Milja vs Mill [del 16] |
Del Sexton
Sakta men säkert började hon känna sig säker på avdelningen. Mills frästa elakheter, Birgittas rent ut sagt patetiska samtal och lukten utav sjukhus drog ner det hela något, men på stort sett kände hon sig nu hemma på sjukhuset. Hemma i de gula korridorerna, cigarettlukten och Dianas evinnerliga pladdrande.
Hon hade inte längre några problem med att stoppa i sig tabletter, eller med att tvingas ut på promenader med Diana och den smått excentriska Nicolaus (Nicken).
Det var bara vardag, varken mer eller mindre.
Det var i oktober, dagen innan Miljas födelsedag, som patienterna kallades till det så kallade "sällskapsrummet" för att avtacka Birgitta. Milja satt praktiskt taget i Nickens knä, eftersom de slitna bruna sofforna var alldeles för korta för att rymma de alla i annat fall.
Hector, den andra psykologen, och sjuksköterskorna Ann-Louise, Viveka och Susanne serverade chips i vita plastskålar.
Birgitta höll ett litet tal, som ingen lyssnade på. Det var inte förens Hector sa något om att de kanske ville träffa den nya psykologen, som de alla lystrade till.
- ... Det här är då Martina. Hon är 26 år gammal, precis nyuteximenerad och...
Milja lyssnade inte längre på Hectors röst, för en ung kvinna hade kommit in i rummet.
Hon liknade ingen psykolog Milja någonsin hade sett, och i bakhuvudet undrade hon hur Martina egentligen fått jobb på den annars så propra akuten.
Håret var mörkbrunt, förutom luggen som var ljusblå i någon märklig neonfärgad nyans. Hon hade örhängen med örnfjädrar och en kjol i mocka med fransar (Den var lite för kort för hennes ålder, tyckte Milja).
Milja visste inte riktigt vad hon skulle tro om henne. Hon såg inte ut som en psykolog, men hon såg inte ut som en av de heller.
Martina log mot de alla och borstade bort den ljusblåa luggen ur ansiktet.
- Hej allihopa! Precis som Hector just sa så heter jag Martina och är 26 år gammal. Jag kommer inte berätta för er om dela min utbildning, för det skulle tråka ut er något helt vansinnigt, det enda jag kan säga att den var alldeles för lång!
Några ytterst tveksamma skratt hördes. Martina log brett.
- Just nu kanske ni tycker jag verkar snäll, men vänta ni bara! Vänta bara...
Hennes ton var inte hotfull eller på något annat sätt obehaglig. Trots det fick den Milja att rysa. När hon senare talade med Diana om det så avfärdade kamraten det med en handviftning.
- Hon är la en vampyr eller nått. Inte vet jag.
|
|
|
|
