Milja vs Mill [del 45-46] |
Del 45
(Mill vs Milja)
- Du är ingen, började Mill i hennes huvud.
- Håll käften, svarade Milja lugnt. Om du hävdar ditt existensberättigande på det här viset är du bara skrattretande. Det är du som är ingen.
(Verklighet)
Den femte mars kom det en ny patient till Lugnet. Hans namn var Daniel och han verkade mest av allt skrämd när han visades runt. Milja kunde inte klandra honom direkt, men hon kunde inte låta bli att småle lite bakom hans rygg.
Daniel hade tvångstankar. Det som man märkte mest utav de var hans renlighetsmani. Flera timmar varje dag i duschen. Han gick inte i närheten av sjukrummet eller ut i trädgården.
Milja kunde bara hoppas för hans egen skull att Ragna skulle hitta en fungerande medicin för honom.
(Telefonsamtal)
- Tyvärr mamma. Jag är ledsen, men jag kan inte.
- Men Milja, tänk på...
- Just nu måste jag tänka på mig själv mamma. Tyvärr. När det väl är gjort kan jag kanske komma hem.
(Verklighet)
Emelie nästan skrek när hon hälsade på den sjunde.
- Fan Milja, jag skall få en ponny! En alldeles egen häst!
Hennes ögon glittrade som aldrig för. Milja kramade henne, länge och hårt om den kropp som för ett halvår sedan varit ett skelett.
(Individualterapi)
- Vad säger du om din situation nu Milja?
- Jag tycker att min situation har förbättrats drastiskt, särskilt den senaste månaden.
(Verklighet)
Milja började rent utav intressera sig för sin framtid igen. Tack vare Nicklas så fick hon tag på de skolböcker hon behövde för att i alla fall läsa ikapp lite.
(Mill vs Milja)
- Men du är ingen, säger jag ju!
- Nej, det är det du som är. Du finns inte.
(Verklighet)
Den trettionde mars så fick Milja åka hem. Hon stannade kvar en vecka till frivilligt, sedan så åkte hon tillbaka till det hem hon inte sett på över nio månader.
Del 46
Glöden på deras cigaretter var det enda som syntes när Milja och Nicklas promenerade genom skogen. Det var mörkt ute, klockan började närma sig halv elva på kvällen.
Det var Nicklas som bröt tystnaden.
- Jag är glad att du är hemma igen.
- Det är jag med, svarade Milja helt sanningsenligt. Jag är så jävligt glad att jag nu kan bekräfta begreppet "hemma" som det ställe där jag bodde innan jag hamnade på psyket. Även fiktiva begrepp är ibland det man längtar mest av allt efter när man sitter inlåst. Du får alla dina fysiska behov tillgodosedda när du är på psyket, inte tal om annat. Det är liksom allt det kroppen behöver och inget som själen vill ha, om du fattar vad jag menar?
Nicklas drog ett djupt bloss.
- Jag fattar precis.
Emelies ponny var en lurvig liten sak vid namn Philomena. Hon älskade den, och till och med Milja som inte var överdrivet förtjust i djur fick medge att Philomena var väldigt gullig.
Tack vare dess ostörda läge hände det att Milja följde med ut till stallet. Emelie hade inget emot att dra in till stan ibland, men det märktes att hon föredrog att vara med sin älskade häst. Så vanligtvis satte Milja sig på bussen och åkte den dryga kilometern ut på landet för att komma till Emelie och hennes hästfasoner.
Det var under ett utav de besöken som de började prata om sina demoner.
- Jag var hela tiden övertygad om att de skulle tystna av sig själva, om jag bar gjorde som de sa! berättade Emelie och drog en borste längs Philomenas rygg. Milja kliade sig på kinden.
- Jag med. Det var nästan som att jag trodde att hon skulle gå. Men till slut så fick jag tillräckligt med kraft för att säga emot.
- Jag minns att du på gruppterapin sa: Jag är här eftersom Mill vill döda mig. Det var jätteläskigt. Du har verkligen förändrats sedan dess.
- Ja, tack och lov för det. Jag vill aldrig falla ner i träsket igen.
|
|
|
|
