Milja vs Mill [del 25 och 26] |
det var några som har önskat längre delar, men tyvärr så
är hela novellen redan renskriven. Skulle visserligen slå ihop
två delar till en lite då och då, eller skicka två delar i
varje post, vad tycker ni? skickar med två delar i den här posten
Del 25
De skulle inte få gå på begravningen. Det var det enda som stod klart. Dianas föräldrar ville inte att deras dotters vänner från mentalsjukhuset skulle närvara vid ceremonin. Vännerna som stått vid deras dotters sida när de inte varit där.
- Vi har det tillräckligt svårt ändå, hörde Milja hur Dianas mor sa till Hector.
Milja skrek ut sin hjälplöshet med en sprucken, sönderskriken röst, vilket resulterade i att de bytte ut Xanor mot Zoloft, och när Zoloft inte fungerade Cipramil.
Hon blev allt mer och mer vad som skulle kallas "galen" i en normal människas ögon. Men hon föll sönder, hon kunde inte hjälpa det längre. Tårarna hade för länge sedan tagit slut och allt hon önskade var att få sova.
Lovisa satt tyst på gruppsamtalen. Oavsett vilken fråga hon fick så blev svaret att det var likgiltligt för henne. Hon hade gett upp helt och hållet. Hennes stämma var matt och sprucken.
Milja kände till sin förvåning hur något som mest av allt liknade rädsla hade vuxit upp mellan de. Kanske hade Hector talat om för sin dotter att Milja inte var något lämpligt sällskap, eller så hade hon fått höra om hur Mill tagit över. Oavsett så höll sig Lovisa undan, så långt undan att Milja ibland undrade om hon över huvud taget var där.
Det var i december. Dagarna gick fort nu, fast inrutade i mönster med väckning klockan nio. Individualsamtal eller gruppterapi efter före lunch. Sedan ledighet. Dagarna gick på ren rutin.
Tills en dag, då Hector och Martina kom in i hennes rum för en liten pratstund.
- Du har varit här i knappt ett halvår nu Milja. Vi har inte gjort några större framsteg i terapin, började Hector.
- Så vi tänkte att du skulle få flytta till ett nytt hem, fyllde Martina i. Med tanke på Dianas tragiska...
- Bortgång, föreslog Hector hastigt när Martina såg ut att komma av sig. Med tanke på den så kanske det skulle vara bra för dig att komma bort härifrån.
Martina log ett leende som var menat att vara tröstande.
- Ni var ju vänner.
Milja frös till. De ville ha henne därifrån. Mill knuffade brutalt ur Milja ur kroppen.
- NEJ! Hade hon tänkt skrika. Men det blev bara en viskning.
Mill skrattade djävulskt. Hon lyfte ena handen för att slå till någon av de båda psykologerna.
Någon hindrade henne. Hon ville inte åka, men självfallet blev hon tvungen.
Del 26
Martina hade redan varit i kontakt med personalen på Lugnets behandlingshem för ungdomar med psykiska och psykosociala problem. De hade lovat henne en plats.
Hon ville inte, hela hennes sinne kämpade emot, men kroppen följde utan protester med hennes fiender.
Hon lastades in i en beige Volvo för att köras till Lugnet. Vad var det för namn föresten? Lät som en ålderdomshem, enligt Milja. De intagna där var säkert sönderdrogade galningar med smutsigt, tovigt hår och svarta ringar under ögonen. Ingen som hon, i alla fall.
De svängde in genom grindarna, som var höga med larm ovanpå. Var det för att skydda de innanför eller de utanför stängslet?
Ingen svarade på hennes fråga. Kanske ställde hon den inte ens högt.
Hon fördes genom anonyma vita korridorer. En tjej med färska sår över hela vänsterarmen gick förbi henne. Hon hade en trutande liten mun med lilarosa läppstift. En vårdare gick bredvid, förmanade henne.
- Skär du dig igen så blir det bältsäng, det vet du Annie!
Rummet var opersonligt. Vitt med ljusrosa spetsgardiner. Sängen var av vitmålat trä och hade en tunn madrass i skumgummi. En kudde och en tavla i bjärta färger. Ett skrivbord, en stol och en toalett. Och så kameror, flera stycken.
- Vi hoppas att du kommer trivas! log ett tomt ansikte mot henne. Milja förstod att ansiktet inte menade det.
Och ute föll första snön för året, i sin allra vitaste oskuld.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | M-424 - 8 okt 07 - 16:38- Betyg:  | Jätttebraaa:D:D
<33 |
|
|
|
