Den osynliga själen. |
Det var en kall höstmorgon, jag satt i köket och kollade ut genom fönstret.
Jag längtade efter vintern, det vackraste jag någonsin hade sett var när
det föll snöflingor ifrån himlen som la sig på den nakna marken.
I ett ögonblick vaknade jag till liv ifrån mina dagdrömmar. Jag hörde
trappsteg och ner kom min mor.
- Godmorgon. Sa jag
Hon verkade ha haft en jobbig natt för hon svarade inte på mitt tilltal.
Hon satte sig ner utan att säga något, hon mötte mig inte ens med blicken,
utan stirrade rakt ner i bordet. Jag suckade och gick upp på mitt rum, klädde
på mig snabbt och gick ut. Det var helt otroligt utomhus, alla löv lyste av
olika färger och luften kändes renare än någonsin. Jag gick runt i den lilla
byn och log åt alla människor. Alla verkade ha haft en jobbig natt, precis
som min mor. Jag lät dom vara och njöt istället av allting vackert världen
hade att ge mig vid detta tillfälle. Jag gick ner till havet, satte mig på
en sten och njöt av den vackra höstdagen. Solen speglade sig i det klarblåa
vattnet och jag kunde inte sluta beundra det.
Min själ fann sig till ro och ljudet av vågorna blev till musik.
Jag skulle kunna sitta här i timmar tänkte jag för mig själv. Jag reste mig upp
och gick längs dom stora klipporna, jag tittade mot den vackra sandstranden och såg
massor av människor, jag funderade vad dom höll på med men lät det vara.
Jag lyssnade istället till trädens alla ljud och smålog för mig själv.
Det var som om hela världen var med mig just nu, för vart jag än gick pratade
naturen med mig.
Jag gick igenom den skogen, in till den lilla byn. Människorna omkring mig
var antingen stressade eller trötta, det såg jag. Men själv kunde jag inte
förstå hur dom kunde vara det en sånhär morgon.
Jag kollade på klockan och såg att den var mycket mer än vad den skulle vara.
Jag började springa så att jag skulle bli i god tid till lunchen.
Men plötsligt stannade jag och tänkte varför jag skulle stressa hem, jag missar
så mycket vackert, så jag saktade ner min fart och gick långsamt hem.
Jag beundrade allting jag såg omkring mig, världen log, jag log.
Dom stora vita molnen som reste sig så vackert på himlen formade en massa olika
figurer och solen hjälpte till att stärka dem.
Dom höga träden som viskade till mig när jag gick förbi visste jag hade
mycket att berätta. Men jag hade ingen tid att stanna och lyssna.
En dam med en vacker slöja hade en brunhårig hund i ett koppel bredvid sig, han hade
djupa ögon och var väldigt stilig.
Jag snurrade runt några varv och drog in den rena luften långt in i mina lungor,
jag kände lugnet, jag kände värmen av solen mot min kropp.
Jag tittade mig omkring och såg alla damernas vackra långa klänningar, männens fina
kostymer och dom små barnen med vita linnen. Jag började fundera vad som hade hänt,
för alla människor var så otroligt vackra just idag, som snöflingor.
Rätt som det var stod jag utanför mitt hus.
Det hade gått alldeles för snabbt och jag ville bara fortsätta min långa promenad.
Men det fick vänta, min mor fick inte bli allt för orolig för mig tänkte jag.
Jag gick in och tog av mig mina skor, jag ropade min mors namn men fick inget svar.
Jag gick in i köket och tog fram lite bröd, sen satte jag mig ner och började
äta. Plötsligt hörde jag röster, från övervåningen. Jag gick sakta upp och såg att
min dörr stod helt öppen, jag smög in och såg min mor med två okända män bredvid sig.
- Mor, vad gör dom i mitt rum? frågade jag
Jag fick inget svar på den frågan heller. Dom pratade om något jag inte riktigt kunde
förstå, jag försökte koncentrera mig på att höra men mina öron ville inte lyssna.
Jag gick ner och satte mig igen.
Efter ett tag kom min mor och dom två okända människorna ner till köket.
Jag såg att min mor hade gråtit.
- Mor, varför har du gråtit? frågade jag
Jag fick inget svar som vanligt denna morgon.
- När hittade ni henne? Frågade min mor
- Hittade vem, mig?
Dom okändas blickar såg allvarliga ut, men även besvikna.
- Vi hittade din dotter igår, nere vid havet. Sa en av dom
Orden slog mig rakt i ansiktet. Vad menade den okända, jag sitter här, levande och
mår bra. Jag förstod ingenting och vart enormt förvirrad.
- Mor, jag sitter ju här.
Hon började gråta och jag försökte ta hennes varma hand men på något sätt gick det inte.
Varför gick det inte? Det var som om jag inte var här, om om jag var osynlig.
Jag tog på mig mina skor och sprang ut, igenom den lilla byn och den vackra skogen,
ner till havet. Där såg jag en massa okända människor, jag gick fram till dom och kollade
mig omkring. Det enda jag såg, var min kropp, på stranden.
Jag blev helt yr och förvirrad. Jag blundade och tänkte att det bara var en dröm.
Men när jag öppnade mina ögon igen befann jag mig på precis samma plats.
Detta var ingen dröm, detta var verklighet och jag var någon som nu levde osynligt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tidda - 28 sep 07 - 14:52- Betyg:  | Helt otroligt Leo !
Du är så jävla bra på att skriva <3 |
|
|
|
