På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

- Under stjärnorna, *

"Jag ska flytta", sade hon och rubbade hela min värld. Hon var hela min värld.

Hon kom till vår klass en dag i november.
Plötsligt stod hon bara där, framför den svarta tavlan som egentligen är vit.
Hennes hår var ett enda stort kaos: det var orangeaktigt och trassligt som bara den, fullt av tovor. Egenligen var det bara tovor.
Hennes vackra ansikte var blekt, men trots det var hennes ansikte det vackraste jag någonsin sett.
Mager var hon också, och jag tänkte att precis så skulle jag vilja se ut.
När hon presenterade sig som Mirja och sedan gick och satte sig på den tomma platsen bredvid mig så visste jag. Jag visste att hela min värld var förändrad, från och med då.

Efter några veckor gick det inte att skilja oss åt. Vi var de bästa vänner man kunde hitta. Det kändes som om vi känt varandra länge, trots att vi nyss träffats.
Men jag hade en hemlighet, som jag knappt vågade avslöja för mig själv. Jag var kär i henne, Mirja, flickan som lärde mig se på livet på ett helt nytt sätt. Hon som lärde mig att andas trots min ångest. Hon som lärde mig att se det vackra mitt i allt det gråa. Flickan som lärde mig att faktiskt leva.

Så en dag bestämde hon att vi skulle se på stjärnorna tillsammans. Den dagen skulle komma att bli den bästa dagen i mitt liv.

Vi träffades vid elva-tiden den natten och gick tillsammans en liten bit utanför staden. Där fanns en gammal utomhusscén, utan tak, och där lade vi oss ner, sida vid sida, på de frostiga träplankorna.
Hon pekade ut de stjärnor hon kunde namnen på. Tiden flög undan och från stjärnhimlen flög det ner stjärnor. De föll ner i en vacker ljusrörelse och jag önskade tyst: jag önskar Mirja tyckte om mig som mer än en kompis.
Mirja hade också gjort sin önskan. Vi såg på varandra, med våra önskningar i våra hjärtan. Mirja började skratta, ett smittande skratt. Så där låg vi under stjärnorna och skrattade, i en evighet, minst. När skratten dött ut låg vi bara och såg på varandra.
Länge.

Så sade jag det, bara sådär:
"Dina ögon är vackrare än den vackraste stjärna".
Och hon med stjärnor i ögonen,
hon med det smittande skrattet,
hon sade:
"Jag älskar dig, Thea!"

Första kyssen,
där under stjärnorna
i en kall decembernatt,
den kyssen var magisk.
Det var början på en magisk resa,
fylld med glädje och ljus.

Hon gjorde armband åt oss. Varsitt, likadant, prytt av stjärnor och glitter.
Ett tecken på vår kärlek, sade hon.

Och så kom dagen då allt förändrades, igen. Mirjas annars alltid glada ansikte och hennes strålande ögon hade blivit allvarliga. Jag såg det på en gång och jag frågade henne.
"Har det hänt något, Mirja?
Vad har hänt?
Älskling, svara mig!"
Men hon svarade inte.

På den sista lektionen den dagen fick jag en lapp av henne. Med bultande hjärta vek jag upp den och läste.

Möt mig under stjärnorna ikväll.

Orolig gick jag mot den gamla scenen. Vad kunde ha hänt henne?
Vad var det som dödat Mirjas leende och släkt hennes ögons glans?

"Jag ska flytta", sade hon och rubbade hela min värld. Hon var hela min värld.
"Du måste komma ihåg", fortsatte hon, "att vi alltid är nära varandra. Att vi alltid ser samma stjärnor, samma stjärnhimmel. Vårt band är starkare än allt annat, kom alltid ihåg det!"
Med tårarna rinnandes nickade jag och viskade ett svar:
"Alltid du och jag, under stjärnorna."

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

prickigthallon - 29 dec 07 - 19:24- Betyg: