Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Ona to zna

Det är väldigt svårt att välja just ett, när det finns så många betydelsefulla, roliga och underbara minnen. Jag sitter här i ett par minuter, då jag kommer ihåg, en speciell minnesbild som sitter fast i hjärnan. Den kanske kommer att låta rätt så betydelselös och oviktig för dig, men den ligger mitt hjärta nära.

Det första jag såg när jag öppnade mina ögon var solens strålar, solens sken som försökte bryta sig in, eller rättare sagt, tränga sig igenom de ihopdragna persiennerna. Hela rummet var mörkt. Man kunde inte se något förutom ett par dammkorn som flög omkring. Även om jag inte ville, så steg jag sakta ur sängen. Den var så varm och skön att jag hela tiden ville tillbaka till den. Då jag sakta gick fram mot ytterdörren och fortsatte gå nedanför terrassen kunde jag redan höra skratten från min familj. Jag fick genast ett glatt leende på läpparna av ren lycka. Jag kände den kalla betongen mot mina bara fötter, medan min, nästan för långa pyjamas fastnade då och då i de väldiga rosenbuskarna. Jag märkte att mina fotsteg blev allt större och snabbare, ända tills de förvandlades till ett språng. Jag ville inte gå miste om allt det roliga, jag var tvungen att skynda mig! När jag väl kom fram till bordet där alla satt och drack sitt morgonkaffe, under det stora äppelträdet, kände jag hur mamma gav mig en kärleksfull puss på kinden, medan alla andra, mormor, moster, gammelmormor och båda mina kusiner Tamara och Maja, önskade mig en varm och härlig god morgon. Då hörde jag plötsligt den stora grinden öppnas och en sprallig röst som sa:
”God morgon Ninocka!”
Jag blev så otroligt glad, för jag minns när jag var liten och han kallade mig så ”Ninocka”, mitt gamla smeknamn, sen jag var liten. Han hade aldrig kallat mig så innan denna dag. Min käre morbror.

När jag väl hade slankt in i stolen och börjat äta min frukost, så kände jag hur jag njöt utav att höra deras röster, min familjs, som jag inte hade sett på två långa år. Om de frågade mig behövde de inte ens prata, det behövdes bara med att höra de andas.

Efter en stund tog jag min stol en längre bit bort från de och satte mig exakt under päronträdet, på andra sidan av trädgården. Jag kände hur de underbart guldaktiga strålarna värmde min kind, medan de vinröda rosornas doft spred sig. Träden var fulla utav frukter och gav en blyg skugga till det safirgröna gräset som var fullt utav små droppar regn. Fåglarna sjöng glatt, medan insekterna dansade till dess sång. Det var så underbart att jag aldrig ville åka härifrån. Just då hörde jag små steg. Jag kände igen de. Hon gick två eller tre steg släpandes med fötterna, sedan hon var liten. Det var Ceca, en utav mina bästa vänner.

Det är en ett par centimeter kortare flicka än mig, med kort blont hår. Hon har alltid röd färg, nästan som rouge, på sina fylliga kinder och alltid ett stort leende på läpparna. Trots att hon är två år yngre än mig så beter hon sig mer moget än vissa femtonåringar jag känner. Hennes humor är helt underbar och jag vet att jag kan prata med henne om allt och vet att om någon, så är det hon som kommer att förstå.

”Niiinaaa!”, ropade hon högt, som om hon inte såg att jag satt mitt framför ögonen på henne.
”Å, där är du”, sa hon med ett skratt som kom dragandes efter.
”Jag undrade om vi skulle leka lite?”, fortsatte hon.
Jag tittade på henne, ovan vid att någon i min ålder skulle ut och ”leka”. Jag konstaterade att det är ganska genant när man är en fullvuxen tonåring, att man frågar någon utav sina coola kompisar, ”Ska vi leka?”. Så skulle de flesta tänka, men inte jag. Utan ens någon tvekan nickade jag självbelåtet.

Det var som vi hade telepatiska krafter, för att vi, samtidigt tog tag i två solstolar som låg lite slarvigt slängda på gräsmattan, och sprang iväg med de bakom huset, där vi kunde betrakta de förbipasserande. Vi satte oss i skuggan, och utav ren barnslighet tog vi ett par bollar som vi kastade omkring likt ett par jonglörer. Vi skrattade åt våra dumma skämt och våra konstiga kommentarer om det ena eller det andra. Jag mådde bra utav hennes sällskap, så bra att vi lyssnade på en låt på cd-spelaren, ”Ona To zna”, och sjöng den så högt vi kunde. Vi besvärade oss inte för de förvånade ansikten som tittade på oss genom det vita staketet. Vi ville bara njuta av hela situationen, för innan vi visste ordet av det så ropade min mamma på mig. Vi skulle iväg, tillbaka till Sverige. Jag såg genast att hennes ansikte förvandlades från världens lyckligaste till världens ledsnaste, precis som mitt. Vi stod där ett par minuter och bara stirrade i det tomma intet, tills jag såg att ett par tårar började rinna nedanför hennes kind, precis som nedanför min. Med små steg gick jag fram till bilen, som om det skulle ge mig mer tid, sa farväl till min redan ledsna familj som, jag märkte, försökte dölja dess sorgsenhet. Alla försökte framkalla ett leende, till och med jag, men det var förgäves, ända tills morbror sa:
”Oroa dig inte, du kommer nästa år och då ska vi åka till havet och köpa, du vet vad.” Han avslutade sin mening med ett litet självbelåtet smil. Hela familjen skrattade högt och med ens kände jag mig på gott humör. Jag såg Cecas förbryllade ansikte. Hon förstod inte vad det var vi skrattade åt, men du ser, det är hemlighet som inte ens du får veta.

Vi satte oss i bilen och sakta åkte iväg nedanför gatan, medan både min familj, grannar och vänner vinkade adjö. Jag tittade på de en stund, log och fortsatte lyssna på min favoritlåt ”Ona to zna”.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
wow_93_ - 4 jun 07 - 02:48
så bra
Irma_88 - 22 jun 05 - 23:39
Cao.

Gillar dina texter verkligen.
Jag har också lämnat ett land. ( Bosnien)


Vilket land kommer du ifrån?
Sofi - 18 jun 05 - 08:39
Fortsätt så!
Ninochka - 17 jun 05 - 08:03
Detta är bland mina första noveller, som egentligen handlar om min barndom, eller mitt liv som jag har lämnat i ett annat land och annan stad.

Skriven av
Ninochka
17 jun 05 - 08:01
(Har blivit läst 168 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord