Kapitel 4, Jävla kärlek |
(Sebastian)
Jag skyndade mig mot katten, men när jag kom närmre såg jag att det bara var en helt vanlig svart påse. Jag suckade åt mig själv, vad var det för fel på mig? En påse, och en katt… Plötsligt slog en huvudvärk till. Jag stönade till och satte mig på en bänk. Jag vet inte hur länge jag satt där, men när jag vaknade igen var det mörkt.
– Jävlar, utbrast jag och kollade på mobilen vad klockan var.
19:55
Vi slutade tidigt idag, runt tjugoitre ju! Jag började springa hemåt, men genast kom den där känslan igen, det började svartna för ögonen… Jag saktade ner och satte mig på vägen. Regnat hade det gjort i alla fall, vilket jag märkte nu. Jag satt ju mitt på vägen! Jag tog upp mobilen och ringde mamma, jag skulle ju inte kunna ta mig hem på det här sättet?
Värmen gjorde att min hud knottrade sig. Jag log i min säng och stirrade upp i taket. Några värmeljus stod på mitt skrivbord och lampan i taket var släckt. Väckarklockan stod på 21:33. Jag satte mig upp i sängen, men kände genast en sprängande huvudvärk. Minnet kom tillbaka om när mamma kommit med sin vita bil, skjutsat hem mig, hjälpt mig av med kläderna och nära in på tvingat mig ner i sängen. Jag hade somnat direkt.
– Sebbe?
Jag flämtade till och blicken sökte över hela rummet. Vem var det?! Blicken fastnade vid dörröppningen, där stod min lillebror. Jag lutade mig mot väggen och Patrik gick och satte sig på min säng. Han lutade sig också mot väggen och drog upp knäna.
– Vart var du idag? frågade han.
Vad skulle jag svara då?
– Ärligt talat, jag vet inte, Patrik… Jag blev sjuk, kan man säga.
Hans blick letade sig upp till mig. De blåa hundögonen vilade i mina.
– Ska vi köra Kingdom Hearts? undrade han.
– Seriöst, klockan är halv tio!
Patrik såg besviket ner i mitt duntäcke igen. Han var bara något år yngre än mig, men jag tror att han fann någon sorts trygghet i mig. Hemma betedde han sig som om han gick i första klass igen. Minnet spelades upp, hur han kommit till mig under rasten och han hade lett med hela ansiktet. ”Jag går i skolan nu, Sebbe!” hade han sagt. ”Ja, det gör du” hade jag sagt och dunkat honom i ryggen.
Jag granskade hans mjuka, blonda hår. Det var tillplattat av den blåa mössan han brukade använda, men jag tyckte ändå att hans hår var vackert. Det här var brödraskap. Vi kunde njuta av varandras sällskap, utan ett ord. En lätt knackning hördes på dörren, och mamma kikade in. Patrik såg snabbt upp och fick en förskräckt min i ansiktet, och jag log, han såg helt skrämd ut. Han kilade snabbt upp från platsen på sängen och hans fotbollstränade ben sprang ut. Mamma såg efter honom, innan hon ersatte Patriks plats. Ärligt talat hade jag hellre haft honom där. Halvt sömnig la jag mig ner i sängen igen. Jag slöt ögonen och försökte somna om. Jag ignorerade mamma, och till slut hörde jag henne gå ut från mitt rum. Tur, jag hade ingen lust att snacka med henne.
(Hannah)
Jag, Ida och Lovisa gick som vanligt in i klassrummet tillsammans. Jag intog min vanliga plats bredvid Sara och kollade på Anita som bekräftelse att jag lyssnade. Fast lyssnade gjorde jag ju inte riktigt, egentligen.
– Då tar vi upp våra läseböcker! sa Anita med stark röst.
Bänklocken öppnades samtidigt, som om vi vore robotar och Anita våran ägare. Jag försvann in i boken. Den handlade om ett gäng någonstans i USA. Efter läsningen hade vi matte. Jag hatade verkligen matte! Ida kom till min bänk.
– Ska vi jobba tillsammans? frågade hon.
Jag nickade, tog upp min mattebok och gick till den tomma bänken bredvid henne. Vi var på samma ställe, och vi slog upp sidorna vi var på och började räkna. Jag undrade om jag skulle våga säga något till Sebastian idag. Isåfall, vad? Jag kom på mig själv. Jag var ju desperat! Tankarna åkte tillbaka till matteboken igen och jag hade knappt börja läsa, när Ida lutade sig över mitt mattehäfte och frågade:
– Vad fick du för svar?
Jag såg upp mot henne.
– Jag har inte ens börjat.
Trött lutade hon sig tillbaka, och det svarta håret gungade till i hästsvansen.
– Måste jag vänta då, alltså… suckade hon.
– Gör som du vill, svarade jag.
Jag räknade ut talet, och mattelektionen flöt på i någon timme innan Anita ropade ut till rast. Jag nästan sprang ut i korridoren och tog på mig kläderna.
Lunchrast! Jag log för mig själv i förmiddagssolen och Ida och Lovisa stod bredvid och huttrade. Nu öppnades entrén och de första eleverna från högstadiet började gå mot matsalen. Felicia och Julia var två av dom. Jag sprang emot dom och kramade dom hårt.
– Vart är Natasha? undrade jag.
Julia pekade mot högstadiet som låg strax bredvid oss.
– Har hon franska? frågade jag med blicken mot franskan.
Julia nickade och vi började gå ditåt. Vart Lovisa och Ida var hade jag ingen aning om, och ärligt talat brydde jag mig inte just nu. Natasha dök upp bakom hörnet och hon sken upp när hon såg oss.
– Hej! log hon.
Vi besvarade hennes hälsning med en stor gruppkram.
– Vart är Sebastian? viskade jag i hennes öra.
– Han är inte här, sa hon och ryckte på axlarna.
– Vart är han då?! utbrast jag och kom på att jag inte längre viskade.
– Hur ska jag veta det? svarade hon. Både han och Anton är borta.
Jag såg på när Robban ensam gick ut från salen med boken under armen. Besviket såg jag ner i marken. Vart var han?
(Sebastian)
Jag öppnade slumrigt ögonen. Det första jag såg var de släckta ljusen på mitt skrivbord. Var det helg? Jag steg upp och en sprängande huvudvärk tvingade mig tillbaka i sängen. Justja, jag hade ju feber. Mamma hade sagt det imorse när jag försökt göra mig klar för skolan. Hungern bullrade i magen, jag ville ha något att äta. Det slog mig att jag inte ätit sedan igår, vid lunchen. Då hade jag bara tagit fil.
– Mamma?! försökte jag ropa, hon borde ju vara hemma. Inte kunde hon väl lämna mig ensam hemma med feber?
Jag hade haft rätt. Hon kom genast insläntrande, och det första hon gjorde var att känna på min panna.
– Oh! Du är ju alldeles kokhet juu! utbrast hon.
Vad jobbig hon var!
– Mamma, jag är inte fem år… stönade jag.
Hon drog genast bort den sträva handen från min panna.
– Förlåt, Sebastian. Du har bara blivit så… stor.
Jag försökte le, men huvudvärken tog över och det blev bara en ansträngd min. Leendet i mammas ansikte förvrängdes till en bekymrad min.
– Lilla gubben, vill du ha en huvudvärkstablett?
– Ja tack… suckade jag.
Mamma började gå ut ur rummet, fast jag ropade svagt på henne.
– Du mamma?
– Ja?
– Kan jag få frukost också?
(Hannah)
Den gnistrande snön lyste upp hela gården. Torsdag! Imorgon var det äntligen fredag. Jag bäddade sängen, borstade tänderna och klädde på mig. Åh nej, Sara fyllde ju år idag! Jag slog ihop ett paket och tittade på klockan. 07:47. Jag var försenad! Jag drog på mig skorna, en jacka, mössa, halsduk och vantar, kastade en snabb blick i spegeln innan jag försvann ut från trapphuset. Jag hann precis se Ida gå förbi mitt hus på väg mot mötesplatsen, och jag gjorde ett tafatt försök att hindra henne.
