Milja vs Mill [del 22] |
Del 22
- Jag är Milja och hon är Mill... Sa Milja tveksamt till Martina.
- Nej Milja. Just nu känns det kanske som att du är delad i tu, inte sant?
Milja nickade knappt märkbart. Martina fortsatte.
- Jag tror att det var din bantning som fick dig att delas i två delar, eller?
- Nej... mumlade Milja. Det var redan innan. Mill var dagen och Milja var natten.
- Kan du utveckla det där lite?
- Mill var bara en fasad från början, men sedan blev hon mer och mer självständig. Då var Milja den onda tvillingen, nu är Mill det. Hon är rasande för att hon vet att min kropp är Miljas och för att hon åter skall härska måste jag dö.
Martina nickade.
- Jag förstår. Du är fortfarande bara en person Milja, eftersom du enbart har en kropp. Till nästa gång vill jag att du varje gång du hör Mill koncentrerar dig på dig själv. Försök känna din kropp, Okej?
Hennes nötbruna ögon iakttog Milja som klumpigt nickade.
- Okej.
Nicken hämtades på onsdagen utav en ambulans. Han hade tagit fyrtio sömntabletter som han stulit ur sjukrummet. De hade han blandat med mellanöl och starkvin.
Ingen hade någon aning om hur han fått tag på spriten, men läget var sådant att personalen vidtog desperata åtgärder för att få reda på det.
Inga besök, Ingen post och definitivt Inga promenader i det gröna.
Diana skällde sig varm om det.
- Och de menar ju för fan att vi skulle jag vet inte vad bara för att vi isoleras totalt! Det är ju barbariskt för fan!
Milja stod på vågen. Hon hade gått upp, så hon fick tillåtelse att gå ut tillsammans med Martina för att röka. Det hela hade varit Martinas idé, men Milja hade uppskattat den och stoppat i sig vad som verkat vara oändliga mängder potatismos och choklad för att nå den nya vikten av 43 kilo.
Nu gick hon där på vägen bredvid Martina. Cigaretten höll hon i vänster hand och en ljusgrön tändare i den högra.
Martina log mot henne.
- Du har gått upp, det är jättebra.
Milja brast då. De talade till henne så som hon vore ett barn, och därtill behandlade de henne nästan som en vuxen. Hon gav upp ett skri av förödmjukelse och rusade in i skogen.
Bort från Martina. Bort, Bort från allt. Mill skrek i hennes huvud. Milja rusade, föll, tog sig upp på fötter och rusade vidare genom dimman.
Gång på gång hävde hon upp det skri som mest av allt liknade ett djurs.
- Aldrig! Aldrig!
|
|
|
|
