På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Vikariera som flickvän [ del 6 ]

Jaa! jag hade rätt. 1-0 till mig, han var ett jävla svin!

Att först älska någon så djupt som jag gjorde, sen få reda på att han var gift. Som om det inte var nog med det så hade han barn. Jag kunde knappt andas på hela vägen hem. Han fanns så tydligt i mina tankar. Det lilla barnet, som älskade sin pappa. Som varje kväll när pappan kom in i rummet för att säga "godnatt min pojk, som gott. Jag älskar dig!" pojken blir så otroligt överlycklig och kramar om sin pappa, men det pojken inte visste var att pappan bara för några nättersedan låg med en annan kvinna, blottade sig naken för henne. Inte för sin egen mamma. jag blev äcklad. men jag kunde ju knappt ha dåligt samvete, hur fan skulle jag kunna veta att han var gift och hade barn?! jag blev aå arg att jag sparkade till en bruk på gatan som flög två meter framåt och träffade en liten pojkes huvud. Jag blev arg på mig själv.
- Oj förlåt mig! Sa jag tyst och sprang fram till honom.
När jag släppte handen från hans huvud och kollade på handen var det blodigt. Jag hatade blod. han kollade upp på mig med en konstig blick. Jag visste knappt vad jag skulle göra så jag tog hans hand och drog med mig honom hem, tvättade av honom och fick hans adress hem, jag fäljde honom hem. Vi hade inte sagt ett ord.
- Ja men nu är du hemma. Sa jag och släptte hans hand och gick hemåt. Vilken hemsk kvinna jag var.

Jag gick på gatorna som var mörka, men upplysta av lamporna som placerades vid gatorna. Jag gick där med ögonen i marken, orkade knappt kolla på världen, den hade förändrats. Min värld hade i alla fall det. Jag slog koden till min lägenhet, satt han där i trappan. Ilskan bubblade i mig igen. Jag gick bara förbi honom och låste upp dörren, visade en gest att han skulle gå in. Jag ville få ur mig allt som jag hade inombords, ville hata honom så mycket utanpå som jag gjorde inuti. men det gick inte. han såg ut som ett mobbat litet barn. Jag satte på te kannan och satte mig ner vid köksbordet. Han satte sig mitemot och gav mig en blick.
- du har en del att förklara, det är bara att börja. sa jag tyst och lade hakan vilande i min hand.
- Jag är gift, och har två barn.
Det kallnade till i mig, två?! Två människor som förlorade sin pappa pågrund av mig.
- Två?! Skrek jag.
Jag ställde mig upp med en sån fart att stolen välte. han kollade på mig förvånat.
- Ja, dem är två och femton.
- Femton?! Och hon vet vad som hänt? sa jag barskt.
- Han, vet det ja.
Jag lämnade köket och gick in på mitt rum slängde mig på sängen, aldrig fucking mer! jag orkar inte. han hade bara en son som sa godnatt till honom på natten, bara en?! han öppnade dörren, han grät. han ville det precis lika lite som jag. Och vi visste ju båda att det här inte skulle funka längre, vi var tvugna. Jag kunde i varej fall inte låtsas mer. Han tog tag i min arm och drog upp mig, han kramade om mig så hårt. Jag stod med hans armar omkring mig och blötade ner hans axel, men det brydde jag mig inte om. Han stannade där i dagar, nätter. Men det hände ingenting vi bara kramades så och då.
Efter några dagar kollade han på mig över frukostbordet, jag läste tidningen och letade rester i munnen med tungan.
- har du lust att träffa dem? Sa han tyst.
Jag blev kall, ville han att jag skulle träffa hans barn. Dem som hatade mig mest på jorden?!
- Ja.. jo.. jag antar att det måste ske.
Jag blev så nervös att knäna vek sig under mig, allt som vart så bra förändrades. han kramade om mig, viskade tack i mitt öra.
- För vad?
- Dem vill träffa dig, jag har berättat om hur du är för dem, han blinkade med ena ögat och skrattade.
han underbara skratt, hans underbara röst, hans underbara jag. jag förtjänar inte en sån underbar pojkvän. Men hur fan skulle jag kunna veta att det skulle bli fruktansvärt mycket svårare än vad allt egentligen redan var. Hur?!

han öppnade dörren till lägenheten och dem klev in, han bar sin lillebror i famnen, som om hans lillebror var det enda skydd han hade, tätt intill honom. Han var brunhårig, hans hår var rätt ruffsigt, han var längre än mig och hade starka arm och benmuskler. han bar ett par svarta jeans och en munkjacka. Det var som om allt stannade till när han gav mig en blick. "Är du min nya styvmamma?".. Det hugg till i mig, "styvmamma".

Ska jag fortsätta?

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

MinnaMy - 13 okt 07 - 18:15- Betyg: