Milja vs Mill [del 37-38] |
Del 37
De grät. Allihop grät de en otröstlig gråt. Gabrielle var död och det var deras fel. Det var Saga som hittade avskedsbrevet. Om någon i personalen skulle ha hittat det så skulle de inte ha fått veta vad det stod.
Nu stod det allt för tydligt.
"Jag, Gabrielle Lindstedt, kommer om X antal minuter att inte finnas längre. Då ligger jag antingen med bruten nacke nere på asfalten eller så klarar jag fallet och dör av de dryga sextio piller jag har tagit (jag vet att det skulle underlätta polisutredningen om jag sa vilka, så därför kommer ni inte få reda på det om ni inte obducerar mig.)
Jag är trött på livet nu. Trött på de röster som alltid klingar inuti mitt huvud (Just nu säger de; ”Rena dig, Slyna, Uppnå vad du förutsatt dig!” Och jag vet att jag kommer att lyckas, så jag kan skriva vad de säger här), trött på att inte kunna sova om nätterna och trött på att alltid bli sviken och lämnad (intagna, känn er träffade. Innan ni började plåga mig var det inte så hemskt)
När jag väl är död vill jag begravas till..."
Barnsligt skrivet stod det där, skrivet med grön tuschpenna på ett vitt ark utan linjer, Trots det så var det otrolig genomslagskraft. Milja kände världen omkring sig rasa. "Nothing can stop me now, 'cause I don't care any more" Så hade det stått längst upp på pappret. Den säkerhet som hon den senaste månaden sakta byggt upp bröts brutalt ned igen i ett enda slag.
Det var väl troligtvis också det som Gabrielle varit ute efter.
Nicklas kom till hennes undsättning, med en skiva och choklad. Milja satt bara tyst när han kom. När han gick så var hon sitt vanliga jag igen.
Så stor var hans magi gentemot Milja.
Del 38
Milja mådde bättre, inte tal om annat. Men det var fortfarande jobbigt för henne att träffa sina föräldrar, som punktligt kom på besök två gånger i veckan. Hon stod inte ut med deras sorgsna blickar eller de förstulna kommentarer som inte var menade att vara elaka, men som var det än då.
Hennes mamma var värst. Hon hade ännu inte förlåtit sig själv för att hon närapå låtit sin egen dotter svälta ihjäl. Därmed så kom det en lång, strid ström av frågor av misstänksam karaktär varje gång de möttes.
- Vad äter du till frukost Milja?
- Tycker du om pasta Milja?
- Hur mycket väger du?
- Skall vi ta med oss choklad till nästa gång Milja-gumman?
Milja svarade trött att hon åt flingor med mjölk till frukost, att hon gillade pasta och att hon vägde 46 kilo. Chokladfrågan besvarade hon inte. Hon knackade bara med handen på den godisautomat som stod precis bredvid hennes mamma.
Ibland undrade man om de ens ville förstå.
Den tjugonde februari fick hon brev från Emelie. Emelie, den schizofrena flickan som varit inlagd på BUPakuten samtidigt som henne.
"Hej Milja," läste hon. "Det här är Emelie, om du minns mig. Vi var inlagda på akuten samtidigt, och hade Martina (Den vidriga apan!) som psykolog.
Anledningen till att jag skriver är att jag saknar dig. Jag saknar er alla jättemycket (sedan jag blev utskriven den åttonde så har jag legat på min säng här hemma och blivit bortskämd utav mina föräldrar som vill kompensera mig för min sjukdom) och undrar därför om du har lust att träffa mig?
RING i så fall, när du vill!
Många kramar
Emelie"
Milja gick ut till köket och bad att få låna telefonen. Darrandes slog hon numret. Signalerna gick fram och efter ett tag blev hon tveksam om det verkligen var rätt nummer. Till slut svarade en andfådd röst.
- Hallå?
- Är det Emelie?
- Ja, hurså? Vem är det?
- Milja. En av dina kompisar från psyket. Du bad mig att ringa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 22 okt 07 - 16:02- Betyg:  | | Braaaaa! | | psychopatica - 11 okt 07 - 19:50- Betyg: | mera :)
bra! |
|
|
|
