick i alla fall sova i en kvart.
- God morgon mamma och pappa, sa jag när jag gick ner för trappan.
- God morgon gumman, svarade mamma mig.
- Gud vad jag är trött! Sa jag till mamma och pappa.
- Ja jag förstår det gumman, svarade pappa.
- Kan inte jag få slippa skolan idag, jag mår inge bra?
- Kanske. Ta tempen så får vi se om du har feber.
- Okej, jag hämtar den.
- Bra.
Jag gick in på toaletten och tog den gamla tempen. Den var vit, eller ja har varit, nu var den ju typ grå, vit, gul eller nåt. Den var ju i vilket fall som helst inte samma färg som innan.
Jag gick in i köket till mamma och pappa.
- ja jag har hämtat tempen nu, sa jag till mamma och pappa.
- Ja kom då så ska vi ta tempen på dej, svarade mamma.
- Nej jag kan göra det själv, det är faktiskt örontempen, svarade jag.
- Jaja okej, ta det lugnt gumman, du ska få ta det själv om det är det du vill.
- Bra!
Jag tog tempen och stoppa in den i mitt som sagt stora ap-öra… Yes jag hade feber!
- Ja jag hade feber, sa jag till dom.
- Aha okej da. Klarar du dig hemma själv? Frågade pappa.
- Ja det gör jag.
- Vad bra, för både pappa och jag har viktiga saker att göra på jobbet idag.
- Ja. Säg till när ni går.
- Ja visst, men gå nu upp och sov lite till.
- Okej.
Jag gick upp på mitt rum och försökte sova, det gick faktiskt att somna. Det förvånade mig eftersom jag knappt kunde somna innan. Men jag var glad att jag kunde somna för jag var supertrött. Att vara orolig hade tagit alla mina krafter. Jag fattade inte att jag hade stulit, jag hade ju inte stulit bokstavligen men jag var ju med på det. Tänk om polisen fattade att det var vi! Vad skulle jag göra? Skulle jag dra mig ur eller skulle jag fortsätta att stjäla? Jag kunde inte bestämma mig. Men jag chansade på att jag kanske skulle kunna bestämma mig när jag hade fått sova lite.
Jag hade rätt. När jag vaknade kom jag att tänka på det igen och bestämde mig för att fortsätta, för dom visste nog vad dom gjorde och vad dom skulle göra om polisen kom på att det var dom. Så det var helt enkelt bara att lita på dom.
Jag gick och satte på TV: n jag satte på min favoritkanal, animal planet. Den här gången handlade det om någon som hade en massa pitbulls, det var nåt om att dom hade hundfighter med dom och tränade dom till fightare. Och så var det nåt om några herrelösa hundar. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig för att jag fortfarande tänkte på i natt. Men så plötsligt ringde telefonen…
- Ja, hej, det är Emilia, svarade jag.
- Hej, det är Sandra.
- Hej. Vad vill du?
- Oh vad du har blivit kaxig!
- Nej da, jag är inte kaxig. Men vad var det du ville?
- Jo, vi ska träffas i stugan nu, allihop.
- Okej jag kommer nu direkt!
- Bra då ses vi.
- Mm. Hejdå.
- Hejdå.
Jag ringde mamma och sa att jag skulle ta en promenad, så jag svarar inte om dom ringer, och att min mobil var urladdad. Så… jag gick. Jag kom inte riktigt ihåg hur jag skulle gå för att jag skulle komma till den där äckliga lilla stugan. Men jag gick till bageriet och hoppades att jag skulle hitta där ifrån och det gjorde jag. Det tog ju lite längre tid men jag måste ju dit det hade jag lovat dom. Jag var faktiskt först där. Men dom kom efter ca 3-4 minuter så jag behövde inte vänta så jätte länge.
- Vad bra att du kom, sa Sandra lite nonchalant till mej.
- Mm, du sa ju att jag var tvungen att komma när ni sa det så då får jag ju göra det med! Svarade jag. Eller hur?!
- Ja, jo det är ju sant. Men varför har du blivit så kaxig?!
- Jag är inte kaxig, jag bara säger vad jag tycker och som det är.
- Jahaja, okejdå.
Ja nu fick jag äntligen säga vad jag tyckte utan att någon kritiserade mej. Det var en härlig känsla! Ja du vet att när man är en nörd så får man inte säga som man vill för du börjar alla kommentera och så får man några puttar och så trillar man i backen och ingen bryr sej om hur man mår, det är ganska jobbigt, så det var en väldigt härlig känsla när dom bara sa okejdå.
- Vet du hur mycket pengar vi tog?! Frågade plötsligt Makkan efter typ två sekunders tystnad.
- Nej, hur skulle jag kunna veta det, jag fick aldrig se pengarna.
- Oh. Vill du veta eller?!
- Ja det är klart.
- Ja men sluta vara så kaxig då!
- Jaja, jag ska men… äh det var inget.
- Vi tog 10 000 kronor!
- Wow, är det sant?!
- JA!
- Haha, ok. Det var inte lite pengar, jag visste inte att man hade så mycket pengar i en affär på ett och samma ställe!
- Nej du en sak ska jag säga dej, det har det inte varit på något annat ställe som vi har varit på!
- Va, har det inte.
Jag fick faktiskt lite dåligt samvete, eftersom att jag hade känt sven ända sen jag bara var fem år gammal. Men nu var det gjort och jag kan inte precis spola tillbaka tiden eller så, så jag får stå för det jag har gjort. Men jag skulle aldrig glömma det hemska som jag hade gjort för ca
2-4 timmar sen. Ja jag vet inte vad jag ska säga. Ja gud vad ja kände mej dum, det ville jag aldrig göra om men jag var nog tvungen.
|
|
|
|
