På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

varför? [del 1]

Jag tänkte: ”Men skit samma, jag tänker inte låta dom förstöra mitt liv!”
Så jag hoppade ner från bänken som jag satt på, gick fram till mitt skåp som var fullklottrat med kommentarer som till exempel:
”Jag ska döda dig!” Sånt hör jag varje dag. Jag tänkte efter, vad hade jag gjort fel? Jag kommer ihåg, jag kom ut från en lektion, kanske var det tyskan. Kollade ut på skolgården och såg (ja, dom som vill bli kallade coola) gänget från min klass, de höll på och knuffa på någon liten kille. ”Nej, stackarn” Mumlade jag. Blicken fastnade på dom ett tag. Jag hade helt glömt bort att kolla vilken kille offret var. Efter en stund tittade jag. Jag blev alldeles kall, det var min bror som dom slog, min älskade lillebror, som jag har känt i hela hans liv, min UNDERBARA bror… Det var så hemskt att se honom bli slagen. Jag kände mig så arg att jag skulle vara villig att döda någon om det nu skulle behövas. Jag släppte alla mina böcker på golvet, struntade i ifall någon skulle ta dom, jag hatar tyskan i alla fall. Jag sprang så fort benen orkade ut på skolgården.
”VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED? HAR NI TÄNKT PÅ ATT NI SLÅR MIN BROR?!” Jag skrek så att jag fick ont i halsen. Allt blev tyst. Skulle dom sluta?
”Ja, det har vi tänkt på!” Sa Andreas (”ledaren”) och smällde till Axel i bakhuvudet. Jag bokstavligt kokade. Jag gick med snabba steg fram till Andreas.
”Du ska inte röra min bror med dina äckliga händer” Sa jag rakt i ansiktet på honom. Gud så skönt! Jag har aldrig sagt vad jag tyckte om honom, bara skrikit sluta, och blivit arg, hållit min ilska inom mig. Ta ut den på andra. Han såg riktigt förolämpad ut, ändå tills hans ansikte lystes upp av ett hånsamt flin.
”Mina händer kanske är tillräckligt äckliga för dig?” Skrek han. Hjärtat tog tvåtusen slag, det kändes som att världen var i slow motion. Jag såg att han laddade, drog upp knytnäven, allt gick så sakta. Men ändå kunde jag helt enkelt inte göra motstånd, det var som om jag var fastklistrad i den position jag stod i. Knytnäven närmade sig, jag hann inte tänka mer än att jag inte ångrar någonting. Jag ska inte ta skit.

Ansiktet sved, bakhuvudet sved, magen sved. Hela kroppen sved. Jag såg mig omkring, jag låg på marken, vad hade hänt? Jag såg ingen. Jag lyfte på huvudet och blev förvånad över hur ont det gjorde i bakhuvudet. Jag satte handen där det gjorde ont. Jag reste mig upp, jag var helt yr. Jag hade ett svagt minne av att Andreas hade slagit mig, och det skulle inte förvåna mig, för efter varje gång han har slagit mig, så händer det här. Jag hörde snyftningar. Jag vände mig blixtsnabbt om, ingen där. Det var nästan kolsvart ute. Snyftningarna ökade och nu hörde man att någon grät, och inte bara snyftade.
”Hallå?” Sa jag. Efter att ha vinglat omkring i säkert tjugo minuter hade ögonen vant sig vid mörkret och jag såg skepnaden av en människa, sitta hopkrupen vid hörnet av skolan. Det var ju Alex! Plötsligt kom jag ihåg allting, hur jag såg dom, hur arg jag var, hur jag skrek, och hur allt tog slut. Jag sprang fram till Axel, han var helt blåslagen i ansiktet. Jag kände tårarna rinna. Jag satte mig ner bredvid honom, la armen över honom och viskade:
”Du ska inte ta någon skit från dom där ungarna, dom är helt dumma i huvet!” Han tittade på mig med tårfyllda ögon.
”Dom slog mig, det gjorde ont. Men det värsta var när dom slog ner dig, det kändes som att bli skjuten, jag vill aldrig mer se något så hemskt!”

Natten var lång, den ville aldrig riktigt ta slut. Men efter ungefär fyra timmar somnade jag i alla fall. Jag visste att dagen som väntade skulle bli den värsta dagen i mitt liv. Jag har lärt mig livet, jag vill inte ha något mer, varför kan det inte bara ta slut?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

niinnii - 13 nov 07 - 20:51

åå så sorlig men mkt bra!

sooofffiiieee - 29 okt 07 - 12:41- Betyg: