Jag mår bra . |
Det var inget illa ment när folk talade om henne bakom hennes rygg. Det var säkert väldigt nyfikna över vem hon var, och varför hon var så annorlunda. I själva verket var hon inte annorlunda alls. Hon var bara tystare och hade lite mer hemligheter än vad andra barn hade.
När hon började i den nya skolan var hon tolv år och hon hade bestämt sig för att hålla sina personligheter för sig själv. Ingen skulle få reda på vilket liv hon levde hemma, det skulle bara förstöra hennes rykte ännu mer. Alla skulle bli rädda, ingen skulle våga prata med henne.
Hennes största problem var, och hade alltid varit, hennes ärr på ryggen. Hon var livrädd att någon skulle se det och skada henne och hennes pappa. De skulle hata, hata, hata henne för all framtid. Därför var hon aldrig med på gympan. Hon hade ont i magen, ont i huvudet, mens, stukat foten, allt möjligt. Dessutom kunde hon aldrig ha någon nära kompis. En nära kompis var livsfarligt.
”ANNA!”
Hans röst ekade i öronen och hon blundade under täcket för att försvinna ännu mer. Hon fanns inte, fanns inte, han skulle inte hitta henne, för hon fanns inte.
”Din lilla slyna! Varför är det mjölk över hela golvet!?”
Hon darrade och hackade tänder. Det var så hennes kropp reagerade på rädsla. Hon tryckte ansiktet mot det illaluktande lakanet och bet ihop, innan hon blev uppslängd av två starka, hårda händer. Hon såg inte på honom, för hon visste redan hur hans ilska såg ut. Hans ilska var ful och äcklig och farlig. De första slagen var bara en bedövning, bara bedövning. Så som de gjorde hos tandläkaren. Hon låg slappt på mattan vid hans fötter och gnydde. Hennes tankar for till tandläkarens vita väggar och den sjungande radion i hörnet. ”Duktigt Anna, vilken duktig flicka. Såja, nu är det snart över. Så där ja, nu får du ett bokmärke, för att du varit så duktig.”
Hon var inte illa omtyckt i skolan. Hon var ju trevligt och alla var väldigt nyfikna på henne. Hon var inte mobbad eller utfryst. De andra blev till och med glada när hon kom fram och pratade med dem. Det hade bara blivit så, att hon kommit i centrum av klassen, men hon vandrade omkring i en glasburk. De andra kunde inte krossa sönder hennes fina glas. De såg det inte ens, utan stod på så pass långt avstånd så att de inte gick emot glaset och upptäckte det. Hon var nöjd med situationen. Det kunde inte ha blivit bättre. Hon ville ju inte ha någon nära sig. Hon ville inte ha någon kompis att leka med. Att prata med. Att skratta med …
Hon är stor nu. Anna är en stor flicka och ska bo i en egen lägenhet. Hon har egna pengar och ska köpa egen mat. Duktig Anna.
Hon satt på den nybäddade sängen, ihopsjunken som en uteliggare. Hon såg ut genom fönstret och betraktade den lysande röda ICA-skylten. Den blinkade lite, en lampa var sönder. Hon störde sig på det så hon höll på att dö. Ilsket grep hon tag om kudden och kastade den med all kraft över det lilla fyrkantiga rummet så att den träffade porslinskatten, som ramlade ner och krossades mot golvet. Hon stirrade på den ett tag och en skräck fyllde henne så att hon knappt kunde andas, men snart hade hon lugnat ner sig. Han finns inte längre, han finns inte. Hon slöt ögonen och började gråta. Det var få gånger som hon grät, men nu gjorde hon det. Hon gillade inte tårar. Hon hatade dem.
Anna rusade genom mörkret så snabbt att hon trodde att benen skulle ramla av. Huvudet dunkade och ögonen sved. Klockan var över nio och hon FICK INTE KOMMA FÖR SENT. Hon skulle dock komma för sent. Och inte nog med det; hon hade inte hunnit köpa cigaretter till pappa. Hennes bröst skrek när hon sprang nerför backen, hon hade aldrig sprungit så långt och så snabbt förut. Han skulle inte bli glad. Verkligen inte. Han hatade när hon kom för sent. Inte för att han brydde sig när hon kom hem, det sket han fullständigt i, men han brydde sig när hon inte lyssnade på vad han sade. Om hon lydde eller inte. Nu hade hon inte lytt. Men det var inte meningen. Hon kunde inte rå för att Niclas och hans gäng stoppade henne och inte ville låta henne gå. De hade bjudit henne på milkshake och pratat. Hon kunde inte ha anat att Niclas och hans gäng var så trevliga. Men de ville väl veta mer om henne, antagligen. Men de hade de inte fått, mer än att hon hade pratat och skrattat och …
Hon stannade framför lägenheten och lutade huvudet mot dörren. Halsen värkte och hon svalde flera gånger för att få ner gråten till bröstet istället. Hon öppnade tyst dörren och smög in i hallen. Hon var en skugga, skugg-anna. Hon syntes inte, hon fanns inte, han skulle varken se eller höra henne. Hon stelnade till när hon hörde hans steg i hallen. Hjärtat började bulta när hon hörde att han var arg. Hon kunde höra om han var arg när han gick. När han slog hälarna i golvet, då var han arg. Så arg, så arg.
”Var har du varit?”
Han röst var låg och len som honung, men hon gick inte på hans lekar. Hon ville inte leka, hon ville aldrig leka.
”Ute …”, sade hon och hängde prydligt upp sin jacka på en galge, långsamt.
”När var det jag sade att du skulle vara hemma?”
Hans röst hade fått en klang av kyla, men den var ändå silkeslen. Hånande mjuk. Hon steg ur sina smutsiga gympadojor och böjde sig sakta ner och ställde upp dem på skohyllan, innan hon långsamt rätade på ryggen.
”Klockan åtta.”
Hon drog efter andan när han kom fram till henne och grep tag om hennes nacke. Hela hans hand nådde runt hennes hals, han kunde lätt ha strypt henne.
”Din olydiga lilla hora! Lika äcklig som din mor! Jag ska lära dig hyfs!”, väste han i hennes ansikte och släpade med henne ut till köket. Hon sjönk ner på mattan och begravde ansiktet i det dammiga tyget. Hennes näsa kliade och hon tänkte på att alla kvalster just nu kröp upp i hennes näsa. ”Jaa, vi kryper upp och hälsar på Annas snorkråkor. En familjeutflykt! Jippie!”
Hon hade aldrig varit beredd på den olidliga smärta som kom henne till mötes, så alla tankar lämnade kvalsterna och koncentrerade sig på smärtan istället. Hon tjöt när den kalla kniven ristade på hennes rygg, hon skrek och skrek och skrek … och mer minns hon inte.
Han hade länge kollat åt henne håll och hon började bli riktigt irriterad. Hon satt i kafeterian och åt på en ostfralla när hon sett honom komma in, han som gick i hennes språkklass. Han hade satt sig i hörnet, så att han skulle kunna se henne och hela rummet om han ville. Problemet var att hon också kunde se honom, och det gjorde det ännu svårare för henne att ignorera hans blickar. Han hade pratat med henne innan, men hon hade varit kort och inte särskilt tillmötesgående. Han störde henne något otroligt.
Nu satt hon där, med frallan i handen och försökte övervinna sin vilja att gå därifrån, bort från hans äcklande blick. Men hon ville inte till några som helst villkor få honom att vinna. Hon skulle lugnt sitta kvar och låtsas som ingenting. Hon bet av en stor bit av frallan och tuggade med öppen mun och lät smulorna ligga kvar runt munnen. Sedan sneglade hon på honom, men kunde inte se någon förändring i hans blick. Istället lyckades han göra så att deras blickar möttes och hon såg ilsket ner i tallriken istället. Hon tog upp glaset med mjölk och gjorde så att en tunn strimma rann nerför hennes ena mungipa, innan hon ograciöst ställde ner glaset på brickan, så att det hördes över hela kafeterian. Hon lät mjölken sitta kvar på hakan en stund, innan hon, med hela handen, strök bort den. Nu måste han väl ha slutat att intressera sig, tänkte hon och ställde sig nöjt upp och gick mot utgången.
”Anna!”
Hon tvärstannade och suckade djupt, innan hon utan ett ord gick vidare. Hon hörde inte, hon fanns inte, sluta följ efter mig!
Det var lördag och Anna satt inne i sin lilla trånga lägenhet. Hon hade börjat röka och cigarettfimpar låg lite överallt i askfaten som hon köpt på en loppmarknad inte långt ifrån universitetet. Hon hade blivit frågad om hon ville med på fest, men orkade inte vara social. Hon orkade inte vara trevliga Anna längre, orkade inte dölja det hon alltid dolt för andra. Därför var det lättare att bli osynligt, vilket tydligen var svårare än hon hade trott. Hon hade inte fått pappas tv och hade inte råd med någon heller, så hon låg nu i sängen och läste en bok. Det var redan mörkt ute, fast klockan bara var halv åtta. Hon blickade upp i taket och följde en spricka med blicken. Det såg ut som en tunn blodådra.
Plötsligt knackade det på dörren och hon satte sig spikrakt upp. Hon rörde sig sakta mot dörren och rufsade till håret och skrynklade till linnet, så att hon skulle se så ovårdad och äcklig ut som möjligt. När hon öppnade blev hon inte förvånad när hon såg vem det var. Det var han.
”Hej”, sade han och lade en hand över dörren så att hon inte skulle kunna stänga. ”Vänta med att slänga igen dörren framför näsan på mig. Ge mig en chans först.”
Anna såg på honom under luggen med kall blick. Hon gock in i lägenheten och han steg då in i hallen och stängde igen dörren. ”Jag hörde att du inte ville gå på Ylvas fest. Mår du inte bra?”
”Jag mår bra”, sade hon stilla. Han hängde av sig jackan och tog av sig skorna, innan han gick in i rummet och såg sig omkring.
”Inte visste jag att du rökte, du borde trappa ner”, sade han och såg på askfatet som stod på bordet och var överfyllt med fimpar.
”Det bestämmer jag väl själv”, sade hon och satte sig på sängkanten med armarna i kors över bröstet. Hon kände sig som en tjurig femåring. Han stod och såg på henne ett tag och brast sedan i skratt. ”Vad är det du vill?”, frågade hon irriterat. Han såg sig hastigt omkring och tog sedan en liten pall och satte sig framför henne.
”Jag vill veta vem du är och varför du är så konstig”, sade han lugnt och såg på henne med vänlig blick. Den där varma, snälla blicken gjorde henne spyfärdig. Han brydde sig inte ett jävla dugg om henne, han ville bara få henne i säng!
”Äh, dra åt helvete”, muttrade hon och drog åt sig benen. Han log snett.
”Du är ett mysterium, Anna. En sådan som man dras till, utan att man kanske vill det, men man vill så gärna veta vad det är du döljer.”
Hon såg på honom en lång stund och försökte fundera ut en klipsk kommentar, men innan hon han säga något, höjde han en hand för att stoppa henne. ”Kan vi inte bara sitta här och prata lite? Jag vill så gärna lära känna dig.”
Han lade huvudet på sned och putade ut med underläppen för att se sorgset bedjande ut, men hon rörde sig inte, såg bara tomt på honom. ”Jag har vin”, sade han. Hon suckade irriterat och nickade.
”Låt gå för det då, men tro inte att du kommer få det du vill ha.”
”Vad är det jag vill ha?”, frågade han och log spefullt och hon fräste argt till.
”Sluta upp med att fåna dig.”
Hon låg till sängs i en hel vecka, med hög feber och kramper. Pappa kom ibland och baddade hennes panna, men han sade ingenting till henne. Hans strykande rörelser över hennes ansikte med den kalla trasan, tydde på att till och med han hade förstått att han gått för långt. Men han ångrade sig inte, nej, nej, han förstod bara att hon var dödlig, att hans handlingar kunde ta död på henne. Han ville ju aldrig döda henne, bara lära henne att lyda.
Hon kunde inte förstå vad det var han gjort med henne och vågade inte heller se vad det var. Det gjorde ständigt ont och sved och kliade. Det blev infekterat och hennes pappa svor högt när han såg hur smutsigt såret var.
”Din smutsiga unge, titta vad du gör!”
Han hade tagit henne till en spegel och tvingat henne att se på det. Över hela ryggen fanns det, överallt. Det skulle finnas där för alltid och påminna henne om vilken äcklig och stygg unge hon var. Hur hatad hon var av alla. Han hällde alsolsprit över det och höll det rent tills det läkte. Hon bad till den gud som hon visste inte fanns, att såret skulle gå bort med tiden, men det satt kvar. En förevigad tatuering som alltid skulle påminna henne … som aldrig fick ses av andra.
Vin i mängder. Det var så otroligt skönt att känna hur spänningarna släppte i henne och hon kunde slappna av. Hon kunde känna viljan att leva igen. Han fick henne till och med att skratta några gånger.
De satt nu i hennes säng och lyssnade på musik och pratade. De pratade om honom och hans liv och hur han hade det på universitetet. När han ville smyga sig in på hennes liv, slöt hon sig som en mussla och blev kort i tonen, så han gav snart upp och nöjde sig med den avslappnade Anna.
”Du är inte så farlig, trots allt”, sade han framåt midnatt. Han halvlåg, lutad mot väggen och hon satt med en kudde om magen och vinglaset i händerna.
”Akta dig, jag bits om du kommer nära”, sade hon och log vagt. Han skrattade och såg på hennes vinglas.
”Om du ställer dig upp nu ramlar du ihop”, sade han och log. Det enda hon hade berättat om sig själv var att hon aldrig hade druckit alkohol, endast några öl med ett par killkompisar, men hon var tvungen att gå hem innan hon hann bli full.
”Jag sitter bra här”, sade hon och slöt ögonen. Hon kände hans blick och den brände på hennes ögonlock. Sluta titta, sluta titta, jag finns inte.
”Hur mår du, Anna?”
Hon öppnade ögonen och mötte hans blick och fann honom allvarlig.
”Jag mår bra.”
Han lutade sig fram och satte sig närmare henne, så att han kunde se tydligare in i hennes ögon.
”Bra duger inte och det vet du mycket väl. Bra är oftast motsatsen till bra. Bra är bara ett ord som man använder för att komma undan någonting som man inte vågar eller orkar berätta.”
Hon blundade och stönade.
”Du förvirrar mig.”
Hon kände hur han tog ifrån henne vinglaset och satte sig alldeles intill henne. Hans andedräkt var varm och len mot kinden, men hon ryggade ändå tillbaka, skrämd att den skulle lukta illa. Lukta illa av sprit och snus. Hon blundade, ville inte öppna sina ögon. Han strök med sitt ena finger över hennes axel och över armen.
”Slappna av, jag ska inte göra dig illa”, viskade han och hon kände någonting som kunde vara hans läppar mot hennes panna. Hans händer var mjuka och varma och de kände på hennes kropp, men hon tryckte sig mot väggen. Hennes kinder blossade, men hon kunde inte komma underfund med om det var för vinet eller för skammen som brände i henne. Tillslut fick hon be honom sluta och ställde sig upp. Han såg efter henne när hon vinglade bort till bordet och tog flera stora klunkar vin.
”Vad är det som är fel?”, undrade han. ”Gjorde jag något på tok?”
Hon ruskade på huvud och tog stöd mot väggen när hon höll på att ramla.
”Du har inte gjort något fel alls”, sade hon. ”Det är mig det är fel på, sorry grabben, men du har hittat fel tjej. Jag finns inte. Jag existerar inte i huvud taget, du kan aldrig få tag i mig. Jag lever inte här.”
Han hade nu rest sig upp och gick fram till henne och tog milt tag om hennes axlar så att hon inte skulle ramla omkull.
”Drick inte mer, hördu”, sade han och försökte ta vinflaskan ifrån henne men hon ville inte ge med sig, utan kröp ur hans grepp och gick bort till sängen igen.
”Du har rätt, jag döljer någonting. HAHA, fan nu är det sagt och jag vet inte om jag orkar hålla käften om det länge till.”
Hon tog några klunkar till och såg dimmigt på honom under luggen som slarvigt hade ramlat ner i pannan.
”Du behöver inte dölja det, vad är det du är rädd för ska hända?”
Hon skrattade högt och slängde med håret.
