Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Älskad eller hatad [Del 4]

Nästa dag i skolan försökte jag leta reda på Ebba.( Idag kom jag ihåg att ta med mig min väska! ) Klockan hade ringt in och jag var vid mitt skåp för att ta ut mina böcker. Skolan hade känts bra. Själva skolan, men alla personerna är ju helt galna. Alla personer säger att jag har sagt att Ebba är kär i William (som jag inte alls har), Ebba som var min vän från början är min onde ovän, William (som egentligen är den enda personen som är normal), och så klart Adam. Han kan bara inte sluta hacka på mig. Vi hade svenska i dag på morgonen och så klart skulle han också gå på samma tid som jag. Jag säger inte att Adam är barnslig eller töntig, för den delen. Alla trivs i hans sällskap och så. Han är inte den populäraste killen men inte den töntigaste heller. Om han ville vara den töntigaste fick han vara med i skolans biologigrupp. Men på något sätt vill han bara snacka med mig. Jag vill ju sköta mig i skolan men om han är på någon av lektionerna kan jag inte koncentrera mig och allt blir fel. Mr. Dession, vår engelsklärare, hade frågat mig om jag visste vad "cleverer" var och mitt svar blev ett skeptiskt: - Va? Alla skrattade så klart. Förutom Adam som fortfarande babblade om den gången han fick provköra en bil i hans pappas sällskap. Jag menar, hallå? Lever han ett liv? I alla fall, nog om honom. Efter denna 20-minuters rast skulle vi ha geografi, och det skulle jag ha med Ebba. Vad skulle jag säga till henne? Tänk om William skulle vara där? Allt skulle nog gå så fel! Plötsligt slog en tanke mig. Hade vi geografi i dag! Hade vi en läxa i dag! Att veta alla länders huvudstäder! Det hade jag glömt! Jag sprang in i biblioteket och tog en hel bunke med böcker och letade efter alla länders huvudstäder, och det hittade jag lätt. Problemet var att jag hade 15 minuter på mig att plugga in dem. Hur skulle det gå? Jag suckade till några gånger och började läsa på. Jag läste högt.
– Spaniens huvudstad är Madrid. Portugals huvudstad är Lissabon. Englands huvudstad är London. Bulgariens huvudstad är... Är... Är...
– Sofia, avbröt en röst mig.
Jag vände mig om och såg en lång mörkhårig kille med samma ögonfärg som hans mörkbruna hår. Han log.
– Du måste vara Julia? sa han och jag nickade lätt.
– Ja...
Hur visste han det? Jag tog frågan i akt och frågade han.
– Hur visste du det?
– Jo. Ebba har berättat så mycket om dig och så. Hon sa att du är hennes bästis. Eller var hennes bästis för någon tjej grej...
Hade Ebba sagt det till han. Vem var han?
– Vem är du egentligen? frågade jag tankfullt och lade ifrån mig boken ett slag.
– Ebbas bror, Steven, rapporterade han och slängde med de korta, bruna håret som satt perfekt på hans ansikte.
Han drog en liten hårslinga bakom örat.
– Ebbas bror? utropade jag och betraktade honom i profil.
– Japp, deklarerade han och stängde av datorn han var på. Vi kanske ses senare. Vi kommer inte ha samma lektioner eftersom jag är ett år äldre.
Han skrattade.
– Hejdå!
– Hejdå, vi ses.
Han släntrade iväg. Han var så söt! Men var han Ebbas bror? De liknade varandra lite grann i utseendet. Men om Ebba förklarar vad den dumma "tjejgrejen" var till honom, skulle jag aldrig få träffa honom. Jag måste lära känna honom bättre. Herre min skapare, han var gudomlig! Plötsligt ringde klockan in. Åh, nej. Huvudstäderna! Jag ögnade igenom boken och sprang in i geografisalen som var bredvid vårt klassrum. Ebba var redan där. Men som tur var, var inte William där. Alla platserna var tagna förutom flera platser där bak, och en plats där framme vid Ebba. Jag tvekade var jag skulle sitta.
