Milja vs Mill [del 23] |
Förlåt, jag vet att det är väldigt många delar, det är
faktiskt hela 48 delar, 28 A4-sidor, det kan bli jobbigt att
läsa allt, men hoppas det är någon som orkar läsa iallafall,
och kommenterar lite, bara skriver nåt så jag vet säkert att
iallafall någon läser, annars känns det lite meningslöst att
lägga upp den här novellen här. Och ingen orkar säkert läsa
vad jag skriver här nu heller xD
Del 23
Skogen slöt sig om henne. Martina skrek efter henne, men Milja bara sprang.
Hennes hjärna hade gått i baklås, och det var inte Milja som rusade fram längs skogsvägen. Det var Mill.
Hon skrattade ett vansinnets skratt. Skrattet övergick snart i ett ylande.
Mill hade åter kroppen, och Milja skulle UT.
Det var flera timmar sedan nu. Mill hade släppt sitt grepp om kroppen, som nu åter var Miljas.
På benet hade hon ett långt skrapsår och huvudet värkte något otroligt. I övrigt var hon helt oskadd.
Hon låg på en bår i sjukrummet. Hector och Martina satt på varsinn sida om henne.
- Vet du vad du har gjort? Frågade Hector lugnt och sansat. Det märktes att det knappast var första gången han gjorde det här.
Milja svarade sanningsenligt.
- Nej. Mill tog kontrollen.
Martina var skakad, det syntes. Hon hade väl inte räknat med att vansinnet skulle gripa tag om Milja.
- Milja, du är schizofren. Jag tror att det finns anledning att anta att du vid höga påfrestningar blir psykotisk... Hennes röst stakade sig och Hector tog över.
- Innan har du ju bara fått insomningsmedicinen Imovane, men nu tänkte vi att vi skulle lägga till en dos Xanor. Det är tydligt att du inte har samma kontroll över dig själv. Funkar det inte med Xanor så får vi prova Zoloft, eller Cipramil. Är det uppfattat?
Det lät som en order. Milja fattade inte vad han talade om men nickade i alla fall. Såret på benet sved, någon av sjuksystrarna hade tvättat det med sårsprit.
Martina bet sig i läppen och log ett darrigt leende.
- Vi skall tacka gudarna för att du inte är deprimerad också.
Ett skrik hördes utifrån. Kanske var det Emelie eller Nicken som skrek. Ingen reagerade.
Milja insåg att det var det mest fruktansvärda med sådana här instutioner.
När man kom hit så önskade man att de inte skulle märka än.
När man varit där ett tag önskade man den exakta motsatsen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 22 okt 07 - 15:08- Betyg:  | Underbar, jag hoppas att flera får dela denn underbara
hisoria (är den sann?) med dig och mig...! |
|
|
|