”Jag är väl antagligen rädd att folk ska hata mig. Att folk ska se ner på mig som det kryp jag är.”
Hennes röst blev plötsligt tystare och hon sjönk ner på sängkanten. ”Och innan var jag rädd att han skulle råka illa ut … att han skulle få igen för det han gjorde mot mig …”
Han kom och satte sig bredvid henne och gjorde ett försök att lägga handen över hennes rygg, men hon ryggade tillbaka och kröp upp i sängen, intill väggen. ”Om någon hade fått reda på hur jävla dum och elak jag är … och om de skulle få reda på vad han gjorde … allt skulle rasa samman och vi skulle antagligen aldrig ses mer … jag var liten då jag insåg det, och jag vet nu att jag hade rätt. Jag visste inte varför han gjorde det, jag försökte, hela tiden, få honom nöjd, men han var nästan alltid arg …”
Hennes röst bröts och hur mycket hon än försökte svälja bort gråten, så gick det inte. Hon föll ihop som en degklump på sängen och grät. Han strök henne över håret, men när han skulle stryka henne över ryggen, satte hon sig spikrakt upp.
”Inte där”, sade hon sammanbitet och torkade frenetiskt tårarna som hon hatade mer än allting. Han makade sig närmare henne och förde handen mot hennes rygg, men rörde aldrig, utan stannade med handen över. Hon slöt ögonen och snörpte ihop munnen.
”Vad är det med din rygg?”
Hon svarade inte, utan satt blickstilla, rädd att någonting skulle gå sönder i henne. Allting skallrade och snart skulle hennes inälvor spricka och hon skulle dö. Hon kände hur han sträckte upp hennes armar, långsamt och milt, och drog sedan av henne linnet så att hon satt i bh och pyjamasbyxor framför honom. Hon skämdes inte över att hon satt där halvt naken inför honom, hon sket fullständigt i om han tyckte att hon var ful, men att han snart skulle se hennes ärr, gjorde henne skräckslagen. Han vände henne med ryggen mot sig och hon hörde när han slutade andas. När han ljudlöst drog efter andan. Hon begravde ansiktet i händerna och väntade på att det värsta skulle hända. Hon skälvde när han drog med fingertopparna över ärren och började åter snyfta. Han satt länge och läste det som stod på hennes rygg och tillslut uttalade han det ordet, som hon alltid skyggat för.
”Hora.”
Att höra honom säga det var onaturligt. Det passade inte i hans mun och gjorde det hela skrattretande. Själv hade hon aldrig använt det, men det hade hon ju inte behövt, eftersom det stod inristat på hennes rygg. ”Vad i helvete?”, mumlade han och strök nu med hela handen över hennes rygg. ”Är det han, han som du pratade om innan, var det han som gjorde detta?”
Hon snyftade hackigt, svarade inte, men antog att han förstod att han hade rätt. Han vände henne tillbaka mot sig och lade henne i sin famn. Hon hade aldrig legat i en famn förut och hon njöt av att värmas av hans armar och blöta ner hans skjorta med tårar.
Efter ett tag drog han henne ifrån sig så att han kunde se henne i ansiktet.
”Anna”, sade han lugnt. ”Du mår inte bra.”
När han sade de orden släpptes allting och hon kunde andas igen. Hon kunde andas frisk luft och gråta, som hon aldrig gjort förr. Hon kunde älska och tala och hon kunde släppa honom nära.
Hon hade rätt att säga det, rätt att ta till sig de orden som han sade till henne. Hon mådde inte bra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Wonderchild - 9 mar 06 - 03:39- Betyg:  | Så vacker! Orden berör en helt! :')
Mycket bra skrivet! Jätte fint språk! | | Nattis_ - 18 feb 06 - 01:34- Betyg: | | super bra! den berör verkligen | | sofiiie - 26 jan 06 - 06:44 | Belv också helt mållös vet inte vad jag ska skriva.
Bra , Vacker! | | Belsebub - 18 jan 06 - 05:41- Betyg: | | Wao! klart den bästa novellen hittills. | | Cilises - 17 jan 06 - 23:10 | | Den ...jag är helt mållös...den är skit bra! önskar jag kunde skriva så berörande! jätte vacker! |
|
|
|
