Milja vs Mill [del 39-40] |
ingen som orkar läsa/kommentera längre? ^^ hehe, det är 'bara' ca 8 delar kvar :3
fast ca 47 delar kanske är för mycket för att man ska orka läsa? (a)
men jag tänker ändå lägga upp resten av delarna.
Del 39
Emelie var annorlunda. Inte bara gällande utseendet, utan också blicken hade förändrats. Det fanns inget som tydde på panik i den längre.
När hon fick se Milja la hon armarna om hennes hals och kysste henne på kinden.
- Om du visste hur jag längtat efter er... viskade hon och log ett leende som andades sommar.
Milja var tvungen att le tillbaka. Emelie lyste upp hela den stora trädgården med sin glädje. Hennes energi fick träden att sträcka sig mot himlen och gräset att lysa klarare. Det kändes så i alla fall.
Milja la märke till att Set iakttog Emelie lite halvt förundrat. När hon lågt frågade vad det var svarade han förvånat, nästan retligt.
- Hon är jättevacker. Och smal.
Milja berättade att Emelie haft såpass allvarlig schizofreni att hon inte ens kunnat äta på flera dagar i sträck.
Det fanns inga spår av den rädda, gråtande flicka som Milja lärt känna några månader tidigare. Nu stod där istället en glad tjej med glitter i ögonen och en lycka som verkade i det närmsta manisk.
- Varför är du så glad? hörde Milja hur Charlotte blygt frågade. Emelie log stort och behövde inte tänka efter för att svara.
- Jag är frisk. För första gången på flera år så är jag helt och hållet frisk! Solen skiner, bäckar porlar och till och med stenar glänser som diamanter. Jag kan känna smaken av godis, se leenden och jag kan torka tårar! Jag har fått livet tillbaka!
- Vad är det som fick dig att må bättre?
- Individualterapin och Remeron. Och viljan att leva, det var den som gjorde det möjligt.
Del 40
Snön smälte bort och lämnade efter sig slask och gyttja, men det bekom inte Milja det minsta. Hon kände sig inte längre som att hon bara var till besvär för alla andra. Hon lärde känna personalen och hon märkte att de andra patienterna tyckte om henne. Nicklas och Emelie kom varje dag, och oftast så stannade de hela besökstiden.
Det enda som fläckade hennes sinne var hennes föräldrar. Varje gång de hälsade på kände hon sig mer och mer ledsen. Tillslut tog hennes terapeut, Esther, problemet på allvar och bjöd in hennes föräldrar till ett familjesamtal.
Miljas mamma satt i fåtöljen såsom den varit en tron. Ogillandet svävade ut från henne, men Esther lät sig inte bekommas det minst.
- Vi är här för att prata om... började hon. Miljas mamma fyllde i.
- Miljas problem. Ja, jag tycker faktiskt att hon har stora problem!
Milja kände hur det sved i hjärtat. Hennes mamma lät inte som hon ville tala om hennes problem. Hon lät hatisk.
Esther lutade sig tillbaka i fåtöljen.
- Vad är det du anser att Milja har för problem då?
Hennes mamma verkade överrumplad av frågan.
- Tja, hon är schizofren, hon har ätstörningar och hon är...
- Är? undrade Esther uppfodrande.
- Manodepressiv.
- Det var intressant att ni tycker det, för Milja har aldrig tenderat att vara manodepressiv, eller deprimerad över huvudtaget. Hur kan det komma sig att ni anser det?
- Tja... sa hennes mamma lite halvt förvirrat. Hon sitter ju på psyket.
Milja kunde inte hålla tillbaka den tår som rullade nerför hennes kind.
- Tror du att jag är galen eller?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | eviigheet - 3 nov 07 - 23:29 | | Håller med ifos95 | Ifos95 - 22 okt 07 - 16:10- Betyg:  | Vilken hemsk mamma, rentav avskyvärd, eller vad det nu
heter! Jättbra skrivet!<3 |
|
|
|