– Hej, Julia! Det är första gången du har geografi med mig. Jag heter Viktoria, men alla kallar mig Vicki.
Vicki var rätt så ung. Kanske några år äldre än mig! Jag var sexton, hon måste vara typ vid 20 års ålder. Jag betraktade henne i profil. Hon hade ett blont, långt hår och jätte stora, röda läppar. Hon hade på sig en svart kjol med en matchande kavaj.
– Hej...
– Du kan sätta dig vid Ebba, meddelade hon.
Jag skulle precis öppna munnen för att protestera när William kom in. Med ett leende på läpparna. Han kollade sig runt och satte sig, bredvid Ebba!
Jag muttrade på vägen bort till den sista raden längst bak. Jag var sårad. Gillade han kanske Ebba? Alla tjejer som var runt om William blinkade ständigt med ögonfransarna och han log mot alla. Ebba sken upp som en skinande sol och stirrade på William hela tiden. Jag började tvivla. Var hon kanske kär i William? Var det därför hon hade betett sig så konstigt, med lappar och allt. Var det kanske därför hon skickade dit sin bror, så att jag skulle glömma min lilla förälskelse i William?
– ... Kan du den, Julia?
– Va?
Alla skrattade. Ännu en gång blev mitt svar: - Va?
Jag fick be henne om att upprepa frågan ännu en gång.
– Vet du var Bulgariens huvudstad heter?
Åh, nej. Det var den frågan som Steven fick hjälpa mig med. Han sa huvudstaden. Det var något namn. Det var... Det var...
– Soria, hörde jag mig själv säga.
Alla garvade sig fulla. Till och med Ebba. Första gången när jag hade glömt min väska skrattade inte hon. Nu gjorde hon det. Men inte William. Han skrattade inte.
– Sofia, rättade Vicki mig och skrev upp det på tavlan.
– Hey! skrek en mörk kille med ljusa ögon. Är det inte den tjejen som sa till alla att Ebba var kär i William fast hon själv är det!
Han pekade på mig. Alla började skratta. William såg frustrerad ut.
– Ja, det är hon, accentuerade Ebba. Hon sa till alla att jag var kär i William så att hon inte skulle bli retad själv, eftersom hon är kär i honom!
William kollade på mig med en död blick. Vad hade Ebba sagt om mig!? Hon hade nu spridit en massa hemska rykten om mig!
– Tyst i klassen! skrek Vicki och frågade den killen med det mörka håret om vad Egyptens huvudstad var.
– Kairo, sa han stolt och Vicki klappade till. Bra.
Jag var inte närvarande resten av lektionen. Hur kunde Ebba göra så? Vad hade tagit åt henne. Nu skulle de glömma Ebbas rykte och minnas mitt, för det är färskt. Men... Jag började få onda planer. Om jag förde fram ett rykte om Ebba, skulle alla glömma mitt. Men nej, det är inte snällt. Sådan person är inte jag. Men jag kan vara sådan om några för ett rykte och påstår att jag har sagt det. Jag kan få små humörsvängningar. Jag drog en suck. Varför ska detta hända mig? Jag måste hämnas. Jag ska inte låta mig själv tryckas ner. Jag måste föra handlingar. Jag måste göra upp onda planer. Pronto!

Julias onda planer: (Nu ska Ebba få igen)
Lite förslag på mina onda handlingar: (mohaha)
Förslag 1: ?
Förslag 2: …
Förslag 3: Hm…
Förslag 4: Kanske antyda att Ebba kissar i sängen?
Förslag 5: Nä, förslag 4 var lite konstig.
Förslag 6: Kanske säga att Ebba inte borstar sina tänder. Då skulle alla tro att hon luktade illa och då skulle ingen vilja prata med henne.
Förslag 7: Och för förslag 6 låter det kanske bättre om man säger att hon borstar tänderna, fast med någon äcklig kräm som innehåller avföring och...
Förslag 8: Nej, alltså det var liiite för överdrivet kanske.
Förslag 9: Jo, man kan säga att hon borstar tänderna ( inte med avföring ) utan med någon kräm som gör hennes tänder gula...
