Milja vs Mill [del 31-32] |
Del 31
Gabrielle ville dö. Milja ville leva. Men var det så stor skillnad på de båda egentligen?
Milja ville inte mista Gabrielle. Gabrielle ansåg att hon redan mist världen.
Och Mill skrattade, så som hon skrattade.
Resten av julen passerade. Pillerknaprandet och varandras ansikten var det enda som var fast för de tre ungdomarna. Allt annat byttes ut.
Den tredje januari kom Nicklas på besök igen. Han blev ledsen när han såg att hans present var oöppnad. Milja orkade inte ens se hans min utan öppnade paketet. Det innehöll en skiva. Hon la den i stereon. Hon hörde inte musiken. Hon såg inte Nicklas leende.
Allt var bara grått.
Några dagar senare så kom Gabrielle in på hennes rum. För första gången på flera dagar så log hon och verkade pigg, nästan manisk.
- Julen är över nu. Nu kan jag börja leva igen.
Milja slängde sig tacksamt om hennes hals.
- Lova att aldrig mera vara sådan där!
Gabrielle drog sig bort från henne. Det steg ett skri ur hennes mun.
- Löften är lika med lögner. Jag vägrar!
Hon lämnade kvar den snopna Milja och gick.
Den tionde januari var alla de andra tillbaka på hemmet, och det kom även en ny tjej. En femtonårig anorektiker med otroligt själfulla ögon.
Hennes namn var Saga.
Del 32
En morgon kallades Milja in till rummet där hemmets läkare Ragna höll till. Hon skulle byta ut sina båda mediciner Stilnoct och Cipramil mot Theralen och Prozac. Namnen sa henne ingenting, men hon fick reda på att hon nu skulle ta tio tabletter om dagen. Minst, eftersom hon kunde få upp till fyra extra Theralen om hon inte kunde sova.
Likgiltligt var ordet.
Saga kom in i Miljas rum en morgon. Hon hade en kort kjol som såg ut att vara gjord utav kilometervis med tyll och så en t-shirt med texten "Stuffed in a coffin". Båda delarna såg hemmagjorda och välanvända ut.
- Hej du, sa Saga med en fruktansvärd hastighet. Jag har så himla tråkigt. Har du lust att vara med mig och kasta boll?
Milja nickade lite konfunderat efter en stund. Varför inte, liksom? Hon kunde som sämst förlora, och eftersom hon inte brydde sig gjorde det ingenting.
Hon följde efter Saga ut.
Saga lyckades övertala Set och en av vårdarna att också hänga på. Nu så delade hon in de i lag, ritade upp en plan och slängde iväg bollen med sådan kraft att den dunsade in i väggen några meter bort. Set såg förskräckt ut. Milja kunde förstå honom. Själv hade hon lyckan att stå på samma sida som Saga, mitt emot den drygt femtio år gamla mentalsjukvårdaren.
Saga slängde iväg bollen till mentalvårdaren, som stånkandes tog emot den med en utav sina stora labbar och slängde tillbaka den. Milja fick tag på den och lyckades på något sätt kasta den relativt stora bollen till Set.
De spelade ett tag. Milja tyckte att allt kändes konstigt, overkligt. Inte fören när de slutat insåg hon varför.
Det var första gången på fyra månader som hon gjort något som innefattade rörelse och som inte gick ut på att göra sig illa frivilligt. Det hade inte varit fruktansvärt.
|
|
|
|