– Ida! ropade jag.
Hon backade och såg på mig.
– Hej, sa hon.
– Hej!
Vi gick mot skolan och snackade om vädret.
– Det skulle bli ytterligare en decimeter snö idag, log jag och såg upp mot den klara himlen.
– Skulle det? stönade Ida.
– Jaa, svarade jag med ett leende på läpparna.
Skolan tornade upp sig framför oss, och samma gamla visa spelades upp igen. Olivia möter oss med en kram, jag, Lovisa och Ida går tillsammans in i klassrummet, läsning, matte, rast, engelska och äntligen, LUNCH!
Jag slet på mig skorna, och höll på att ta på mig jackan när Natasha och Felicia dök upp.
.- Hej! ropade jag och mötte dom med en stor kram.
Tillsammans gick vi ut genom entrén och ställde oss och pratade. Dom hade musik nu, det visste jag. Sebastian, Robban och Anton. Jag tittade mot högstadiet, och Felicia såg menande på mig.
– Det är bara Robban och Anton här idag, sa hon med en nick mot det andra högstadiet, där franskan och musiken låg.
– Idag igen? svarade jag utan så mycket som en blick på Felicia och Natasha.
– Mm, svarade dom.
Jag gav mig, han var väl sjuk. Tankarna kom på annat när Lovisa och Ida kom, och vi gick tillsammans till matsalen.
Jahapp… vad tycks? X) Ngn som vill ha fortsättning?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | stenhjaerta - 7 dec 07 - 21:47 | kaitox: tack så mycket :)
jak_e_best: tack :)
jullan95: tackar :D | jullan95 - 4 dec 07 - 19:18- Betyg:  | | jätte bra :) | | jak_e_best - 27 okt 07 - 20:19 | | braa | | kaitox - 21 okt 07 - 19:39- Betyg: | | jättebrq | | stenhjaerta - 13 okt 07 - 13:30 | | Tack! :D | | Maadelen3 - 13 okt 07 - 11:57- Betyg: | | Oooh ;> LOVE IT!! :D ska läsa visare, nu :) | | stenhjaerta - 12 okt 07 - 20:09 | zoey94: OF COURSE! X)<3
sooofffiiieee: naaw ^^<3 | | sooofffiiieee - 12 okt 07 - 15:11- Betyg: | | 5 poäng ^^ | | sooofffiiieee - 12 okt 07 - 15:10 | | Jätte bra! Måste läsa fortsättnigen! <333 | | zoey94 - 12 okt 07 - 15:06 | | haha jepp vi kramas hela tiden vi x)<3 | | stenhjaerta - 12 okt 07 - 09:09 | karlek97: okej, det ska bli en fortsättning på den här. hahah, jag ska nog minska på kramarna x') Ta hant om dej du också! :D<3
raspberriies: hahah, aa xD tack :)
gwenii: TAACK! :D<333 aa, :Q
bajsabajs: tack tack :) | | bajsabajs - 11 okt 07 - 21:18 | | brao brao :) | | gwenii - 11 okt 07 - 20:41- Betyg: | Hahaha, Jättebra! :D VILL HA FORTSÄTTNING NU! :D <333
Oj, det är nog mitt fel att din novell bara handlar om att dem kramas! (a) | | karlek97 - 11 okt 07 - 19:49- Betyg: | jag vill ha fortsättning!
den var väldgit bra!
förlåt men jag tyckte dom kramades hela tiden...
jaja, kanske bara min uppfattning...
Ta hand om dej!
Kram karlek97<33 | | stenhjaerta - 11 okt 07 - 19:32 | | URSÄKTA SMÅ STAVFEL! *log, ska vara låg medmera |
|
|
|
