Bråket |
Visst blev jag ledsen över vad du sa,
Du är en vän som står mig mycket nära.
Jag trodde du visste vem jag va,
Jag trodde inte vänskap kunde tära.
Visst blev jag chockad över sanningen,
Att sådan rädsla ens kan gro...
Men att du enbart sett förvandlingen,
Det hade jag aldrig kunnat tro.
Tårar har fallit men än är de få,
Jag vet att jag kan förlåta,
Att du ens kan tänka så
får mig att vilja gråta.
Varför ser du inte mig?
Du, som jag trodde visste allt?
Varför blundar du då när jag visar dig?
Det gör mitt hjärta så kallt, så kallt...
Min tillit är borta men inte helt,
Den växer igen för varje dag.
Jag vill inte att det ska vara så stelt,
Jag vill att du ska se mitt Jag.
Så länge jag lever ska du vara min vän,
Det kan ingenting du gör förändra.
Jag gillade dig förut och det gör jag än,
Det kan ingenting ändra.
Visst har jag gjort mina misstag, jag vet,
Men döm mig inte enbart efter dem.
Kan du bevara en sista hemlighet?
Med er i min närhet har jag hittat hem.
(Ni betyder allt för mig, särskillt du Hanin, som jag känt länge!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Truskawka - 19 okt 07 - 17:24- Betyg:  | Jag förstod så fort jag läste första meningen att den handlade om mig!!
..jag har sakt det innan och jag säjer det igen; Förlåt!! :(
Men en sak bör du veta, du betyder väldigt mkt för mig med och kmr
alltid att göra de <3
Dikten är jätte fin, med få ord har du beskrivit allt!:D | | Tiggarflikkan - 19 okt 07 - 14:03 | | Bra dikt, fin! |
|
|
|
