Milja vs Mill [del 12] |
Del Tolv
- Fan Milja, vi måste städa här. Nicklas såg sig en smula bistert runt i det som var Miljas rum. Milja fnittrade till över dysterheten i hans röst.
Hennes rum var täckt med smutstvätt, hopknölade papper och tuggummi som kletats ut.
Nicklas suckade sorgset.
- Milja, min Milja! Vad skall det bli av dig?
- Ingenting. Ingenting alls.
Milja log och kröp in i hans famn. Hon tyckte så mycket om Nicklas, det var som om han var hennes första och bästa vän.
Eller rättare sagt, han var den enda vännen som var äkta.
Men kilona fortsatte rasa från hennes kropp liksom sjöar torkar vid varmt väder.
Nu vägde hon bara 39 kilo, och hon spydde upp nästan allt hon åt.
Maten äcklade henne. Hon såg maskar i den och inbillade sig att vattnet var syra.
Rädslan för saker och ting blev bara värre och värre. Hon låg snyftandes på natten när Mill förolämpade Milja med sin vidriga, hätska röst.
- Du är ingen, någonsin.
- Jag är visst någon, jag är Milja...
- Du är bara smutsig!
Illamåendet steg i halsen och det snurrade i huvudet. Hon stapplade ut ur sitt rum och in i badrummet.
- Du är ingen, osynlig, döden vill inte ha dig! hånade Mill. Du är bara äcklig, fet och vidrig!
- Nej... Snyftade Milja utan att tro på det.
- JO! Vrålade Mill.
Milja körde fingrarna i halsen med all kraft hon kunde uppbåda.
- Äckliga, smutsiga, fula, FETA idiot! Skrek Mill.
- Lämna mig ifred, bad Milja.
Mill fnös bara åt henne.
- Inte fören du slutar vara ingen, någonsin.
Med de orden försvann hon in i det fasansfulla skrattet som ringde i Miljas öron.
Lösningen på Mills order var enkel. Döden.
Hon vågade bara inte.
|
|
|
|
