Charisma. |
Kapitel 1.
Charisma satt i ett av sina fönster. Regnet smattrade kraftigt mot de smutsiga rutorna och himlen lystes då och då upp utav vita kalla blixtar. Charisma suckade tungt och kände hur hungern smärtsamt började göra sig tillkänna i hennes kropp och hon satte ena handen mot sin hals.
Hon tittade ut ännu en gång och suckade igen. Hon hade verkligen ingen lust att gå ut och söka föda den här stormiga natten. Hon övervägde nästan att strunta i det men hennes smärtor i hennes kalla kropp fick henne att bestämma sig. Hon tog sin långa kappa och satte långsamt på sig den. Hon tittade trött efter sina högklackade stövlar och såg dom vid ytterdörren. Hon drog på sig dom och medans hon sakta drog upp dragkedjan så funderade hon över sitt liv... Eller vad man nu skulle kalla det. Hon hade levt i mörkret i snart fyrtiotre år och hon var 18 år när hon förvandlades. Hennes riktiga ålder speglades i hennes ljust gröna ögon. Hon blinkade till och tänkte på den underbare mannen, vampyren, som skapade henne. Aristo var hans namn. Han blev mördad på det mest brutala sätt ungefär tio år efter han dödat Charisma. Hans bröder knuffade okänsligt ut honom i den dödliga gryningssolen eftersom han svek deras ed om att aldrig skapa vampyrer utan varandras gemensamma samtyckande. Men glimmande ögon stirrade bröderna på sitt eget kött och blod som flammande stod och skrek tills han tynade bort till aska. Den yngre brodern grät sina tårar över Aristo men den äldre brodern som ansåg sig själv vara ledare blev fruktansvärt sjuk och paranoid av detta. Han litade inte på någon efter detta. Den yngre brodern som hette Danielo fick utstå mycket under den tiden som han levde med sin sjuke bror som kallades för Christey.
När Charisma hade fått reda på att Aristo blivit dödad utav Danielo och Christey så tvingades Charisma att lova till Christey att hon aldrig skulle umgås med andra vampyrer. Han hotade med dom mest fruktansvärda saker. Hon hade varit så rädd och naiv då. Nu hade hon hållit det löftet trettiotre år, inte bara för hotens skull, utan också för att hon aldrig haft sådan enorm lust att kännas vid sina egna mer än under dom 10 åren som redan gått. Inte efter det som Danielo och Christey gjorde mot Aristo. Aldrig...
Charisma kom upp ur sina funderingar, reste sig upp från golvet och rättade till kappan och sitt långa svarta hår. Hon drog undan säkerhetskedjan och låste upp dörren. Med tunga steg så gick hon ut i trapphuset, låste om sig och gick ner för de tjugo slitna trappstegen. Hon ställde sig framför den stängda ytterdörren och såg med mild glädje att stormen hade avtagit och att det nu bara föll svalt duggregn från den svarta himlen. Mellan molnen så kunde hon se stjärnorna.
Väl utanför så började hon vädra efter människa och när hon gått en bit och kommit fram till områdets park så kände hon doften av herrparfym.
Den luktade behagligt och ungdomligt. Men när hon kände närmare på doften så kände hon något annat. Det var inte människa... Det var något annat. Hon visste att det var vampyr. Hennes förståndighet sa åt henne att vända om och leta vidare efter blod men hennes nyfikenhet fick henne att smyga närmare. Detta var ju hennes revir, vem hade varit oförskämd nog att klampa in på hennes revir. Hon hade ju stött på vampyrer flera gånger tidigare som gått in på hennes mark och hon hade talat med dom, men hon höll sitt löfte. Hon umgicks aldrig med dom. Hon hade hört talas om vampyrnattklubbarna som fanns inne i stan men hon vågade inte gå dit. skräcken för att Christey skulle vara där var för stor.
Hon gick tyst emot det håll som doften kom ifrån och så upptäckte honom. Han satt på en utav parkbänkarna, den som några fullgubbar från huset brevid Charismas brukade sitta på. Han såg helt förstörd ut och färskt rött blod rann ner för hans mun och ner i hans knä. Charisma funderade på varför han såg så bedrövad ut men tillslut så upptäckte hon det. Brevid bänken, skymd utav skuggorna så låg det en kropp. Men Charisma kunde inte känna något doft av människa och hon rynkade pannan lite. Han kan väl inte ha dödat en vampyr? Det är förbjudet att döda någon av sin egen sort. Hon övervägde saken och så gick hon fram till honom.
- Du... sa hon osäkert till honom.
Han ryckte till och tittade upp på henne Hans ansikte var smutsigt som efter strid och hans långa våta hår döljde praktiskt taget hela hans ansikte. Han spärrade upp ögonen och såg plötsligt skräckslagen ut. Charisma tittade på honom.
- Jag ska inte säga något om det här till någon. Det ligger inte i min natur att skvallra för folk.
Den manliga vampyren tittade rakt in i hennes ögon och han såg ett uns lugnare ut.
- Jag tackar dig... sa han darrande och tittade på den livlösa vampyren som låg i det blöta gräset.
Charisma drog på läpparna.
- Vem.... Varför? Sa hon.
- Det... Han heter, hette... Christey... sa mannen med skälvande röst. Charisma hajade till när hon hörde namnet.
- Vänta lite, sa hon långsamt och började fösa undan håret ur mannens ansikte. Efter det så tog hon upp en vit servett ur sin kappficka och torkade bort smutsen från hans ansikte. Hennes underläpp började darra.
- Danielo... Det är du!
Danielo tittade upp på Charisma.
- Men... Charisma... Det är ju du!
- Ja, vad fan gör du här, Vad gjorde NI här? Jag bor här, vad är er ursäkt.
- ... Christey lurade hit mig. Han sa att vi skulle hit för att besöka en av nattklubbarna. Men när vi kom hit så sa han att vi skulle döda någon. En annan vampyr. Han vet att det är förbjudet men sen sa han att det var dig vi skulle döda. Jag försökte få honom att ändra sig men då började han skrika på mig och säga att jag stod på fel sida. Sen började han slå mig... Han misshandlade mig. Sen visste jag ingen utväg, instinkten tog över och jag...
Han tittade på Christeys döda kropp och darrade.
Charisma tittade på Danielo med ett uttryck blandat med förakt och medkänsla. Hon satte sig på huk framför honom och tittade i hans ögon.
-Varför ville Christey döda mig?
Danielo ryckte på axlarna.
- Han sa något om att du hade brutit ditt löfte till honom, att du hade umgåtts med vampyrer.
- va? Jag har inte umgåtts med vampyrer på 33 år! Hur kunde han tro något sånt? Han hotade med att han skulle våldta mig och tvinga ut mig i solen på samma sätt som ni gjorde mot Aristo!
Danielo brast i gråt. Charisma tittade på honom.
-Förlåt, Charisma, sa han tyst, förlåt mig. Förlåt.
Han började skaka av gråt utan tårar och gömde ansiktet i händerna. Charisma kände nu medlidande. Hon hade vetat hela den här tiden hur ångerfull Danielo varit men hon hade inte velat inse det tidigare, men nu, under sitt medlidande så kände hon hungern svida inom henne och hon insåg att det snart var morgon.
- Danielo. Ta min nyckel, gå till min lägenhet. Det är höghuset du ser härifrån. Andra våningen. Vänta där. Jag gömmer kroppen, sen så måste jag hitta blod.
Hon gav honom nyckeln.
-Stick nu!
Hon tittade efter honom när han halvsprang bort mot hennes hem. Hon tittade på liket av Christey sen tittade hon på stenbrunnen som stod som ett monument i parkens mitt. Den var övertäckt av ett stort betonglock så att risken för att någon skulle ramla i var minimal. Hon visste att hon med sin vampyrstyrka skulle kunna lyfta på locket. Hon bestämde sig. Hon tittade sig omkring oh vädrade efter mänsklighet men kände inget. Hon sparkade hårt till lyktstolpen som lyste upp omgivningen och brunnen. Den slocknade med ett fräsande ljud. Hon lyfte upp Christey och bar honom bort mot brunnen. hon la ner honom utan större försiktighet och lyfte mödosamt bort locket. Hon tittade ner i den och såg hur djup den var. Perfekt. Hon lyfte Christey igen och slängde ner honom i brunnen. Hon hörde ett svagt plask och suckade. Hon drog över locket igen och log. Nu är det över. Nu skulle hon bara hitta föda.
SKA JAG SKRIVA MER???
...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sanjisna - 16 okt 07 - 18:13 | | Skriv mer:D den är skitbra:D:D:D | prickigthallon - 16 okt 07 - 12:53- Betyg:  | | Jättebra, håller med sockervaddsmoln ^^ | | sockervaddsmoln - 16 okt 07 - 11:41 | | Fortsätt. det kan säkert utvecklas till något bra :) |
|
|
|
