kapitel 1 |
Det snöade, det var mörkt och kallt när jag gick på uppfarten till Sandras hus. Sandra var min bästa kompis. Hon hade mörkt, mörkt brunt, lite vågigt hår hon gick i sexan precis som jag, med det blonda livlösa håret, som bara hängde, och dom ovala glasögonen med dom cerisrosa bågarna liggandes på mina enorma ap öron utan örhängen. Den här kvällen skulle vi göra något dumt. Vi skulle stjäla pengar från bageriet, som ägdes av Sven Ahl, och åh vad han bakade goda kakor.
Jag ville inte stjäla, jag ville inte ta, jag ville inte svika Sven, som jag känt ända sen jag var fem små ynkliga år, jag ville inte vara en tönt, ingen nörd, ingen som ingen ville veta av bara för att jag hade glasögon och stora framtänder. Jag ville bara inte. Jag gjorde vad som helst för att jag skulle få kompisar. Så nu skulle jag göra det otänkbara, jag skulle stjäla!
- hej Sandra, sa jag.
- Hej, svarade hon.
- Ska vi gå och hämta Filip och Makkan? Frågade jag.
- Ja visst, men har du med dej ståltråd och klämma?
- Ja det har jag.
- Bra!
Medans vi gick längs gatan ner mot området där Makkan och Filip bodde tänkte jag bara på vad jag skulle göra om larmet gick, eller om vi inte skulle få upp låset, någon kanske kom körandes förbi eller nåt. Jag visste ingenting. Det ända jag visste var att Sandra skulle lirka upp låset och att jag och Filip skulle hålla utkik och titta så att ingen kom, eller ja det var vad jag trodde och vad dom hade sagt att dom brukade göra.
Makkan och Filip stod på gatan utanför deras hus (de var grannar) och väntade på oss.
- hej, sa jag lite tvekande.
- Hej är det du som är Emilia, frågade Makkan.
- Japp.
- Okej, svarade han.
Vi gick med snabba steg till bageriet. Det var nästan så att jag inte hängde med så snabbt de gick. Hela tiden tänkte jag på att säga ifrån men jag kunde inte, jag kunde liksom bara inte. Jag vet inte varför. Jag antar att jag var rädd för att de skulle tycka att jag var en stor fet mes, och mobba mig för mina tänder och glasögon som vanligt.
Nu var vi framme. Vad skulle jag göra nu då… skulle jag dyrka upp låset? Nej visst ja det skulle Sandra göra, men vad skulle jag göra då?
- kom igen nu! Dyrka upp låset! Skrek Filip på mig.
- Men skulle inte Sandra göra det? Frågade jag förvånat.
- Nej det ska hon inte. Kom igen nu! Skrek Filip igen.
- Ja lugn jag ska! Skrek jag tillbaka.
Jag försökte att dyrka upp låset, men det var svårt. Jag provade länge. Efter ett tag fick jag upp det. Mina händer darrade medans jag tog tag i handtaget och öppnade dörren. Jag var rädd, mycket rädd. Jag visste inte vem som skulle gå in först, om de skulle gå in före mig eller om jag skulle gå in först. Jag chansade på att jag kunde få gå in först, men det var fel för samtidigt som jag tog mitt första steg in i bageriet så viskade Makkan argt till mig:
- Men hallå vad håller du på med vi ska ju in först, du är ju inte erfaren än. Lär dig av oss idag och om du lyder oss så får du vara med på andra grejer vi gör med! Okej, fattar du?
- ja jag fattar jag ska inte göra något som ni inte säger till mig, svarade jag skrajset.
- Okej bra då vet du väl vad du ska göra, för det har väl Sandra berättat för dig igår?
- Ja det har hon. Jag ska bara stå och vakta och inte göra något annat om inte ni säger åt mig att göra det, svarade jag.
- Okej bra då går vi in då. Sandra du först.
- Ja, jag och Filip går in först.
Filip hade brunt hår och han hade alltid wax i håret. Jag tyckte att håret såg väldigt smutsigt ut om man hade wax i det, men jag menar, alla killar hade ju det nu för tiden och så skulle de ju visa halva rumpan med. Ja jag gillar det då inte i alla fall.
Makkan han hade blont hår med ljusbruna slingor i. Om ni frågar mig så tycker jag att det ser förfärligt ut, usch! Makkan hade också häng.
Jag tänkte hela tiden på om larmet skulle gå, vad gör vi då? Skulle vi bara springa eller vad skulle vi göra… skulle vi bara ringa polisen och säga att vi hörde larmet gå så vi sprang hit och kollade vad det var. Ja inte vet jag men jag hoppas att det inte händer.
- ja vi är klara, nu sticker vi innan larmet går, sa Filip.
- Ja okej, svarade jag lite tveksamt.
Jag visste inte vad jag skulle säga, om jag skulle svära eller om jag bara skulle hålla käften.
Va skulle jag göra? Jag visste ingenting. Men vi sprang iväg till deras hämliga ställe i ett gammalt skjul en bit utanför staden. Vi sprang och vi sprang, det tog lång tid till det där skjulet, men vi kom fram tillslut, och när vi var framme kunde jag knappt andas.
- ja, här är det, bara så du vet om vi ringer dig och säger att du ska komma hit så kommer du direkt, det spelar ingen roll vad du gör du ska ändå komma, sa Sandra till mig.
- Jaha, okej, då vet jag det då, svarade jag.
- Bra, någon fråga?
- Nej.
- Okej bra, då sticker vi hem då.
Jag gick hem, sakta först, men när jag tittade på klockan så var jag tvungen att gå snabbare och till slut springa för att jag inte skulle komma hem när mamma och pappa var vakna så dom skulle märka att jag hade varit ute. Men det var för sent…
|
|
|
|