Förslag 10: Fast hennes tänder är lika vita som snö!

Varför lurar jag mig själv? Jag kan inte sätta upp några onda planer! Plötsligt ringde det in. Nu var det dags för lunch. Jag var vrålhungrig! Jag gick med raska steg till cafeterian. Jag ställde mig i kön och kollade ut på maten. Super. I dag var det soppa till lunch! Jag kände mig spyfärdig. Soppa är det värsta! Jag sprang till mitt skåp, och fick tag på en chokladkaka som var i skåpet, tog med mig den och en bok, och satte mig längst bak i cafeterian. Jag slog upp boken på sida 47 där jag befann mig medan jag drog av pappret ifrån chokladkakan med ett skramligt ljud och tog en tugga. Jag blev nyfiken på vad jag skulle ha efter lunchen så jag tog upp mitt schema som fanns i min ficka. Schemat var helt skrynkligt men jag kunde tyda vad det stod. Dans och musik skulle vi ha. I dag skulle jag ha dans. Vi skulle byta varje vecka. Plötsligt såg jag Ebba. Hon var med en annan tjej med röd, flammigt hår. De skrattade medan de ställde sig i matkön. Jag kände mig oväljbar. Som om ingen ville ens lära känna mig. I det ögonblicket tog mitt hjärta ett extra slag. Steven kom åt mitt håll.
– Hej, hälsade han och satte sig mitt emot mig.
– Hej...
Mina kinder blossade.
Vi var tysta i en lång stund innan han öppnade sin mun:
- Jag hatar soppa, klagade han. Varför serverar man det egentligen?
– Ja, jag sitter och grubblar över samma sak, medgav jag och han slog en blick på min chokladkaka medan han tog upp sin väska och räckte mig något som var insvept i folie.
– Här får du en ostmacka. Jag har redan tre stycken. En från igår, men oroa dig inte, denna gjorde jag i morse.
Han skrattade och jag hängde på. Jag tog emot mackan.
– Tack så mycket!
– Det var inget.
Jag fnissade.
– Det är inte likt mig att andra ger mig mat, skrattade jag och tog av foliet på mackan. Jag känner mig som en tiggare!
– Hehe, nej. Du kan ju inte leva resten av dagen på en chokladkaka!
– Ja, du. Det är en sak som säkert är sant!
Vi skrattade ihop. Han tog ut en äggmacka som han drog av foliet av.
– Oroa dig inte igen, denna macka är också färsk.
Jag gapflabbade.
– Bra!
Tystnaden tog över ännu en gång. Jag tog några tuggor av mackan och såg att Steven gjorde samma sak. Han tog upp en bok ur väskan och la det på bordet. Jag såg häpet på omslaget. Det var samma bok som min! Han märkte det med en gång.
– Läser du...
– ... Mysteriet med kärleksdetektiven, japp, avslutade jag hans mening.
Han skrattade.
– Japp, den ja, sa han och slog en blick på min bok.
– Vilken sida är du på?
– På sida 47. Du då?
– Ha! Sida 48!
Jag skrattade.
– Jag ska nog hinna ikapp dig, sa jag.
– Jaja, retades han.
Plötsligt slog han till mig med hans ben. Han tyckte det var roligt med jag kände mig mest skamsen. Plötsligt ringde klockan in. Typiskt!
– Ja, då måste jag väl gå då, sa han och stoppade in allt i sin väska. Roligt att snacka med dig. Hejdå!
– Hejdå! Tack för mackan, skrek jag efter honom.
– Det var inget! skrek han högt och försvann.
Är jag i sjunde himlen eller vad!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Mp3 - 7 okt 07 - 19:29
mkt bra mkt bra! ska läsa näst del nu .) <3
jag___ - 7 okt 07 - 15:47- Betyg:
MER MER MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
dreamstreet - 7 okt 07 - 14:11- Betyg:
det blir bättre och bättre :)

Skriven av
Miss_Sweetheart
7 okt 07 - 13:32
(Har blivit läst 106 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord